En mamma som jag inte har.

Jag vet inte längre. Jag orkar inte med mig själv. Jag sitter i hennes slitna soffa och lyssnar på en tv som knappt fungerar och vi väntar på att våra nymålade naglar ska torka. Jag målade hennes naglar i guldglittrigt och vi har just tvättat av ansiktsmaskerna vi haft ett tag. Men maskerna bär vi ändå. Jag vill tro att jag är ärlig och säger allt jag tycker och tänker. Hon kan inte komma ut, hon har brutit benet. Hon kan inte ta sig till systembolaget, för hon kan inte gå. Hon kan inte. Hon måste inte kunna. Hon haltar runt i lägenheten och ett samtal från mormor får henne att börja gråta igen. Hon får höra hur dålig hon är, vilken besvikelse hon är, hur fel hon gör. Tårarna rispar djupa skåror i hennes ansikte.

En dag. Jag satte mig i bilen med hunden i baksätet och massa dyra skönhetsprodukter i framsätet, för nu skulle vi umgås. Vi ska göra saker tillsammans. Något, bara en sak. Snälla bara den här enda gången, låt det gå bra bara den här enda dagen. 

Hon är nästan nykter. Man känner inte något på lukten, man ser på kroppsspråket. Darrande fingrar som darrar mindre den här gången, ögonens rörelser, rösten, stegen hon tar från köket till badrummet. De där stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Men hon är nästan inte full. Hon har nästan, nästan inte druckit. 

Passa på att träffa henne nu, för snart är hon borta helt igen. 

Hon är tacksam över att jag kommit dit, att vi spenderat dagen tillsammans och hon följer mig ner till bilen trots att hon haltar. Får jag hålla i kopplet? frågar hon och jag ger henne det. Ett tag går det men sen tar jag tillbaka det för hon har ont och hunden drar mycket. Vi säger hejdå, jag får tre långa kramar och hon gråter. 

Jag har gjort det. Varför är jag inte glad? Vart är hon? Vart är jag? 

Jag går en kort promenad med min hund runt parkeringen medan mamma går tillbaka upp till sig. Efter ett tag rullar vi ut på vägen och kör förbi hennes hus och jag tänker att jag borde titta upp på hennes balkong, för hon brukar alltid vinka när jag åker. 

Framför mig på trottoaren tycker jag att jag ser henne. Men det kan inte vara hon, för kvinnan som går på sidan av vägen haltar inte. Men jag känner igen stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Jag kör förbi henne och får se ansiktet. Det är hon. Det är mamma. Jag stannar inte. Men jag tänker att jag ska stanna, eller ska jag? Jag kör vidare upp till korsningen. Det var hon. Mamma. Hon haltade inte och hon var på väg till bussen med sin kylväska hon alltid har när hon ska handla på systemet. 

Mitt hjärta slår väldigt hårt och jag blir så där kall inuti som bara hon kan få mig att bli. Fan. Jag vet ju hur hon är. Jag vet ju att hon ljuger, att hon lever i sin egen värld. Varför bryr jag mig? Varför blir jag sårad? 

Varför inte. Vem reagerar inte om man får lögner kastade i ansiktet om och om igen. Jag kör hem, och jag kör fort. Jag vill ifrån henne, jag vill långt bort. Hela dagen är borta, det känns som ett minne från längesedan och jag minns knappt vad som hände den dagen, när jag spenderade tid med min mamma och trodde att det var på riktigt. 

När jag kommer hem ringer hon mig. Först vill jag inte svara, men jag gör det ändå. Hon frågar om jag kommit hem ordentligt, gick det bra att köra, var det mycket trafik. 

Jag såg att du skulle med bussen, jag kunde ju skjutsat dig dit du skulle. säger jag och väntar på hennes svar. Hon säger att hon skulle till ica, för det är billigare där. Hon ljuger. Och hon vet att jag vet. Och jag vet att hon vet att jag vet. Och ändå står jag där vid diskbänken och vill att den här dagen ska ha funnits och varit bra. Ändå står jag med hårt knuten hand och tårar som bränner bakom ögonen, och längtar efter en mamma som jag inte har... 

Önskeinlägg?

Hej alla underbara läsare!
Jag har fått så mycket nya läsare igen nu och en massa fina, bra och rörande kommentarer. Tack för att ni delar med er av era livshistorier, det är stort och modigt, oavsett man är anonym eller inte. Jag läser alla kommentarer och besöker era bloggar och är himla glad att så många fina människor är här inne och läser det jag skriver.
Önskar ni något speciellt inlägg eller vill att jag skriver om något jag kanske inte gjort ännu, eller skriver mer om något jag skrivit om innan? Skriv gärna det i en kommentar!

Hoppas alla får en bra kväll!
/J

Om du aldrig vaknar igen.

Som små bitar av krossat porslin som flyter genom ådrorna och rispar upp det som en gång var helt, måste sanningen bara ut. Det har aldrig gått att hålla den tillbaka, stänga den inne. Jag ville bli trodd och rättvisan ska segra, ropade jag ut och höjde mitt svärd. Och det är ju så med maskrosor. De tränger sig igenom den svartaste asfalt och hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

Så jag lade skölden ifrån mig och gick in i alla nya rum med svärdet höjt. Lögnerna skulle dö. Hemligheterna skulle skrikas ut över hela världen och de som redan visste om allt men valde att titta bort, skulle få det kastat över sig som tusen nålar, om och om igen. Det går inte att vara tyst. Jag kan inte. Jag vill inte. Speglar har krossats mitt i natten, kokande vatten har skållat hennes hud och främlingar har tagit sig in i vårt hem genom fönstret när vi sovit.

Jag ska skydda dig med mitt liv. Jag ska aldrig lämna dig lillebror.

Första gången var det mörkt ute. Några dagar kvar till nyårsafton och snön skar i mina kinder som små rakblad.  Ta hand om henne åt mig, snälla. Jag vet inte om hon kommer överleva helgen. Jag menade vartenda ord. Och tomma och tysta med tappade hakor stod de och såg på mig där under taket. Morfar började gråta och ville väl, visste allt men hade aldrig sagt något. Mormor skrek. Det var inte sant. Jag stod och ljög för dem där ute på gatan. Jag ljög om deras barn, sade saker som aldrig skulle kunna hänt. Jag hade hittat på allting. Hur kunde jag.

Och sedan dess har jag aldrig varit tyst. För det är ju så med maskrosor, hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under och nya solar lyser upp det dolda. Ingen ska trampa på mig igen.

Jag vill inte leva längre. Sade jag till henne där vi stod i hallen.

Är det någon här som borde vilja ta livet av sig, så är det jag. Sade hon tillbaka och lämnade rummet. Du måste vara så trasig. Det måste vara så fruktansvärt mörkt inuti dig att inte ens den starkaste sol kan få dig att se det som finns precis framför dina fötter.

Ibland hör jag dig skratta. Ibland är det något som tränger igenom ditt hårda skal, som släpper fram någon jag saknar varje minut, varje dag. Ibland drömmer jag om att du ska bli frisk. Vi fikar tillsammans, jag ringer dig när jag behöver någon att prata med och du kommer hem till mig och hälsar på. I verkligheten har jag lagt ner min sköld, och står med svärdet sänkt och ser dig falla samman. Vi spelar fia med knuff på landet en sommarkväll och du glömmer bort hur man gör, vad vi pratade om nyss och dina varma händer flyttar spelpjäsen åt fel håll på brädet.

Jag vill ta din hand i min och säga att allt kommer bli bra. Det är över snart, jag finns här.

När jag hade växtvärk i benen på nätterna, och inte kunde sova, gick jag in till er säng och väckte dig. Jag fick ligga bredvid dig under ditt täcke och du klappade på mina ben tills jag somnade. Du tog bort det onda och somnade du med. Du sover allt djupare och du sover på dagarna. Länge. Ibland har du sovit så djupt att jag inte kunnat väcka dig och varje gång jag går in i ditt sovrum nu är jag lika rädd. Rädd för att du kanske sover så djupt att du aldrig ska vakna igen, att din kropp gett upp, att den inte orkade längre.

Varje gång du vaknar skingras alla tunga moln och en sol lyser upp mitt inre. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.