måndag 29 juni 2015

Det är farligt att säga till barn att de är stora, de kanske tror dig.

Och alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar.
De hade bråttom att växa upp, att bli någonting större. De hade varit barn så länge att de tröttnat på lekarna, sångerna och kojorna i skogen. De ville till stan eller till andra sidan jorden. De packade ner barndomen i lådor tillsammans med nallarna som satt i sängen, affischerna på väggarna och disney-filmerna i hyllorna och ställde ner de lådorna i sina källare. Det var gjort. Det var över. De hade bråttom att börja röka, dricka alkohol, bli av med oskulden och flytta hemifrån. Bråttom att plugga till något de inte vill bli, för att sedan jobba med något man inte behövde plugga till. De var vuxna nu. Parmiddagar, landställe, barn och två bilar väntade runt hörnet.

Och när de sprang på vägen mot vuxenvärlden, det snabbaste de kunde och hoppades på att hinna först, så mötte de mig halvvägs. För jag gick på samma väg som de sprang, men åt andra hållet, och de sprang in i mig och jag föll flera gånger, men försökte desperat och krypandes längs marken, hålla fast vid det lilla jag hade och jag hoppades att jag skulle hinna fram, tillbaka, till barndomen, innan det var för sent.  De trampade på mig men det gjorde ingenting, för jag ville bara åt ett håll. Det andra hållet.

Nu har jag varit vuxen i hela mitt liv. När får man vara barn? När får man som barn till en missbrukare, lägga ansvaret på någon annan, bli omhändertagen istället för att ta hand om? När får man gå vilse på gröna lund och veta att det är ok för någon kommer leta efter mig, istället för att mamma går vilse och jag ska leta efter henne? Och när man letat, gråtit och hittar henne på en stol i en bar där hon skrattar och pratar osammanhängande med en man vars arm vilar på min mammas axlar, önskar man att hon hade velat hitta mig lika mycket som jag ville hitta henne. Att hon hade oroat sig, i alla fall lite.

Och fortfarande ber hon mig göra saker, ringa till sjukhus för att jag är så bra på att prata med folk, fråga om vägen för att hon inte vågar, hjälpa morfar för att jag är starkare än henne, följa med henne till stan för jag hittar bättre än henne där. Och alla andra har accepterat det. Det är jag som är vuxen, det är jag som tar hand om. Det är jag som fixar. Det är jag som löser saker. De vet... De vet att mamma inte kan, och de vet att jag fått lära mig tidigt.
Det är farligt att säga till ett barn att "Du som är stor och stark..." eller "Visa nu att du är en duktig storasyster..." för barnen kanske tror på dig. De kanske tror att de är stora, när de egentligen förtjänar att vara små så länge det går. Stora blir vi alltid, vare sig vi vill det eller ej.

När kaoset har lagt sig, och jag kan fly en stund, går jag i skogarna mellan kojorna vi byggde för jag tröttnade aldrig på lekarna eller sångerna.  Alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar. Jag visste vart de sprang men inte varför de hade så bråttom dit. Jag går fortfarande åt andra hållet och jag avundas de som fått gå vilse på gröna lund, de som hade oroliga föräldrar som ringde hem dem ifrån vännerna klockan 22 en fredagkväll. De som blev hämtade på busstationen mitt i natten. De som fick frågan "Vart har du varit" när man kommer hem sent och har varit borta hela dagen.


Det är farligt att säga till barn att de klarar saker för att de är så stora... de kanske tror på dig.