Våra trasiga hjärtan.

Du fick oss att bygga murar. 

Höga. Ogenomträngliga. 

Av murarna byggde vi varsin borg, med vallgrav och torn och små små fönster. Genom de fönsterna kan vi se på dig, men du kan inte se in till oss. 

Vi släpper bara in varandra, och vi kommer sällan ut. 

Jag och min bror. 

Min bror och jag. 

En gång var vi rädda om dig. Sen blev vi rädda för dig. Nu är du rädd för oss, och vi är rädda om varandra. Du krossade oss. Du gjorde oss kalla. Värmen för dig finns inte kvar längre. Det finns inget hopp. 

Du lärde oss om farligheter. Om världen och onda människor i den. Men du sa aldrig något om att den mest otrygga platsen, var hemma. Det fick vi lära oss själva. 

Vakna mamma. Vakna. 

Du tog en bit av mitt hjärta, krossade det och satte tillbaka det igen. Den biten kommer aldrig bli hel. 

Ibland gråter jag. 

Ibland har jag sönder saker. 

Ofta är jag arg. 

Ibland önskar jag att du inte hade satt mig till världen. 

Men så tänker jag på min bror. Min andra borg. Ett hem. En trygghet. 

Vi behöver varandra. 

Vi behöver varandras trasiga hjärtan. 

För att bli hela. 

Nuet.

Lev i nuet. Det tjänar inget till att oroa sig för det som ligger framför oss. 

Lev i nuet. Du kan ändå inte ändra på det som redan hänt. 

Det enda vi har, är nu. 

Nu, i nuet precis nu, har jag ett hus tillsammans med min bror, som min mamma har full tillgång till, tills hon dör. Det fanns ingen annan möjlighet för oss att rädda huset, förutom denna. Jag har näst intill ingen kontakt med henne längre. Men när huset nu skrivits över på mig och min bror, så finns det anledning för henne att berätta hur dåligt vi sköter allt, att vi kommer aldrig klara det, och har ni tänkt på att det behöver målas och fixas och elen är dyr och soporna är dyrare och förstör inte det här nu. När hon nu varit så snäll och givit oss huset. 

Mamma är förmodligen hemlös inom kort. Hon super bort allt hon äger och har, och så super hon ihjäl sig. 

Det är henne det är synd om. Det är hon som är offret. Det är hon som är fast. 

Min mormor, också alkoholist, sa till mig en gång på en bussresa; Du har ju glidit runt på en räkmacka hela ditt liv. 

Och vet ni, det känns faktiskt så. Jag är så fruktansvärt tacksam varje dag, över allt jag fått och allt jag har. Tacksam över min bror, min fina morfar, mitt liv, min familj, mina vänner, min hälsa. Varje dag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Och varje dag gör jag allt jag kan för att bli bättre för andra, och mig själv. Jag tycker inte synd om mig själv, och jag vill inte att andra ska göra det heller. 

Att ha en döende mamma är bara väldigt stressande och man blir väldigt arg och ledsen utav det. Det spelar ingen roll om jag har eller inte har kontakt med henne, hon är lika döende ändå. Och jag tror på att prata om det här. Det måste få synas, höras. Det är inget som ska döljas längre, i någon familj. Det måste ut. Bearbetas. Kännas. Om fler kan våga prata om det, för att jag gör det, så vill jag fortsätta. 

Förlåt.

En gång sa du förlåt till mig. Eller, du skrev det på en post it-lapp som du lagt på diskbänken. Förlåt för igår. Jag var 14 år då.
Men jag har aldrig hört dig säga det.
Förlåt.
Förlåt för att jag dricker varje dag. Förlåt för att jag druckit i 20 år.
Förlåt för att jag slog dig, för alla gånger jag drog och lyfte dig i håret.
Förlåt för alla gånger jag ljugit för er. Förlåt för alla gånger jag sagt att du är ful när du gråter. Förlåt för alla gånger jag fått er att gråta. Förlåt för att jag fått er att bli rädda.
Förlåt för att jag inte kom hem på kvällarna. Förlåt för att jag inte lyssnade på er.
Förlåt för att jag valde alkoholen före mina barn. Förlåt för att jag sårat er. Förlåt för alla gånger jag kört rattfull med er i bilen utan säkerhetsbälte. Förlåt för att jag lämnat er ensamma. Förlåt för att jag gjort er oroliga och låtit er växa upp i en osäker miljö.
Förlåt för att jag fick er att känna er otillräckliga.
Förlåt för att jag fortfarande gör det.


Tack mamma. Det är ok. Du är förlåten.
Bara du försöker sluta dricka, så är du förlåten.

Vi ska se dig dö.

Vi sitter stilla på våra stolar. Vi ler. Vi försöker andas. 

Du rör vid mig. 

Sluta. 

Och vi ler. Vi ser på varandra och vi ser på dig och vi är trasiga. Du krossade oss.

Du gjorde oss svarta av hat. Du tog känslorna ifrån oss, gjorde dem till dina. 

Och vi ler. 

Vi vill inte ha din kärlek. Det är för sent. 

Dina fingrar i mitt hår. Sluta. 

Din luft mot min nacke. 

Vi ler. 

Och vi tittar bort. Bakom våra låsta dörrar 

duschar vi i en evighet, skrubbar bort smutsen du smittat oss med. 

Vi äcklas. Vi spyr, och vi skriker. Vi slår. 

Vi kastar saker mot väggar. Vi har sönder och förstör. Vi önskar livet ur dig, maktlösa, trasiga. 

Du har lärt oss bygga murar, och varje gång du möter oss 

ska du möta den muren. Hård, kall och gjord av sten. 

Du får inte komma in och vi hatar dig. 

Vi ska hålla varandras händer, hårt, och vi ska aldrig släppa in dig. 

Vi ska älska varandra och vi ska hata dig tillsammans. 

Vi ska se dig dö och vi ska inte le längre. 

Vi ska andas. 

ALLT ÄR I SIN ORDNING.

Jag drömmer att jag letar efter något i en källare, och jag hittar halvfulla vinflaskor undangömda bland väskor och jackor. Vakna. Vakna. 

I busskuren står några med påsar från systembolaget. Blå. Lila. Jag hatar färgerna. Det klirrar och prasslar, världen stängs av och jag måste ta några steg tillbaka från busskuren. Jag vill inte höra. Jag vill inte se. 

Framför mig i kassakön står någon som ska lämna in pant-kvitton. Lukten som når mig blir som ett slag i magen och jag kastas tillbaka i tiden. Bilder, ord och ljud tar sig in i mitt allra innersta, dit inget annat når. Jag lägger tillbaka varorna och går ut ur butiken. Luft. 

Efter frukosten kliver jag i mina blå gummistövlar för att gå ut. Precis utanför dörren på en av stolarna på altanen sitter mamma. Hon håller på med något. Jag säger godmorgon. ”Godmorgon", säger hon tillbaka och fortsätter med det hon gör. Hon sitter framåtlutad över sina ben, med något i handen. 

"Vad gör du?" frågar jag. 

"Jag har fått en fästing. Det är så äckligt. Den måste bort. Fy vad äckliga de är." 

Hon sitter med en avbitartång i handen, och klipper sig själv i benet. Blodet rinner längs hennes lår och såret är stort och öppet. 

"Den är nog borta nu mamma", säger jag. "Du ska nog sluta med det där." 

Hon reser sig och går in, troligen för att få fortsätta ifred. 

Några dagar senare är såret stort, fult och infekterat. 

Vi sitter på McDonalds. Vi har gått dit efter att jag följt henne till frivården efter att hon blivit av med sin fotboja. Hon har inte ätit på länge. 

Under tiden vi sitter vid bordet och hon äter, ser hon sig omkring. En städare går i lokalen och sopar golven. Han närmar sig oss och sopar under vårt bord, och fortsätter sen med bordet bakom vårt. Mamma ser oroligt på honom. Hon äter snabbt. Hon har dressing kring hela munnen. 

”Vad är det?” frågar jag. ”Varför tittar du på städaren hela tiden?” 

”Sshh!, Han kan ju höra dig!” Hon tar en stor tugga av hamburgaren. ”Han kommer hitåt va? Visst gör han? Han tittar på oss så konstigt hela tiden, jag tror han kommer ta vår mat.” 

Jag ser på städaren och sen på mamma. Hon trycker i sig det sista av maten och skyndar sig snabbt upp och vi går därifrån. 

Mamma tycker att vi borde gå hem till mormor och morfar, titta till deras hus nu när de inte är hemma, så att allt är i sin ordning. Vi tar en promenad dit. Vi går den korta biten på de slingriga grusstigarna och kommer fram till den röda stugan vid havet. Nyckeln ligger på stället den alltid legat. Mamma låser upp och vi går in. En klocka tickar högt. Havet brusar utanför sovrumsfönstren och ljuset från solen silas mellan de grå persiennerna. Allt är i sin ordning. Vi vattnar några blommor och går ut ur huset igen. 

”Jag ska bara kolla om de har mjöl vi kan låna med oss” säger mamma precis när hon tänkt låsa, och går in i huset igen. Jag väntar utanför. Ett fladdrande ljud fångar min uppmärksamhet och jag ser mot fågelstugan morfar satt upp. Säkert 10 grönfinkar sitter på den och äter solrosfrön. De flyger fram och tillbaka mellan äppelträdet och fröna. 

Jag blundar, lyssnar och andas in, långsamt. Djupt. Jag öppnar ögonen igen och vänder blicken mot den öppna ytterdörren. I dunklet där inne sitter mamma på huk på köksgolvet framför mormor och morfars skafferi och halsar ur en av vinflaskorna. 

Allt är i sin ordning. 

OCH I SAMMA STUND, BLEV HON TYST.

Jag öppnar kuvertet och viker ut pappret som finns där i och läser vad det står. 

Ansökan har beviljats. 

Det är klart nu, och de flesta skulle nog vara glada att få ett sådant här brev. Plötsligt äger jag ett hus i skärgården. Ett halvt hus, den andra halvan äger min bror. 

Vi var tvungna att göra något. Efter att mamma sålt sin lägenhet och flyttat till en mindre, trodde vi att det kanske skulle bli lite bättre. Bättre för henne. 

Men hon har inga pengar. Ingen inkomst. Det är morfar som betalar alla hennes räkningar, köper all hennes mat. Det är inte bra, för morfar har inte hur mycket pengar som helst. Men det har en fördel och det är att mamma inte kan köpa alkohol eftersom morfar köper allt åt henne. Men efter försäljningen av lägenheten började vi förstå att hon tog utav vinstskatten, och köpte alkohol för de pengarna. Hon skulle alltså aldrig kunna betala tillbaka de där pengarna nästa år när det var dags. 

Det mest troliga är att kronofogden tar huset i skärgården ifrån henne. Och det hade väl varit ok, om det bara hade varit ett hus. Men släkten har bott där ute sedan 1600-talet, hus och mark har gått i arv i generationer och halva släkten finns kvar där ute. Det finns ingen plats på jorden som betyder mer för mig, än den ön, och jag vet att min bror känner likadant. 

Vi var tvungna att göra något. 

Efter att vi pratat med mamma om detta och morfar övertalat henne att det här är vad som måste göras, gick hon med på att skriva ett gåvobrev, mot full nyttjanderätt av huset tills hon dör. 

Och i samma stund hon gick med på det, slutade hon höra av sig till mig.

Jag skulle ta det sista hon hade, ifrån henne. Det enda hon hade kvar, av hennes gamla, vanliga, normala liv, skulle jag slita ur hennes armar. Jag har fått höra av morfar att hon grät mycket. 

Men dagen vi sågs för att skriva brevet, såg hon knappt på mig. Vi satt bredvid varandra vid bordet när vi gick igenom alla papper. Våra fingrar snuddade vid varann när hon räckte över pennan till mig, och mitt knä kom åt hennes ibland under bordet. Så nära men ändå så långt borta. 

Gåvan mottages tacksamt av, och jag skrev under. 

Sen fortsatte tystnaden. Och brevet kom. Och nu är det klart. Hon ser inte att vi har räddat huset, så hon kan fortsätta vara där. Hon ser oss bara som förrädare, som tagit det finaste hon har, ifrån henne. 

Nu står vi här med ett hus, men utan en mamma. Jag vet inte vad som händer nu. 

Kronofogden kommer behöva ha någonting av henne, och det enda hon har nu, är lägenheten. Tar dem den blir hon hemlös. En hemlös missbrukare utan vänner och utan familj. 

Jag vill gråta, skrika, slå sönder något. 

Det här är inte vad jag ville. Jag ville inte ha huset på det här sättet. Jag ville ärva det om 40 år. Jag ville ha en mamma som vågade kämpa, som vågade vara öppen och be om hjälp, som tog steget mot ett tillfrisknande. 

Jag ville ha en mamma, men jag fick ett hus. 

Det här är min mamma.

Vi har precis ätit middag. Buffé. Vi har skrattat åt hur saker rullar fram och tillbaka över matbordet, för vi är på en färja och det är storm. Överallt luktar det sött av alkohol och parfym som folk sprayat på sig i taxfreen, och människor är fulla och glada, och ledsna och ensamma. 

Vi går bort till dansbanan och morfar bjuder upp mig. Vi dansar och han är glad. Resten av kvällen sitter jag vid vårt bord och ser på när andra dansar, pratar med mormor, med min bror och längtar efter att få gå av båten och åka hem. 

Min blick har fastnat på en av fläckarna i den röda heltäckningsmattan som grånat av damm och smutsiga skor, när mammas fötter väcker mig. Jag ser upp på henne där hon står bredvid mig. Hon säger något och sätter sig ner. Hon är full. Men hon har inte druckit något på hela dagen. I alla fall vill hon få oss att tro det. Jag ser på mormor och jag ser på min bror. Vi alla tänker samma sak, men vi pratar inte om det. Ingen säger något. Mormor ler och ger mamma en kram och de pratar och skrattar. 

Jag går iväg en stund och sätter mig vid ett bord i cafeterian. Här är det tyst, nästan tomt och väldigt lugnt. Det är skönt att komma bort och jag hör det avlägsna sorlet från baren och musiken från dansgolvet som ett brus i bakgrunden. Havet har lugnat ner sig. Jag sitter ensam och tittar på min mobil, läser och ser ut genom fönstret. Jag sitter längst in i cafeterian och när jag tittar upp ser jag hur mamma kommer in genom dörren. Jag sitter tyst och tittar på henne, hennes rörelser, hennes ansiktsuttryck. Hon ser mig inte. Hon är full. 

Hon går fram till ett av borden och sätter sig ner. Hon ser sig omkring, som om hon vill vara säker på att ingen ser henne, och så lutar hon sig fram över askkoppen som står på bordet och tar upp en av fimparna. Hon håller den i handen och reser sig för att gå till nästa bord och göra samma sak. På vägen dit stannar hon vid ett bord där det står glas kvar, halvt urdruckna. Hon tar upp glasen, ett efter ett och dricker upp innehållet. Så går hon vidare genom rummet och tömmer borden på fimpar och slattar. 

Det är min mamma det där, tänker jag där jag sitter och ser på henne. Jag är inte förvånad, inte ledsen eller arg. Det är som vanligt bara tomt i mig och det jag tittar på kunde lika gärna varit en teater eller film. Hon lämnar scenen, jag ger henne ljudlösa applåder och fortsätter titta i min mobil. 

Det här är min mamma. 

VÅRA LUNGOR ÄR FYLLDA AV SALT.

När rädslan tar över och våra 

masker 

faller till marken, 

ska vi leda varandra på rätt vägar

tillbaka

till de viskande trädens skogar. 

Under nattens svarta tak

möts vi i de gröna salarna

och tystnaden ska ge oss

lugnet

mörkret ge oss friheten

För så länge solen brinner, 

ska månen lysa.

Vi är skuggor av dig. Våra liv är inte våra egna. Jag vill säga att du tagit dem ifrån oss, men i själva verket har vi givit dig dem. Jag har vigt mitt liv åt dig, gett mitt liv för ditt, utan att du egentligen har bett om det eller krävt något. För det är så medberoende fungerar. 

Du drunknar, bara för att du inte vill släppa taget om den där stenen du bär på. Den drar ner dig under ytan och när vi ser det, simmar vi ut till dig och hjälper dig att andas. Vi kastar i livbojar som du inte vill ta tag i, och livbåtarna som går förbi vänder du ryggen. För att hålla dig ovanför vattenytan, måste vi stanna under den. Och så turas vi om. Ibland får du andas. Ibland får vi. Men allt kretsar runt dig och att hålla dig vid liv. 

När vi förstår att det kommer vara så här för alltid, och att du aldrig kommer ta tag i den där livbojen, då vill vi släppa taget. Men, vi tänker att om vi inte kan rädda dig, kan vi kanske åtminstone rädda de saker du har på dig, plocka på oss dem, innan vi släpper taget och låter dig sjunka till botten med din sten i famnen. Huset på landet. Fina minnen. Arvegods. Dina vänner. Kanske den där fina kusinen du tappade kontakten med. 

Vi tar vad vi kan och hinner, släpper taget om dig och ser dig försvinna ner i mörkret innan vi själva simmar i land. 

När vi väl är på fast mark och får ta våra andetag utan dig, kan vi ändå inte vara lyckliga. Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig och vi ska fortsätta leva våra liv med skuldkänslor. För där ute, i det salta, mörka havet, har små stenar börjat formas på våra axlar och växt sig allt större med åren, och vill vi någonsin kunna simma igen, så måste vi hela våra liv ha hjälp, av en flytväst, en annan människa, eller helt enkelt hålla oss vid stranden där vi bottnar. 

Våra lungor är fyllda av salt, det gör ont i bröstet när vi andas och varje gång vi ser ut över havet, kommer vi känna skuld och ångra att vi släppte taget. 

DET VÄRSTA ÄR INTE ALKOHOLEN.

Det värsta är inte alkoholen. Inte alla de gånger vi som barn hittat flaskor i din garderob som vi hällt ut i diskhon. Inte hur du suttit full på släktmiddagar eller hur du vinglat hem en tisdagsförmiddag från grannen du fikat hos.

Det värsta är inte lögnerna eller de falska förhoppningarna. Inte sveken eller de tomma orden. Inte heller tystnaden och skådespelet, de gånger vi fått spela med och låtsas att allt är bra. Inte frågorna från vänner som undrar varför du inte är som andra mammor.

Det värsta är inte skriken. Inte slagen eller de hårda greppen om mitt hår. Inte orden om hur ful jag är när jag gråter, eller hur någon annan säkert är en mycket bättre dotter än jag någonsin kommer bli. Inte heller rädslan för att dina ord kanske skulle vara sanna.

Det värsta är inte de sömnlösa nätterna. Inte den kanske livslånga ångesten det givit mig att leva i ett ständigt pågående krig. Inte paniken när du försvann eller rädslan när vi hittat dig utslagen i sängen och inte kunnat väcka dig.

Det värsta är inte det tomma kylskåpet eller hungern. Inte otryggheten hemma eller alla de gånger jag på badrumsgolvet bakom den låsta dörren suttit och gråtit i timmar. Inte heller alla samtal med kuratorn i skolan eller ropen på hjälp.

Det värsta är inte alkoholen.
Det värsta är att du väljer den framför att ta emot hjälp. Framför din familj. Dina vänner. Dig själv. Det värsta är skalet som blev kvar av dig. Tomheten. Saknaden. Det värsta är att inte kunna nå dig, min mamma, min fina mamma, innanför det där skalet.
Det värsta är att jag vet att du fortfarande finns där bakom...men att jag kanske aldrig mer kommer få se dig igen...

MONSTRET I MIN SÄNG.

En godnattsaga och en lång kram. Din röst och dina fingrar över gitarrens strängar när du sjunger sånger för mig. ’Jag älskar dig’ och du låter dörren till mitt sovrum vara lite öppen, för du vet att jag gillar det bäst. En örfil och blodet som rinner ner för min haka. Ensamheten och kylan när du vänder och går. Din röst och dina fingrar i ett hårt grepp om mitt hår när du släpar mig över golvet. ’Det finns ingen värre än du’, och du låter sovrumsdörren vara lite öppen, för du vet att jag gillar det bäst. 

Allt blir bra. Allt blir bra. Allt blir bra. 

Främmande män i vårt hem som kom för att träffa dig… Ett tomt kylskåp, kurrande magar och stängda sovrumsdörrar.

”Jag vill inte leva längre mamma, jag var nära att ta livet av mig igår” och du vänder dig ifrån mig och säger med kall röst att ”Är det någon som borde vilja ta sitt liv, så är det jag.”

Väntan vid telefonen. Paniken när du försvinner. Fotboja istället för fängelse och jag följer med dig till frivården. Röster. Du tror att någon förföljer oss. 

Att vakna mitt i natten av att något stort går sönder. En krossad spegel, dina ostadiga rörelser när du kliver runt i de vassa skärvorna. Blodiga fötter. Sluddrande förklaringar. Torka upp, plocka ihop, råka skära sig. Lillebror vaknar. Gå ut med soporna och sen gå tillbaka till min säng. Sova lite till. 

Tröttheten som tar över i skolan när jag försöker höra vad läraren säger. Måste få högsta betyg. Måste visa att jag kan, att jag duger, måste klara mig igenom. Bara lite till. Lite till. Migrän. Tunnelseende. 

Vill. Inte. Gå. Hem. 

Du tog dig in i mitt huvud. Du fick mig att förstå hur värdelös och älskad jag är. Hur bra och hatad jag är. Du berättade för mig att jag var världens sämsta dotter, att jag inte hade något hjärta och att jag var kall som is. Ingen kommer älska dig. 

Sen gav du mig godis. Och en klapp på kinden. Och om jag drömde mardrömmar fick jag sova i din säng. 

Jag kröp upp bredvid monstret i sängen och lät mig omslutas av dina varma armar. Här är jag trygg. Här kan inte mardrömmarna komma åt mig, tänkte jag och somnade snabbt. 

NÄR DET SOM ÄR TRYGGT, SKRÄMMER.

Jag brukar inte lägga upp bilder här, men jag vill dela några stycken ur boken Djävulsdansen. Ni är ju många som läser det jag skriver, som sitter eller har suttit i samma situation som jag. Och är det så, så har ni kanske sett serien med samma namn som gick på svt, (säsong 2 sänds i höst), eller så har ni också läst boken. 

Jag vill dela några av de rader som jag fastnat lite extra för eftersom det är något som stämmer väldigt bra in på mig, och som jag tror att många av er också kan känna igen sig i. 

Det här är något som jag tror är extremt viktigt att känna till. Jag har alltid letat sunda relationer och vill helst inte ha människor för nära i mitt liv, som dricker eller använder sig av andra berusningsmedel eller droger. De ska helst inte heller vara för trasiga, då jag/vi som alkoholistbarn redan spenderat allt för mycket tid och energi på att försöka laga någon som vi inte kan laga. (Däremot har jag varit trasig själv och är till viss del fortfarande). Men trots att jag hittat så fina människor som uppfyllt mina önskningar, så har jag gjort slut på så många fina relationer av just de ovannämnda anledningarna. Många gånger har jag också svårt att ens inleda en ny relation/vänskap för att jag redan innan tror eller "vet" att personen ändå kommer försvinna. Och någon som kommer försvinna vill man ju inte börja öppna sig för, lägga energi på och visa sig sårbar inför. 

I det här känner jag igen mig på det sättet att jag ofta kan tvivla på mina egna sinnen. Såg jag verkligen det där? Var jag verkligen med om det där igår? Sa den här personen verkligen så, eller minns jag fel? 

Det har också blivit väldigt viktigt för mig att övertyga andra om sanningen, de gånger jag vet att jag har hundra procent rätt. Har jag sett att något hänt och någon säger att nej, så var det inte, så måste jag försöka få den personen att förstå att det visst var så. Jag tror också det har mycket med rättvisa att göra. Jag hatar när någon blir oskyldigt anklagad eller inte trodd. 

Jag tror också att den här biten av lögner och förnekande av sanningen, lett mig till den svåra ångest jag lider av idag. Jag har alltid som liten varit övertygad om att jag haft rätt, att jag sett mamma dricka, att jag vet, och att de andra ljuger. Men det har lett till att jag i princip bara litar på mig själv. Där jag bor flyger det mycket helikoptrar ovanför huset, och när jag vaknar av dem på natten, så är min första instinkt att fly, för jag tror att det är krig. Och hur mycket någon annan än säger att det är inte krig, somna om, det är bara en vanlig helikopter osv, så tror jag det inte. Jag måste upp, ut på balkongen och se att allt är som vanligt. Inget krig. Bara en vanlig helikopter. 

Det här hänger ihop med det jag skrev ovan. Kaos och kriser, att ständigt vara på sin vakt och att alltid sova med ett öga öppet. Jag tror alltid det värsta och har alltid gjort, och när jag var liten så hade jag ju ofta rätt. Mamma kom inte hem. Något gick fel. Det fanns ingen mat i kylen osv. Men idag, när jag inte längre bor med en missbrukare, så behöver jag ju egentligen inte oroa mig på det sättet. Det har däremot gått ut över andra saker. Jag har gad, generaliserat ångestsyndrom, som gör att jag oroar mig ständigt, går med ständig vanmaktskänsla och är i något slags kroniskt beredskapsläge. 

Varje gång det kommer ett brev i brevlådan får jag hjärtklappning och panikångesten smyger sig på. Mina händer skakar när jag öppnar brevet, för i mitt huvud är ju det här säkert ett brev där det står att jag är sjuk, att jag kommer dö, att jag inte får bo kvar, att jag har förlorat jobbet, att jag är skyldig massa pengar, eller något liknande. Det är ju aldrig ett sådant brev, men känslan av panik är lika stark varje gång, varje dag. 

Det är småsaker egentligen. Vakna av helikoptrar, få brev hem i brevlådan, och att ha bra relationer som man trivs i och träffa nya människor. Men det har satt sina spår, att växa upp i en osäker miljö,  där man aldrig vet hur morgondagen kommer se ut. Saken är den att jag aldrig visste det här, vad det berodde på. Det var inte för än jag gick anhörigskolan och började prata med psykologer som jag fattade att det kanske var pga att jag är ett alkoholistbarn som jag mår som jag gör idag, tänker, känner och reagerar som jag gör idag. 

Jag fick en chock när en psykolog jag pratat med sa till mig: "Om skolan och socialen hade vetat vad du och din bror gick igenom som barn, så hade ni blivit placerade i fosterhem." 

Jag hade ingen aning. Och jag tror ni som lever eller har levt i samma situation, kanske känner likadant. Det är våra liv, vår uppväxt. Vi vet inget annat. Det är vad som är normalt för oss, och allt som inte är osäkert, ångestladdat eller panikartat, är inte normalt, inte tryggt. 

Vi känner oss otrygga i det vi borde sträva efter att uppnå. En känsla av lugn, trygghet och att vi har makten över våra egna liv. 

Jag hoppas det här kan hjälpa andra, och ni är så många som kommenterar och skriver att ni känner igen er. Jag vill bara säga tack för att ni läser, och tillsammans är vi starka. Jag kan också verkligen rekommendera er att läsa boken Djävulsdansen. Den finns också under fliken böcker här på sidan. Tack för att ni finns. 

Var aldrig tysta! 

HON ÄR INTE SIG SJÄLV.

Nu har mamma varit nykter i ett par veckor.

Det känns helt overkligt och jag vågar knappt skriva det. Och jag vet… jag vet jag vet jag vet…. Jag ska inte hoppas för mycket, och när som helst kan det slå tillbaka och allt är som vanligt igen… Men hoppet är det sista som överger en människa, eller hur? Så jag måste hoppas… jag vill hoppas. 

Vi har alla tre satt ner foten, morfar, jag och min bror, och mamma har gått till beroendecentrum och träffat några läkare och psykologer där. Jag vet inte mycket än, jag vet inte hur ofta hon ska dit, om hon kommer fortsätta gå dit alls, eller hur hon väljer att göra. Men jag har tagit avstånd och har inte velat prata med henne alls på väldigt länge. Jag har varit arg och ledsen och trött på allt. 

Vi har alla sagt att det räcker nu, att det är nu eller aldrig, att vi inte orkar mer. Och hon verkar ha tagit det på allvar. Jag hör direkt i telefonen om hon är nykter eller har druckit. Och nu när hon de senaste två veckorna varit nykter, så har jag svarat, jag har pratat länge med henne om allt möjligt, och jag har ringt ganska ofta. Jag har skickat sms till henne där jag skrivit att jag är glad att hon inte dricker och att jag saknat den mamman. 

Min bror var ute på landet med henne för någon vecka sedan, och han ringde mig efteråt. 

”Jag känner inte igen henne, hon är inte sig själv… Hon städar, och allt är fint i huset, och hon har lagat mat och varit glad. Hon har till och med slängt massa gamla trasiga saker som hon sparat sen vi var små” 

Det är läskigt att det gått så långt, att hon druckit så mycket, så länge, att när hon väl är nykter, så känns det som att hon inte är sig själv, när hon faktiskt aldrig varit sig själv annars. Jag är så himla rädd… Jag så rädd att förlora henne nu. Jag försöker verkligen bara att leva i nuet, att uppskatta det här och vara tacksam över att hon är nykter nu. Jag försöker verkligen. Men det är svårt, för jag vet ju hur ledsen jag skulle bli över att behöva förlora henne igen… Jag vet inte hur jag skulle klara det… 

Min mamma har aldrig varit någon periodare. Hon har inte varit nykter ibland och druckit ibland. Hon har antingen varit lite full, eller väldigt full. Kanske har det väl varit så att hon gått från ganska nykter, till extremt full, över en period av 20 år. Men det har varit en konstant fylla. Hon har varit skåpdrickare, gömt, dolt, ljugit, hittat på ursäkter. Hon har haft vin med sig i väskan till jobbet, i jackfickorna till släktingar och till och med under huvudkudden när hon sover. 

Skulle hon börja dricka igen nu, för att sen bli nykter igen, och på så vis bli någon slags periodare, så är det i alla fall bättre än det som varit tänker jag. Men just nu är jag bara glad över det som är. 

De här två veckorna har jag kunnat prata med henne i telefonen, och hon har förstått vad jag sagt. Hon har kunnat skämta tillbaka om jag skämtat med henne, och hon har varit mer öppen med sina känslor, pratat om mormors bortgång på ett mer moget och inte så överdramatiskt sätt. Hon har visat sig sårbar, hon har varit glad och hon har till med sagt tack för att jag hjälpt henne med saker, och det har låtit som att hon menat det. 

Det känns viktigt att finnas där för henne, nu när hon är nykter. Jag har ju sagt till henne, att när hon vill ha hjälp med att sluta dricka, när hon sträcker ut sin hand, så kommer jag att ta den. Men jag kommer inte vara den som desperat försöker rädda någon som inte vill bli räddad. Hon verkar förstå det nu… 

Jag har saknat min mamma i 20 år… och om jag bara får ha henne hos mig i några veckor, så är jag evigt tacksam över de veckorna… 

JAG ÄR KALL SOM IS.

Jag är kall som is,
hård som sten
Jag har inget hjärta,
ingen kärlek att ge
Vem är jag egentligen,
är jag en sån,
en sån som ingen gillar
som ingen tycker om? 

Du gav mig de orden mamma. Jag var 13 år, och skrev min första dikt. Den kom på andraplats i en tävling i skolan och lästets upp i aulan. Jag vann en cd-skiva.
Mamma och pappa hade precis separerat och jag och min 10-åriga bror skulle lära oss leva ett varannan-vecka-liv. De hatade varandra. Det var en av pappas veckor som mamma ringde och hon ville minsann att jag skulle hälsa pappa att han kunde dra åt helvete och pappa tyckte att jag kunde hälsa tillbaka att.... ja. Och så höll det på. Så när mamma frågade om vi inte skulle komma till henne  en dag tidigare, och jag sa att det är ju en vecka vi ska vara hos pappa, så bröt helvetet lös igen.
"Jaha, så ni tycker inte om mig längre, du vill inte vara här eller? Är det bara pappa som duger, eller är det kanske han som sagt att ni ska säga så där? Du har fan inget hjärta, vet du det?! Du är kall som is och hård som sten! Det finns ingen kärlek i dig över huvud taget, du kommer bli en skitstövel, precis som din pappa!"

Jag var 13 år och för de orden fick jag en cd-skiva i skolans aula. Tack mamma.
Det hade i och för sig varit fint att få ett förlåt också. Men det tänkte jag inte på då. Då tänkte jag bara att du hade rätt. Du var ju vuxen, och jag bara ett barn. Och vuxna har ju rätt, fick jag lära mig...

JAG HATAR ATT DU ÄR DÖD.

Den här tiden för ett år sedan, rasade världen omkring oss. Jag trodde att allt skulle bli bättre, att det var över nu. Jag var på väg upp ur det där svarta hålet jag bott i alldeles för länge, och precis när jag skymtade ljuset, gick en svart ridå ner framför våra ögon.
Älskade, finaste mormor... Om du bara visste hur arg jag är på dig...

Ni båda blev sjuka... men det var bara morfar som blev frisk igen... Vi brukade prata med varandra i telefonen nästan varannan dag, och plötsligt slutade du ringa, och du ville inte att vi ringde till dig. Ingen fick komma och hälsa på, ingen fick se dig sjuk. Jag blev orolig när ni inte kom på min födelsedag, för det gör ni alltid. Dagarna gick och du blev sämre. Jag pratade ofta med morfar och det han beskrev kunde jag inte tro på. Att du skulle ha blivit så smal, att du inte längre kunde komma upp ur sängen, att morfar fick bära dig till köket, till badrummet...
En dag åkte min bror upp till er, och han tog sig in till sovrummet, fast du låg där inne och ropade att han absolut inte fick komma in. När han fick se dig, trodde han inte att det var du som låg där. Du hade gått ner 30 kg, ditt hår som du alltid färgat brunt, var nu vitt och din hy var grå och blek...

Allt gick så väldigt fort därifrån... Vi försökte allihop få dig att söka vård, att ta kontakt med läkare, men du vägrade. Som alltid. Midsommarhelgen spenderades med fina människor i skärgården men jag kunde inte släppa tankarna på dig. På natten ringde morfar och sa att du äntligen hade sagt att det var ok att ringa ambulans. Du hade bara velat spendera er bröllopsdag hemma. Och det fick du.

Läkarna sa att cancern hade tagit över hela din kropp. Den fanns i din mage, i ditt bröst, i din rygg och i dina ben. I alla år har du gått och haft ont, skyllt på ålder och knän, och vägrat sjukhus.
Det gick så fort... allt känns så overkligt att tänka tillbaka på. Morfar blev såklart helt förstörd av beskedet. Men han är stark. Mamma kraschade, drack ännu mer och för en stund tänkte jag att hon kanske kommer hinna dö före dig. Jag lade mitt liv åt sidan för några veckor och var hos dig på sjukhuset, pratade med dig, försökte lugna, finnas där. Jag var hemma hos morfar, lagade mat till honom, tvättade, städade, plockade bär i er trädgård och lärde mig koka saft, så som du alltid gjort.

Jag var fortfarande kvar i mitt mörker, och när jag själv var på sjukhuset för att lämna blodprover, ringde morfar och sa att du fått köras till Karolinska och att du nog inte hade långt kvar nu. Han grät, han var förstörd. Mamma ringde mig och grät hon med, ville att jag skulle laga allt, göra så att allt blev bra. Jag ringde min bror och berättade, grät under provtagningen och sen åkte jag till Karolinska.  Det regnade och det var kallt. Väl framme mötte en läkare mig i korridoren. Han tog in mig i ett rum där morfar satt, och berättade att du var död. Att du inte fanns mer. Jag grät inte, för morfar grät. Jag vet att han försökte vara stark för mig, och han ringde mamma och var lika stark för henne, men jag ville visa honom att jag finns där, att jag fixar det här.

Tillsammans gick vi in i rummet där din kropp låg. Den var grå, svullen och stel, och någon hade tänt ett ljus bredvid sängen. Men du var inte där. Rummet kändes så ekande tomt... Jag hade hoppats på att få se dig igen, men du var inte där.... Jag tog den kalla grå handen i min, morfar kysste dina kinder medan tårarna rann. Sen fick vi en påse med dina saker, och så ringde vi en taxi.
Jag följde med morfar tillbaka till er lilla stad och vi åkte direkt till begravningsbyrån. Vi valde urna och vilka kläder du skulle ha på dig, vad som skulle stå i dödsannonsen...

Sent den kvällen satte jag mig på bussen tillbaka hem de tio milen. Det var först när jag kom hem, som jag kunde gråta. Jag stod länge i duschen och bara grät. Sen grät jag inte mer. Jag visste att jag måste finnas där nu för morfar, och försöka hålla mamma på avstånd... Hur tröstar man en alkoholist som precis förlorat sin mamma i samma missbruk?
Vi tömde dina garderober på kläder dagarna efteråt, morfar ville ha allt gjort snabbt. I garderoben, under skor, i en väska, låg flaskor inlindade i plastpåsar... Det var jag som hittade dem. Igen. Så många gånger som jag hittat samma flaskor i mammas garderober. Det gjorde så fruktansvärt ont...
Veckorna efter din död påmindes vi om dig via alla insändare i tidningarna. Du var viktig i staden och hade en betydande roll för många. Det är många som saknar dig.

Du var bara 71 år när du dog. Jag är så fruktansvärt arg på dig för att du är död. Hade du inte druckit.... hade du inte rökt... hade du bara gått till läkaren när du hade ont första gången... hade du bara sökt hjälp... Du hade kunnat leva kanske 25 år till. Morfar hade inte behövt bli ensam så tidigt. Han saknar dig hela tiden... varje dag.
Fan för dig mormor. Fan för att du är död. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta... Jag har inte tillåtit mig själv att gråta, fören nu. Men jag gör det bara när ingen annan ser. Jag gör som du. jag låtsas att allt är bra.

Snälla.... kom tillbaka... jag saknar dig...