tisdag 28 november 2017

ALLT ÄR I SIN ORDNING.


Jag drömmer att jag letar efter något i en källare, och jag hittar halvfulla vinflaskor undangömda bland väskor och jackor. Vakna. Vakna. 
I busskuren står några med påsar från systembolaget. Blå. Lila. Jag hatar färgerna. Det klirrar och prasslar, världen stängs av och jag måste ta några steg tillbaka från busskuren. Jag vill inte höra. Jag vill inte se. 
Framför mig i kassakön står någon som ska lämna in pant-kvitton. Lukten som når mig blir som ett slag i magen och jag kastas tillbaka i tiden. Bilder, ord och ljud tar sig in i mitt allra innersta, dit inget annat når. Jag lägger tillbaka varorna och går ut ur butiken. Luft. 

Efter frukosten kliver jag i mina blå gummistövlar för att gå ut. Precis utanför dörren på en av stolarna på altanen sitter mamma. Hon håller på med något. Jag säger godmorgon. ”Godmorgon", säger hon tillbaka och fortsätter med det hon gör. Hon sitter framåtlutad över sina ben, med något i handen. 
"Vad gör du?" frågar jag. 
"Jag har fått en fästing. Det är så äckligt. Den måste bort. Fy vad äckliga de är." 
Hon sitter med en avbitartång i handen, och klipper sig själv i benet. Blodet rinner längs hennes lår och såret är stort och öppet. 
"Den är nog borta nu mamma", säger jag. "Du ska nog sluta med det där." 
Hon reser sig och går in, troligen för att få fortsätta ifred. 
Några dagar senare är såret stort, fult och infekterat. 

Vi sitter på McDonalds. Vi har gått dit efter att jag följt henne till frivården efter att hon blivit av med sin fotboja. Hon har inte ätit på länge. 
Under tiden vi sitter vid bordet och hon äter, ser hon sig omkring. En städare går i lokalen och sopar golven. Han närmar sig oss och sopar under vårt bord, och fortsätter sen med bordet bakom vårt. Mamma ser oroligt på honom. Hon äter snabbt. Hon har dressing kring hela munnen. 
”Vad är det?” frågar jag. ”Varför tittar du på städaren hela tiden?” 
”Sshh!, Han kan ju höra dig!” Hon tar en stor tugga av hamburgaren. ”Han kommer hitåt va? Visst gör han? Han tittar på oss så konstigt hela tiden, jag tror han kommer ta vår mat.” 
Jag ser på städaren och sen på mamma. Hon trycker i sig det sista av maten och skyndar sig snabbt upp och vi går därifrån. 

Mamma tycker att vi borde gå hem till mormor och morfar, titta till deras hus nu när de inte är hemma, så att allt är i sin ordning. Vi tar en promenad dit. Vi går den korta biten på de slingriga grusstigarna och kommer fram till den röda stugan vid havet. Nyckeln ligger på stället den alltid legat. Mamma låser upp och vi går in. En klocka tickar högt. Havet brusar utanför sovrumsfönstren och ljuset från solen silas mellan de grå persiennerna. Allt är i sin ordning. Vi vattnar några blommor och går ut ur huset igen. 
”Jag ska bara kolla om de har mjöl vi kan låna med oss” säger mamma precis när hon tänkt låsa, och går in i huset igen. Jag väntar utanför. Ett fladdrande ljud fångar min uppmärksamhet och jag ser mot fågelstugan morfar satt upp. Säkert 10 grönfinkar sitter på den och äter solrosfrön. De flyger fram och tillbaka mellan äppelträdet och fröna. 
Jag blundar, lyssnar och andas in, långsamt. Djupt. Jag öppnar ögonen igen och vänder blicken mot den öppna ytterdörren. I dunklet där inne sitter mamma på huk på köksgolvet framför mormor och morfars skafferi och halsar ur en av vinflaskorna. 
Allt är i sin ordning. 

lördag 7 oktober 2017

OCH I SAMMA STUND, BLEV HON TYST.

Jag öppnar kuvertet och viker ut pappret som finns där i och läser vad det står. 
Ansökan har beviljats. 
Det är klart nu, och de flesta skulle nog vara glada att få ett sådant här brev. Plötsligt äger jag ett hus i skärgården. Ett halvt hus, den andra halvan äger min bror. 

Vi var tvungna att göra något. Efter att mamma sålt sin lägenhet och flyttat till en mindre, trodde vi att det kanske skulle bli lite bättre. Bättre för henne. 
Men hon har inga pengar. Ingen inkomst. Det är morfar som betalar alla hennes räkningar, köper all hennes mat. Det är inte bra, för morfar har inte hur mycket pengar som helst. Men det har en fördel och det är att mamma inte kan köpa alkohol eftersom morfar köper allt åt henne. Men efter försäljningen av lägenheten började vi förstå att hon tog utav vinstskatten, och köpte alkohol för de pengarna. Hon skulle alltså aldrig kunna betala tillbaka de där pengarna nästa år när det var dags. 

Det mest troliga är att kronofogden tar huset i skärgården ifrån henne. Och det hade väl varit ok, om det bara hade varit ett hus. Men släkten har bott där ute sedan 1600-talet, hus och mark har gått i arv i generationer och halva släkten finns kvar där ute. Det finns ingen plats på jorden som betyder mer för mig, än den ön, och jag vet att min bror känner likadant. 
Vi var tvungna att göra något. 
Efter att vi pratat med mamma om detta och morfar övertalat henne att det här är vad som måste göras, gick hon med på att skriva ett gåvobrev, mot full nyttjanderätt av huset tills hon dör. 
Och i samma stund hon gick med på det, slutade hon höra av sig till mig.

Jag skulle ta det sista hon hade, ifrån henne. Det enda hon hade kvar, av hennes gamla, vanliga, normala liv, skulle jag slita ur hennes armar. Jag har fått höra av morfar att hon grät mycket. 
Men dagen vi sågs för att skriva brevet, såg hon knappt på mig. Vi satt bredvid varandra vid bordet när vi gick igenom alla papper. Våra fingrar snuddade vid varann när hon räckte över pennan till mig, och mitt knä kom åt hennes ibland under bordet. Så nära men ändå så långt borta. 
Gåvan mottages tacksamt av, och jag skrev under. 

Sen fortsatte tystnaden. Och brevet kom. Och nu är det klart. Hon ser inte att vi har räddat huset, så hon kan fortsätta vara där. Hon ser oss bara som förrädare, som tagit det finaste hon har, ifrån henne. 
Nu står vi här med ett hus, men utan en mamma. Jag vet inte vad som händer nu. 
Kronofogden kommer behöva ha någonting av henne, och det enda hon har nu, är lägenheten. Tar dem den blir hon hemlös. En hemlös missbrukare utan vänner och utan familj. 
Jag vill gråta, skrika, slå sönder något. 
Det här är inte vad jag ville. Jag ville inte ha huset på det här sättet. Jag ville ärva det om 40 år. Jag ville ha en mamma som vågade kämpa, som vågade vara öppen och be om hjälp, som tog steget mot ett tillfrisknande. 

Jag ville ha en mamma, men jag fick ett hus. 


onsdag 2 augusti 2017

Det här är min mamma.

Vi har precis ätit middag. Buffé. Vi har skrattat åt hur saker rullar fram och tillbaka över matbordet, för vi är på en färja och det är storm. Överallt luktar det sött av alkohol och parfym som folk sprayat på sig i taxfreen, och människor är fulla och glada, och ledsna och ensamma. 
Vi går bort till dansbanan och morfar bjuder upp mig. Vi dansar och han är glad. Resten av kvällen sitter jag vid vårt bord och ser på när andra dansar, pratar med mormor, med min bror och längtar efter att få gå av båten och åka hem. 

Min blick har fastnat på en av fläckarna i den röda heltäckningsmattan som grånat av damm och smutsiga skor, när mammas fötter väcker mig. Jag ser upp på henne där hon står bredvid mig. Hon säger något och sätter sig ner. Hon är full. Men hon har inte druckit något på hela dagen. I alla fall vill hon få oss att tro det. Jag ser på mormor och jag ser på min bror. Vi alla tänker samma sak, men vi pratar inte om det. Ingen säger något. Mormor ler och ger mamma en kram och de pratar och skrattar. 

Jag går iväg en stund och sätter mig vid ett bord i cafeterian. Här är det tyst, nästan tomt och väldigt lugnt. Det är skönt att komma bort och jag hör det avlägsna sorlet från baren och musiken från dansgolvet som ett brus i bakgrunden. Havet har lugnat ner sig. Jag sitter ensam och tittar på min mobil, läser och ser ut genom fönstret. Jag sitter längst in i cafeterian och när jag tittar upp ser jag hur mamma kommer in genom dörren. Jag sitter tyst och tittar på henne, hennes rörelser, hennes ansiktsuttryck. Hon ser mig inte. Hon är full. 

Hon går fram till ett av borden och sätter sig ner. Hon ser sig omkring, som om hon vill vara säker på att ingen ser henne, och så lutar hon sig fram över askkoppen som står på bordet och tar upp en av fimparna. Hon håller den i handen och reser sig för att gå till nästa bord och göra samma sak. På vägen dit stannar hon vid ett bord där det står glas kvar, halvt urdruckna. Hon tar upp glasen, ett efter ett och dricker upp innehållet. Så går hon vidare genom rummet och tömmer borden på fimpar och slattar. 

Det är min mamma det där, tänker jag där jag sitter och ser på henne. Jag är inte förvånad, inte ledsen eller arg. Det är som vanligt bara tomt i mig och det jag tittar på kunde lika gärna varit en teater eller film. Hon lämnar scenen, jag ger henne ljudlösa applåder och fortsätter titta i min mobil. 
Det här är min mamma. 

torsdag 13 juli 2017

VÅRA LUNGOR ÄR FYLLDA AV SALT.

När rädslan tar över och våra 
masker 
faller till marken, 
ska vi leda varandra på rätt vägar
tillbaka
till de viskande trädens skogar. 

Under nattens svarta tak
möts vi i de gröna salarna
och tystnaden ska ge oss
lugnet
mörkret ge oss friheten

För så länge solen brinner, 
ska månen lysa.


Vi är skuggor av dig. Våra liv är inte våra egna. Jag vill säga att du tagit dem ifrån oss, men i själva verket har vi givit dig dem. Jag har vigt mitt liv åt dig, gett mitt liv för ditt, utan att du egentligen har bett om det eller krävt något. För det är så medberoende fungerar. 
Du drunknar, bara för att du inte vill släppa taget om den där stenen du bär på. Den drar ner dig under ytan och när vi ser det, simmar vi ut till dig och hjälper dig att andas. Vi kastar i livbojar som du inte vill ta tag i, och livbåtarna som går förbi vänder du ryggen. För att hålla dig ovanför vattenytan, måste vi stanna under den. Och så turas vi om. Ibland får du andas. Ibland får vi. Men allt kretsar runt dig och att hålla dig vid liv. 

När vi förstår att det kommer vara så här för alltid, och att du aldrig kommer ta tag i den där livbojen, då vill vi släppa taget. Men, vi tänker att om vi inte kan rädda dig, kan vi kanske åtminstone rädda de saker du har på dig, plocka på oss dem, innan vi släpper taget och låter dig sjunka till botten med din sten i famnen. Huset på landet. Fina minnen. Arvegods. Dina vänner. Kanske den där fina kusinen du tappade kontakten med. 
Vi tar vad vi kan och hinner, släpper taget om dig och ser dig försvinna ner i mörkret innan vi själva simmar i land. 

När vi väl är på fast mark och får ta våra andetag utan dig, kan vi ändå inte vara lyckliga. Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig och vi ska fortsätta leva våra liv med skuldkänslor. För där ute, i det salta, mörka havet, har små stenar börjat formas på våra axlar och växt sig allt större med åren, och vill vi någonsin kunna simma igen, så måste vi hela våra liv ha hjälp, av en flytväst, en annan människa, eller helt enkelt hålla oss vid stranden där vi bottnar. 

Våra lungor är fyllda av salt, det gör ont i bröstet när vi andas och varje gång vi ser ut över havet, kommer vi känna skuld och ångra att vi släppte taget.