"ÄR DU LEDSEN, TRYCK ETT. ÄR DU GLAD, TRYCK TVÅ."

”Kommer du till morfar imorgon” frågar jag min bror i telefonen, och han förklarar att han är upptagen.  

Synd tänker jag, jag hade velat träffa honom imorgon. Jag har varit ute med hunden ganska länge och är snart hemma igen. Bara den långa uppförsbacken kvar. 

”Så vad önskar du dig när du fyller år då?”, frågar lillebror och jag svarar direkt: 

”En mamma! Haha!” 

”Haha, vart hittar man det då?” 

”Vet inte, du kan köpa en digital mamma till mig, typ ett nummer man kan ringa och så hörs en röst: Hej världens bästa dotter, hur mår du idag.” 

”Hahaha, ja! Och sen bara; Är du ledsen, tryck ett, glad, tryck två…” 

”Ja eller hur, det hade varit något! Kan du fixa en sån åt mig?” 

Och så pratar vi vidare i telefonen om hur man kan få en ny mamma. Så som vi brukar. 

Lite senare på kvällen ringer min bror upp igen. 

”Hej. Jo alltså jag ville bara förvarna lite inför imorgon så du vet. Mamma ringde mig nyss och hon var jävligt full så… Hon skulle väl komma till morfar imorgon?” 

”Ja ok, tack, då vet jag. Ja, men jag ringer henne och morfar och fixar.” 

”Ok…. Ja… alltså, ringer hon mig igen och är full så raderar jag fan hennes nummer.” 

Vi lägger på igen efter att ha diskuterat vad som är bäst att göra. Ska jag ringa morfar först och berätta att vi tillsammans ska säga ifrån imorgon om mamma kommer…. Eller ska jag ringa mamma först och ta det själv… Det är nog bäst, så besparar man morfar den jobbigaste biten… 

Så jag tar upp telefonen igen. Vid det här laget har jag pausat middagen som står och kokar på spisen. Jag vill ha klart de tunga bitarna först. Jag ringer upp mamma och hon svarar ganska snabbt som hon brukar. 

”Ja hallå..?”  

Jag hör direkt att hon är väldigt full. 

”Hej. Har du pratat med morfar ikväll?” 

”Ja….nej…det var några timmar sen…hur så?” 

”Ok bra. Du ska inte komma dit imorgon va?” 

”Jo jag tänkte det, fika lite.” 

”Nej mamma, du får stanna hemma. Vi vill inte att du kommer. Vi har ju sagt att vi  inte vill träffa dig när du dricker, och det gör du ju uppenbarligen. Så det är nog bra om du inte kommer dit imorgon. Jag ska ringa morfar också och säga det.” 

Hon är tyst en kort stund och säger sen: 

”Nej men vet du vad, nu har jag faktiskt INTE druckit! Det har jag verkligen inte gjort!” 

”Mamma… du sitter på riktigt och ljuger din dotter rakt upp i ansiktet… Jag har sett och hört dig dricka i över 20 år, jag vet, vi vet, när du har druckit, det hör vi direkt. Du kan inte ljuga för oss. Ja… jag måste lägga på, och jag har middagen på spisen så… Hejdå.” 

Jag tar ett par djupa andetag, skakar av mig samtalet och ringer upp morfar. Det är alltid tungt att ringa honom… han hoppas så mycket, han vill tro att allt är bra. Naivt kanske, men jag förstår honom. Men när man ringer honom och ska berätta om sånt här, så vet man aldrig om man förstör hela hans kväll, om man är orsaken till att han inte kan sova på flera nätter. Efter några signaler lyfter han luren. Han svarar alltid med sitt efternamn, jag tycker det är fint. 

”Hej morfar! Stör jag i något bra tv-program nu?” försöker jag och låter glad och avslappnad. 

Vi pratar en stund om väder och vind och båtar och vad som går på tv i kväll. Han säger att han köpt fika till imorgon, så det räcker till alla. Det sticker till i hjärtat… 

”Jo morfar, jag pratade med mamma nyss och jag sa till henne att det nog är bäst om hon stannar hemma imorgon…. du vet eftersom hon var väldigt full idag… 

Han blir tyst en stund. 

”Jaha… så du menar.. ja fast jag pratade ju med henne idag…. jag hörde ingenting.” 

”Nej.. jag vet, men hon hade kanske inte hunnit bli påverkad då? Det är inte så lätt att höra alltid.” försöker jag, men jag vet ju samtidigt att jag märker det direkt. Men jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. 

”Vad får hon alkoholen ifrån då? säger morfar, nu både besviken och lite arg.

”Ja, från systemet förmodligen” 

”Men vart får hon pengar ifrån då?” 

”Ja, från därifrån hon får pengar.” jag vet ju att morfar hjälper henne med räkningar, och han oroar sig mycket. ”Men tänk inte mer på det nu morfar, det är som det är, och så har vi det bra imorgon, bara vi. Vi är emot mammas drickande allihop, ingen är ensam i det här, utan alla vi vill att hon slutar, och det vet hon.” 

”Ja, det är bra att ni är med på det här också…” säger han och vi avslutar samtalet med vad vi ska fika och äta imorgon. 

Jag lägger ner telefonen och lutar ansiktet i händerna. Jag är trött. Jag är van. Och det är kanske det som gör mest ont, att man ska försöka se hel ut, fast man är trasig. Att man vant sig vid något man önskar att man inte hade behövt vänja sig vid. Jag hade behövt min brors present nu… den där digitala mamman… 

”Är du ledsen tryck ett. Är du glad, tryck två. Är du trött…. tryck tre."

HON DRUNKNAR, OCH JAG FRYSER IHJÄL.

Varför är det alltid svart när det är vitt och grått när man vill att det ska vara svart... 

Du vet när det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den där smärtan som ger liv till något vackert, som dödar både kärlek och hat, som fyller tomheten, växer till en känsla, en känsla av odödlighet.... 

Men man måste stänga inne det, man måste kväva svärtan och leva kvar i det mörkgrå bara en liten stund till och när man nästan är klar, då, då när det gråa går mot svart... precis då tänds ljuset och allt blir bländande vitt, så vitt att ögonen som långsamt vant sig vid mörkret, vant sig att kunna se i natten, smälter i ljuset... det gör ont... så fruktansvärt ont varje gång… 

Att se ut över det mörka kalla vattnet, utan att hoppa i, den smärtan. Att stå på på den isgrå stranden, och veta att hon kämpar för sitt liv på andra sidan havet. Hon ropar inte på hjälp, men jag vet att hon sjunker… Att se ut över det mörka, kalla vattnet utan att simma över till andra sidan och rädda henne, för att jag vet att jag skulle drunkna på vägen dit… och för att jag vet att hon sjunkit om jag skulle klara mig hela vägen. 

Jag lägger mig på den frusna marken, och väntar, hoppas på att hon ska vilja bli räddad… Jag blundar… och jag drömmer om hennes fingrar över gitarrens strängar, hennes sång och hennes klara ögon. Hon drar sina fingrar genom håret, som bara hon gör, medan hon vänder blad i sin bok, den hon redan läst tio gånger innan. Hon skrattar, hon pratar med mig och hon är nära… Hon vattnar blommorna i sin trädgård och pratar med grannarna… Hon sitter på bryggan i solnedgången, med fötterna i det sommarvarma havet, och hon ler.. 

Jag vaknar. Det är mörkt och kallt på den tomma stranden, och minusgraderna har fått mina fingrar att domna. I panik ställer jag mig upp igen. Jag går fram till vattenbrynet, och ser ut över det kalla och mörka. Någonstans på andra sidan finns hon, långsamt drivandes längre och längre ifrån mig. När det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den smärtan… Och jag stannar på den kalla stranden, i hopp om att hon ska ropa mitt namn, att solen ska skymta i horisonten.. I hopp om att jag ska få dra upp henne ur det mörka vattnet och sitta på bryggan tillsammans, med fötterna i det solvarma havet… 

När blodet färgat väggarna röda.

Det är blod överallt. Som varje morgon när jag går ut med hunden, låser jag dörren bakom mig, men idag när jag vänder mig mot grannens dörr och hissarna, så ser jag väldigt mycket blod. På grannens dörr är det utsmetat, längs golvet, på hissarnas dörrar. Jag går mot porten och håller min hund så att han inte ska komma åt blodet. Ett rött spår går att följa till porten och ut på gatan. Där ute står en stol med en stor blodfläck bredvid. Det är kallt idag. Hantverkare jobbar för fullt utanför och grannar stannar upp när de ser blodet och frågar varandra, tar upp sina telefoner och ringer polisen.

Jag går min promenad och tänker på vad som kan ha hänt. Grannarna pratade om att någon kanske blivit knivskuren utanför för att sen försökt ta sig in. Jag trodde nog mer att någon blivit skadad i huset och försökt ta sig ut för att sätta sig på stolen och invänta ambulans. Vem är personen som suttit där och väntat? Har hen varit ensam mitt i natten, utan att få hjälp att ta sig ut? 

Jag skickar ett sms till en nära granne, jag vill se att det är ok med dem. 

Det är det. 

När jag kommer tillbaka från promenaden står några nya grannar i ingången och pratar och spekulerar i vad som kan ha hänt. På plats finns också folk som ska påbörja sanering. Jag lämnar min hund i lägenheten och går tillbaka ut i trapphuset. Jag vill veta vart blodet kommer ifrån, så jag går upp för trapporna och tittar på varje våning. Högst upp, 14 våningar över marken, hittar jag mer blod. Jag kan inte se från vilken dörr det kommer, men det finns spår fram till hissarna och väggen bakom mig är också röd av blod som smetats ut nära golvet. Någon har inte kunnat stå upp. 

Jag tar hissen ner, som även den är blodig, och på bottenvåningen möts jag av de som ska sanera. Jag berättar för dem att det finns mer blod på översta våningen, och går mot min dörr. Grannen som ringt polisen möter mig och säger innan jag hinner gå in; 

"Det är ingen fara, det var bara en fullgubbe som hade ramlat." 

Det är ingen fara. 

Det var bara en fullgubbe. 

Bara en full person. 

Bara en person. 

En person. 

Jag väljer dig mamma.

De säger att sorg måste få ta tid, för vissa tar det ett år, för andra tio år. Om man har förlorat någon man älskar, någon som står en nära, så måste sorgen få ta tid, den måste bearbetas, kännas. Gråt, visa hur du mår, prata om det, berätta om din sorg. Du får det. Du måste det. 

Hur vet man att någon är död? När är någon borta helt? Är det när hjärtat slutar slå eller när hjärnans aktivitet avstannat helt? Är det när lungorna tagit sitt sista andetag, eller när blodet i ådrorna stelnat och blivit svart? 
Är det när någon är där men inte där? När någon blivit någon annan, någon man inte känner igen... är personen borta då? Är hon död då? 

Fan mamma... jag saknar dig varje jävla dag... Jag är så fruktansvärt arg och besviken på dig, men du är inte här... Bara missbrukaren är här. Bara missbrukaren kan jag prata med, bara missbrukaren kan jag nå. Och inuti, bakom missbrukarens hårda skal och smutsiga fasad, sitter du... Gråter du mamma? Ropar du på hjälp där bakom? Snälla... försök... försök ta dig igenom... jag vet att du kan, jag vet att du klarar det. Och när du tagit dig igenom, när jag ser en glimt av dig där i mörkret, så ska jag sträcka ut min hand mot dig och jag lovar att aldrig släppa taget om du väljer att ta den.

Lyssna inte på missbrukaren mamma, lita inte på ett ord hon säger. Hon vill dig inte väl, hon ljuger och hon vill göra dig sjuk, hålla dig fången för alltid. Hon vill ta dig ifrån mig, hon vill hålla oss isär. Jag önskar att jag kunde döda henne utan att döda dig. Jag önskar att du kunde se mig genom fasaderna, genom skalet. Jag finns här på andra sidan och jag ska förlåta dig varje misstag, varje snedsteg, varje slag och varje tår. Om du kommer tillbaka. Om du vågar lita på dig själv och ser att du är stark nog att klara dig ur det här. Om du ber om hjälp, så ska jag hjälpa. Jag ska slåss för dig tills mina händer blöder.

Om missbrukaren lägger sig. Om missbrukaren dör. Om du är stark nog att våga välja mig... framför alkoholen... så lovar jag att välja dig mamma...

Det är sjukt att vi skrattar, men tårarna tog slut.

Mamma kommer in i huset, går in med skor och jacka fram till oss där vi sitter och äter middagen som precis blivit klar. "Ååå, så ni ääääter", säger hon långsamt och otydligt, "då ska inte jag störa."
Hon går bort till bandspelaren som står på golvet och sätter sig framför den. Alkoholen gör det svårt för henne att hålla balansen och hon vinglar till och gungar lite fram och tillbaka. Bredvid bandspelarn hittar hon ett kassettband. Det är Emil i Lönneberga. Hon säger något som jag inte hör och jag försöker koncentrera mig på maten och nyheterna som är på tv:n. Jag hoppar till i soffan av den höga volymen när det ur bandspelaren plötsligt spelas Idas sommarvisa på högsta volym. Till och med hunden under bordet reagerar. Mamma sjunger med och växlar mellan att trycka stop, play och spola tillbaka låten till början igen. Jag fortsätter äta min mat och se på nyheterna. Min sambo har slutat äta.

Och Pippi Långstrump sa; Spela trumpet utan trumpet, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan!
Och jag sa; Att berätta om något som inte existerar, för någon som inte tror en, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan! 

Att om och om igen försöka övertyga människor i sin omgivning om hur illa det är, få dem att öppna sina ögon och se verkligheten, det tar enormt mycket på krafterna. Ändå känner jag att jag måste göra det. Det måste fram, det måste synliggöras. Annars går jag ensam och bär på den här tunga, svarta stenen och jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar. Om jag bara kunds få bryta ner den här stenen till grus och kasta ut det i världen så att alla kunde se... om alla ville se.

Hur kan man inte se detta? Vem ser inte det här? Ibland undrar jag om jag är sjuk, om det bara är jag som kan se min mamma sitta där på golvet och gunga, om bara jag ser henne vingla fram på gatorna på väg från systembolaget. Vem. Ser. Inte. Detta?!
Den gången när mamma i köket tappade en stor kastrull kokande vatten över sina fötter. När hon drog av strumporna och huden följde med och hon envisades om att sitta med fötterna i kallt vatten hela natten tills hon till slut inte klarade smärtan längre och åkte akut in till sjukhuset där de konstaterade att hennes brännskador var mycket allvarliga, vem ser inte vad det beror på? Varför tittar alla åt ett annat håll?
Flodhästen i vardagsrummet... Alla vet att den är där, och det är så uppenbart, men ingen pratar om den. Den bara finns där...

Jag vill inte vara ensam om att se allt det här. Därför är min bror så viktig. han är den enda som vet exakt hur det är, som sett precis samma saker, hört samma sånger, gått samma väg.
Han är den som när jag säger "Du vet hur mamma går..." "Du minns när hon var så full den julen..." "Du vet när blodet rann längs hennes arm.." förstår... och han kan skratta åt det, och det är sjukt att vi skrattar, men vi har gråtit så mycket att tårarna tagit slut, så det finns inget annat kvar.
Hur kan inte andra se det här?

I en påse, i en väska, i en garderob, i ett sovrum, i ett hus, hittade jag dig.

Det var dagen mittemellan. Mittemellan två årsdagar, den där ensamma lilla lediga dagen, inte upptagen med något annat. Den dagen blev din sista.

Jag fick samtalet precis när jag skulle in till läkaren. Morfar lät ledsen men han höll tillbaka så mycket han kunde, för min skull. För vår skull. "Hej, jag ville bara säga att läkarna ringde och nu är det nog inte långt kvar för mormor." Jag stod i regnet utanför väntrummet med min kölapp i handen och försökte prata lugnt med morfar. Det ordnar sig, jag finns här. Ring när du vill. Ska du åka in? Ska vi åka tillsammans? Men han ville inte åka till mormor på sjukhuset.

Mamma ringde och grät hysteriskt. Hon var såklart full, mer än vanligt. Hon ringde och och vi lade på och efter de få minuterna hade jag fått ytterligare en säck att bära.
Jag kunde inte sitta stilla. Jag försökte andas lugnt men det började redan sticka i fingrarna och mitt hjärta slog snabbt. De övriga patienterna tittade på mig där jag gick fram och tillbaka i väntrummet och till slut fram till disken där en sköterska satt.
"Jag måste gå, jag kan inte göra det här, du får boka om min tid, jag måste till Karolinska."
Hon bokade snabbt om min tid och jag sprang ut genom regnet och ner till tunnelbanan.

Morfar ringde igen och sa att han var på väg i en taxi. Han hade också ändrat sig. Vi möts där. 
På tunnelbanan var det lika svårt att sitta stilla och medan jag försökte lugna mamma i telefonen gick jag fram och tillbaka i vagnarna, lutade mig mot dörren för att sen gå tillbaka igen.
Väl framme på sjukhuset hittar jag till rätt avdelning där morfar redan väntar i ett rum tillsammans med en sköterska. Morfar ser bara på mig och sen på sköterskan som säger Din mormor kom in till oss igår. Hon blev lite piggare på kvällen, men för en timme sedan gick hon bort. 
Jag tittar på morfar och sätter mig bredvid honom. Integråtaintegråta, tänk på morfar. jag ställer några frågor och vi får efter en stund gå in till henne.

Mormor likker blek i sängen och bredvid henne står det blommor och ett ljus är tänt. Jag tar hennes kalla hand i min och ser på henne. Morfar går runt sängen och tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henens båda kinder. Han gråter. Han gråter mycket. Jag låter några tårar slippa igenom innan vi lämnar rummet och morfar ringer efter en taxi. Jag följer med honom till begravningsbyrån och ringer mamma på vägen. Hon är förstörd och vill absolut inte vara med på något. Jag säger att det är ok. Jag ordnar det här. 

Jag åker till morfar nästan varje dag efter det, gör honom sällskap, lagar mat, äter med honom, visar hur tvättmaskinen fungerar, pratar. Vi har valt urna tillsammans, kläder, datum. Mamma vill fortfarande inte hjälpa till. Jag förstår henne.

Några dagar senare vill morfar ha hjälp att tömma mormors garderob på kläder och jag åker dit. Jag går själv igenom allt och lägger i olika säckar för vad som kan skänkas och vad som ska slängas. Några plagg behåller jag själv som ett minne av henne. Morfar är tacksam över att jag hjälper till. När jag tömt hela garderoben står fem fulla, svarta säckar i hallen. Det luktar så mycket mormor om mig nu av alla hennes kläder jag packat, att jag aldrig tror den lukten kommer försvinna. Det vänder sig i magen.

Jag säger till morfar att Det ligger en del saker kvar i en låda i garderoben och på golvet finns några väskor, ska vi ta de sen? Ja, vi tar det sen säger han och går ut med den sista säcken kläder. Jag skjuter in lådan och lyfter en av väskorna från golvet. Den är tung. Jag drar upp dragkedjan och öppnar väskan. Jag låter ena handen leta sig ner och känna vad det är i. En plastpåse. En platspåse med något tungt i, något runt.

Jag vet direkt vad det är. Så många flaskor vin som jag hittat i mammas garderob genom åren, så vet jag precis vad det här är. Jag tittar ner i väskan och mycket riktigt, där ligger en halvfylld flaska vin. Inlindad i en plastpåse. Nerstoppad i en väska. Gömd i en garderob. Instängd i ett sovrum.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår hårt, samtidigt som min hjärna är nöjd över att ha haft rätt hela tiden. Rädslan greppar tag i mig och tankarna Jag står på tur, jag vill inte bli som ni, krockar i mitt huvud.

Jag lägger tillbaka flaskan och sätter mig på sängen. Det är tungt. Det gör ont. Ni hade alkoholen och ni hade varandra. Nu har mamma bara alkoholen kvar, och den väljer hon långt före mig och min bror, och även sin far. Kommer du gå under nu mamma? Var den här händelsen det som fick dig att sjunka, eller det som fick dig att vilja lära dig simma igen? Jag hoppas på det sistnämnda.

Jag går ut till morfar och jag håller tillbaka så mycket jag kan. För hans skull. För vår skull.
Jag har inte släppt ännu. Jag saknar min mormor. Och jag saknar min mamma, hon som en gång kunde simma.

Det är farligt att säga till barn att de är stora, de kanske tror dig.

Och alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar.
De hade bråttom att växa upp, att bli någonting större. De hade varit barn så länge att de tröttnat på lekarna, sångerna och kojorna i skogen. De ville till stan eller till andra sidan jorden. De packade ner barndomen i lådor tillsammans med nallarna som satt i sängen, affischerna på väggarna och disney-filmerna i hyllorna och ställde ner de lådorna i sina källare. Det var gjort. Det var över. De hade bråttom att börja röka, dricka alkohol, bli av med oskulden och flytta hemifrån. Bråttom att plugga till något de inte vill bli, för att sedan jobba med något man inte behövde plugga till. De var vuxna nu. Parmiddagar, landställe, barn och två bilar väntade runt hörnet.

Och när de sprang på vägen mot vuxenvärlden, det snabbaste de kunde och hoppades på att hinna först, så mötte de mig halvvägs. För jag gick på samma väg som de sprang, men åt andra hållet, och de sprang in i mig och jag föll flera gånger, men försökte desperat och krypandes längs marken, hålla fast vid det lilla jag hade och jag hoppades att jag skulle hinna fram, tillbaka, till barndomen, innan det var för sent.  De trampade på mig men det gjorde ingenting, för jag ville bara åt ett håll. Det andra hållet.

Nu har jag varit vuxen i hela mitt liv. När får man vara barn? När får man som barn till en missbrukare, lägga ansvaret på någon annan, bli omhändertagen istället för att ta hand om? När får man gå vilse på gröna lund och veta att det är ok för någon kommer leta efter mig, istället för att mamma går vilse och jag ska leta efter henne? Och när man letat, gråtit och hittar henne på en stol i en bar där hon skrattar och pratar osammanhängande med en man vars arm vilar på min mammas axlar, önskar man att hon hade velat hitta mig lika mycket som jag ville hitta henne. Att hon hade oroat sig, i alla fall lite.

Och fortfarande ber hon mig göra saker, ringa till sjukhus för att jag är så bra på att prata med folk, fråga om vägen för att hon inte vågar, hjälpa morfar för att jag är starkare än henne, följa med henne till stan för jag hittar bättre än henne där. Och alla andra har accepterat det. Det är jag som är vuxen, det är jag som tar hand om. Det är jag som fixar. Det är jag som löser saker. De vet... De vet att mamma inte kan, och de vet att jag fått lära mig tidigt.
Det är farligt att säga till ett barn att "Du som är stor och stark..." eller "Visa nu att du är en duktig storasyster..." för barnen kanske tror på dig. De kanske tror att de är stora, när de egentligen förtjänar att vara små så länge det går. Stora blir vi alltid, vare sig vi vill det eller ej.

När kaoset har lagt sig, och jag kan fly en stund, går jag i skogarna mellan kojorna vi byggde för jag tröttnade aldrig på lekarna eller sångerna.  Alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar. Jag visste vart de sprang men inte varför de hade så bråttom dit. Jag går fortfarande åt andra hållet och jag avundas de som fått gå vilse på gröna lund, de som hade oroliga föräldrar som ringde hem dem ifrån vännerna klockan 22 en fredagkväll. De som blev hämtade på busstationen mitt i natten. De som fick frågan "Vart har du varit" när man kommer hem sent och har varit borta hela dagen.


Det är farligt att säga till barn att de klarar saker för att de är så stora... de kanske tror på dig.

Din mamma är vaken nu.

Så tänk dig att din mamma ligger i koma på sjukhuset. Hon lever men kan inte göra något annat än att bara ligga i en säng. Hon har legat så där så länge du kan minnas, men ibland har hon vaknat upp kortare perioder, för att sen falla tillbaka in i koman. Du lever ditt liv, tar studenten, flyttar, skaffar jobb och sambo och lever som vem som helst, men utan den där mamman att ringa till och berätta om allt det här. Istället går du omkring med en ständig oro över om hon kommer vakna upp fler gånger ur sin koma, eller om hon kommer somna in för alltid. Varje gång du varit på sjukhuset och hälsat på henne  så har du gått därifrån med tanken; Var det här sista gången jag såg henne?

Men varje gång läkaren ringer till dig och berättar att Din mamma är vaken nu, och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper du allt och springer för livet med tårar i ögonen mot sjukhuset och stannar där varje dag, tills hon somnar igen. 

Det är så det är. 

Nu har jag pratat med min mamma i telefonen nästan varje dag, de senaste två månaderna. Det har aldrig hänt förut, att hon varit nykter i två månader, och jag vågar knappt skriva det utan att ta i trä ungefär. Hon har skaffat en mailadress och skickar bilder till mig (!). Min mamma som alltid varit för full för att förstå sig på en dator, skickar bilder till mig via mail. 

Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för henne hur en dator och internet funkar och hon ser inget kryss i höger hörn och hon kan ju inte logga in på facebook för hon har ju inte det (fast jag hjälpt henne skaffa det ungefär 20 gånger.) 

Hon låter glad i telefonen. Eller, hon låter närvarande. Det känns helt fantastiskt och jag skiter faktiskt i alla er som säger att "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Hoppet är väl det sista som överger en människa och utan hoppet skulle jag vara död idag. Fan, jag får väl bli besviken då om det nu inte skulle hålla. Men två månader. Två månader. Sist hon var nykter en längre period var när hon hade fotboja en månad efter att ha kört rattfull och krockat. Då var det folk hemma och kollade henne varje dag i en månad. Den månaden var underbar. (Det var förresten då hon skaffade facebook). 

Varje gång jag pratar med henne i telefonen nu så får jag hålla mig från att börja gråta. Jag tror bara att den som också har en förälder som är alkoholist, eller möjligen har en förälder som ligger i koma på sjukhuset och just vaknat, kan förstå min känsla. Jag saknar min mamma varje dag. Det är en saknad och en längtan som gör så fruktansvärt ont. Folk har sagt till mig genom åren att du är ju vuxen nu, du behöver ingen mamma längre. Jag tycker det är tvärt om. När man är liten, visst behöver man sina föräldrar, men då kan vilken vuxen som helst i ens närhet ändå trösta och leka med en. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag henne. Jag behöver ringa till henne när det hänt något hemskt, eller något fantastiskt. Jag behöver fika med henne i stan, berätta om böcker jag läst och filmer jag sett. Jag behöver prata minnen med henne och kunna säga Ja men det är ju så typiskt morfar, du vet ju hur han är. Jag behöver min mamma. 

Saknaden är hemsk. På riktigt hemsk. Så nu när telefonen ringer och jag hör en röst som säger: Din mamma är vaken nu och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper jag allt och springer gråtandes mot hennes dörr, med blommor och presenter i armarna. Jag älskar henne så mycket. Och jag kommer aldrig sluta hoppas. 

Den bästa mamman.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig. 

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. Kommer hon ha fem fingrar på varje hand? Jag hoppas hon är frisk och stark.
Och när jag kom och var så där frisk och stark med alla fingrar och tår på sin plats, så slutade ändå inte oron. För jag som alla barn växer och lär mig gå och prata och som förälder så tänker man, akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Föräldrar har falkögon och snabba reflexer och fast barnet inte tror det, så håller mamma alltid koll på vad som händer och vart man är på väg.

Barnet börjar på förskolan och det är kanske mest jobbigt för föräldrarna som måste lämna ifrån sig sitt barn de hittills umgåtts med varje dag hela dagarna. Kommer hon äta ordentligt nu? Ser de till att hon har regnkläder på sig när de ska ut? Kommer hon sakna mig? Gråta?
Oron för ett barn släpper inte för att barnet börjar skolan heller. Har hon vänner? Blir hon mobbad? Mobbar hon någon? Får hon bra betyg?

All kärlek och lycka man känner för sitt barn gör ju att man bryr sig om den personen mer än någon annan. Och den man bryr sig om oroar man sig också för.
Oron över en tonåring håller föräldrarna vakna om nätterna. Klockan är 1, varför kommer hon inte hem? Hur mycket drack hon på festen? Har hon börjat röka? Testa droger? Hon går väl inte hem ensam i mörkret? Tänk om hon blir utsatt för något hemskt? Tänk om hon utsätter någon annan för något hemskt?

Min mamma skulle säkert legat vaken om nätterna och undra varför jag inte kom hem i tid om jag inte gjort det. Hon skulle säkert ha oroat sig över mina dåliga betyg om jag haft det. Hon skulle säkert inte vilja att jag gick hem ensam i mörkret om jag hade gjort det. Men hon behövde inte oroa sig för det, för jag var inte ute själv på nätterna. Jag hade väldigt bra betyg, jag rökte inte, drack inte, testade aldrig droger och om jag sagt att jag skulle komma hem en viss tid så gjorde jag alltid det.

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. När jag kom till världen visste inte jag att jag skulle bli vuxen fortare än många andra.
Som barn till en alkoholist oroar man sig. I omvänd ordning. Vad full hon är, hur mycket har hon druckit? Använder hon något mer än alkohol?  När ska hon komma hem från krogen? Går hon ensam i mörkret? Tänk om det händer henne något på vägen hem?

Hon åker aldrig till vänner längre, har hon några kvar? Hur är det på hennes jobb, har hon vänner där? Sköter hon jobbet som hon ska?
Och alkoholisten är fortfarande alkoholist efter många år och det hjälper inte att man flyttar ifrån dem, man oroar sig fortfarande. Kommer hon sakna mig? Klarar hon sig själv? Har hon stövlar till i vinter och en hel vinterjacka? Har hon råd med mat, äter hon ordentligt?

Och till slut når man alltings början. Akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Hon kan inte prata, inte gå längre. Hon vinglar fram och sluddrar i telefonen. Vad säger hon? Är hon frisk? Skadar det här hjärnan eller har det redan gjort det? Och det är inte längre självklart att hon har fem fingrar på varje hand eller att hon kommer vara frisk och stark. Hon kanske var det en gång, men nu är hon tillbaka på ruta ett och kommer förmodligen stanna där.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig.

Att växa upp med en missbrukare är att vara mamma till sin mamma. Det är att sitta uppe på nätterna och oroa sig över att hon inte kommit hem från krogen än, att öppna kylskåpet för att som vanligt hitta en gammal ost och en halv liter mjölk och inget mer. Det är att gråta sig till sömns. Det är att vara extra bra i skolan för att säkra sin egen framtid. Det är att aldrig börja dricka så att man aldrig blir sjuk, att aldrig röka så att man inte dör i lungcancer. Att vara mamma till sin mamma är att ständigt bevisa att jag är en bättre mamma än du, fast jag bara är ett barn.

Bara lite till.

Min kropp ropar efter vila. Hela mitt fysiska jag vill falla ihop här, precis här på perrongen, och dö. Sova för evigt. Det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud, mina tankar, säger att jag är bättre än så, jag kan allt, bara lite till, lite mer. Vad gör det att hjärtat slår i otakt och att det svartnar framför ögonen ibland, vad gör det att händerna skakar och att det är svårt att andas. Det går över. Det blir bra snart. 

Bara lite till. Om jag trappar upp tempot ytterligare, så kommer jag snabbare fram till målet. Till vilan. Får jag vila? Får jag sova då? 

Ett mail. Ett brev. Telefonen ringer. Kroppen stänger av. Det är som stoppklossar, betongväggar, höga murar som reser sig I min väg. 

Se det som möjligheter. Var glad att de finns där, stoppklossarna, murarna. Bygg en stege och klättra över. Eller gräv dig under, gör något! 

Hur klättrar man när händerna inte längre kan gripa tag i saker? Hur ser jag vart jag klättrar om det är svart framför mina ögon? 

Jag går ändå. Rakt fram, igenom. Jag ska fram, jag ska nå mitt mål. Jag måste. Jag kan. Jag går igenom murarna och plöjer igenom alla hinder och märker inte såren som rivs upp över min kropp. Jag känner inte hur revbenen knäcks, hur mina lungor fylls med blod. Jag ska bara framåt. Bara lite till nu. 

Och det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud säger att jag är bättre än så. Att jag kan riva murar och gå genom väggar. Men bara spöken kan det. Bara döda kan det. 

Jag vill leva. 

Djävulsdansen.

Att leva med en missbrukare är inte lätt. Att leva utan en är ovanligt. Många som läser min blogg är medberoende, precis som jag. I tisdags sändes första avsnittet av Djävulsdansen på svt, en serie i tre delar som handlar om just medberoende och hur det är att leva i en nära relation med någon som missbrukar.

Jag såg såklart programmet, med blandade känslor. Jag var arg. Personerna som satt i tv och berättade om sina liv, sina föräldrar och sina uppväxter, hade stulit min historia. Mina ord. Det var mitt liv de pratade om, mina upplevelser, och jag vill ha dem för mig själv.
Och jag log. Jag är glad att det finns fler än jag som levt så här. Och ledsen att det finns fler än jag. Det är så enormt svårt att styra över känslor i det här ämnet för mig, eftersom det är där jag alltid fått vara den starka, den som ordnar allt, den som är på sin vakt. Det behövs bara en droppe så kan allt brista och jag skulle kunna slå ihjäl någon eller skratta så mycket att jag får ont i kinderna. Ungefär.

Jag är så glad att jag haft den uppväxt jag har haft. Det är en erfarenhet som jag värderar högt, och fick jag leva om mitt liv, skulle jag inte ändra något.

Precis som i programmet så låg jag också vaken om nätterna, sov väldigt lätt, för att alltid vara redo och jag hörde allt. Jag hörde på fotstegen hur full mamma var. På dagarna lekte jag med mina vänner i parken utanför.
På gymnasiet log jag mot personer i korridoren som jag tyckte om. Jag skrattade tillsammans med vänner i matsalen och på lektionerna skrev jag ner allt som lärarna sade och var alltid där först och gick sist därifrån. Jag kom hem efter skolan till ett tomt kylskåp och ett vinluktande badrum. Jag vaknade på nätterna av att speglar krossades och någon skrek eller pratade med sig själv.

Jag älskade att sova över hos mina vänner. Skafferierna var fulla med kakor och de hade säkert fyra olika sorters frukostflingor i skåpen. Deras föräldrar frågade om vi ville följa med och bowla eller gå på bio och på nätterna fick jag sova med båda ögonen stängda.

När jag var 13 år och mina föräldrar just separerat, pratade jag med mamma i telefonen. Hon sa till mig att jag var kall som is och hård som sten, att jag inte hade något hjärta och ingen kärlek att ge.
De orden blev min första dikt, som jag skickade in till en tävling i skolan. Dikten lästes upp i aulan,  jag kom på andra plats och vann en cd-skiva.

Jag älskar min mamma. Hon är den bästa mamman när hon är nykter och jag hoppas fortfarande. Jag hoppas någonstans på att hon ska komma tillbaka, och jag skulle förlåta henne varje slag, varje fylla och varje vaken natt.

Jag är glad att det pratas mer öppet om missbruk idag och att det sänds tv-program om medberoende är ett stort steg i rätt riktning. Inget barn ska behöva lära sig höra skillnaden på sin mammas steg när hon går genom huset om nätterna. Jag är ledsen och glad att det finns de som haft det som jag. Genom att prata eller skriva om det här, gör vi skillnad.

Det skulle bara ta en liten stund.

Mamma stänger bildörren bakom sig och jag ser efter henne när hon går över parkeringen och bort mot affären. Jag och min lillebror sitter kvar i den tysta bilen. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund. Det blir imma på rutorna när vi andas och jag vet att pappa sagt att vi inte få rita på bilrutorna, men jag kan inte låta bli. Jag ritar en skog med mitt pekfinger. Jag skriver mitt namn och min lillebror suddar ut det och ritar en bil högre upp. Har det gått en liten stund nu? Vart är hon? Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. Har det gått en timme nu? Eller tio minuter?

Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm. Jag känner att gråten liksom fastnar som en klump i halsen.
"Hon kommer snart" försäkrar jag min lillebror om och han tittar lugnt ut genom rutan. Varför kommer hon inte tillbaka? Har hon lämnat oss här nu? Om jag går ut ur bilen och in i affären kanske vi inte hittar varandra, hon kanske inte ser att jag inte är kvar i bilen och åker hem utan mig. Jag stannar.
"Hon kommer snart." Min lillebror är lugn och tyst. Hans fyraåriga fingrar kladdar fortfarande på rutan och han biter på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.

"Hon kommer inte. Hon kommer inte tillbaka. Lillebror, vad ska vi göra? Hon kommer inte!"
Paniken växer sig starkare i mig och mitt hjärta slår så hårt att jag kan höra pulsen i öronen. Mina händer blir svettiga och världen börjar suddas ut framför mina ögon.
"Stanna här! Jag måste hitta henne!" säger jag till min bror och öppnar bildörren. Jag hoppar ut ur bilen och stänger dörren, och med mina små varma händer tar jag bort håret som klibbat fast i pannan. Jag står ensam på parkeringen och ser mig omkring. Vuxna går in i sina bilar och kör iväg. De ser mig inte. Mamma. Vart är min mamma?

Jag börjar gå mot affären och tittar bakåt mot bilen för att se att min lillebror sitter kvar. Jag kommer snart. Jag kommer snart tillbaka med vår mamma. Jag får akta mig för bilarna som kör för fort och människor springer in i mig när jag tar mig fram över det enorma, asfalterade fältet. Det är kallt ute. Alla har tjocka jackor på sig och mamma har en grön. Hon har en grön jacka. Det är en grön färg som inte är som någon annan grön jag sett. Jag kommer in i butiken och den stora klumpen i min hals gör så att jag får svårt att andas. Bröd och kakor, grönsaker och frukt. Människor som har bråttom med sina stora kundvagnar, de är i vägen och jag kommer inte fram. Jag stannar och snurrar ett varv. Mamma. Vart är du? Paniken har gjort ett hål i mig. Ett stort svart hål som äter allt hopp.

Mina händer skakar. Lillebror sitter ute i bilen själv, tänker jag och får dåligt samvete.
Men där. I havet av tjocka täckjackor och lovikavantar ser jag en grön färg som inte är som någon annan grön färg jag sett tidigare. Jag springer. Jag springer och mitt svarta hål fylls igen av tårarna som nu strömmar ner för mina rosiga kinder.
"Mamma!" ropar jag, och hon vänder sig om där hon går mot kassan. Jag kastar mig om henne och vill aldrig släppa taget. Mamma, mamma, min mamma. Hon blir arg för att jag lämnat bilen och säger åt mig att genast gå ut till lillebror igen medan hon betalar varorna. Jag släpper motvilligt och torkar mina tårar.

Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom.



Jag sitter i soffan och ser på en film jag länge velat se. Mina vänner har frågat om jag vill komma över och dela en soffa med dem, eller kanske gå ner på stan och se vad som händer där. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag är 17 år och väljer att stanna hemma. Det är mörkt i lägenheten och klockan är snart elva på kvällen. Jag drar filten hårdare runt mina fötter och lutar mig tillbaka. Det är ensamt. Rummen ekar tomma och ljudet från vår tjock-tv brusar och knastrar.
Det ringer på dörren. Först undrar jag vem det är så sent, men vet att det är min lillebror. Jag orkar inte resa mig. Jag vet att han har nyckel, det sade han innan han cyklade iväg tidigare idag. Och jag satte mig just i soffan och orkar inte gå och öppna. Jag fortsätter se på filmen och det ringer på dörren två gånger till.

Irriterad slänger jag av mig filten och går bort mot ytterdörren. När jag låst upp de två låsen och öppnat vill jag ta tillbaka alla mina irriterade känslor och en kall vind slår mig hårt i ansiktet. Där står min lillebror. Min lilla bror som ritade bilar på den immiga bilrutan. Min lilla bror som bet på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.
Han är blodig i hela ansiktet och hela hans vänstra arm är ett stort sår. Byxorna är trasiga och han haltar in i hallen. "Kedjan fastnade, jag kastades över styret på stora vägen och landade med huvudet först. Jag tappade mina solglasögon, de var helt nya." Klumpen i halsen. Mina skakande händer och hjärtat som slår snabbt. Men hålet i mig finns inte kvar. Paniken får inte plats här. Jag är den enda han har. Jag ska rädda min lillebror, min kropp får inte känna panik nu.
"Kom, sätt dig ner här, jag ringer mamma." säger jag lugnt och tar telefonen från väggen och slår mammas mobilnummer.

Det går några signaler och någon svarar. "Mamma? Hallå? Det är jag. Hallå, är det någon där?" Jag hör musik i bakgrunden och skratt och höga röster. Klirrande glas och någonstans hör jag hennes röst, men jag lägger på och provar igen. Den här gången svarar hon.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag mamma, du måste komma hem nu. Din son har ramlat med cykeln, han är helt blodig."
Hon är full. "Men jag kan inte komma hem nu, jag är ju på krogen här med Stefan och Anna och Mats och du vet. Min cykel står ju hemma hos Anna och jag kan inte gå och hämta den nu, nej om en stund. Om en stund kanske."

Hon lägger på. Jag hinner inte känna något, tänka något. Jag lägger snabbt på och lyfter luren igen samtidigt som jag säger lugnande till min bror. "Allt blir bra. Jag fixar det här"
Jag slår numret till vårdguiden och en sjuksköterska svarar. Jag berättar lugnt och tydligt om vad som hänt. Ja det är grus i såren. Nej de är stora men ser inte så djupa ut. Hur stora? 25 cm långt är ett sår, och kanske en dm brett. Tvätta av. Lägga om, titta på det i morgon igen, tvätta noga. Åk in om det blir värre.
Jag lägger på luren och börjar leta i skåpen. I badrummet bland tomma toarullar, smink och en halvt urdrucken vinflaska hittar jag bandage och plåster, alsolsprit och en sax. Jag tvättar och lugnar. Min lillebror är stark. Han är den finaste som finns och han får allt alla att le och skratta. Men nu gråter han. För första gången på väldigt länge, gråter han. Han är inte fyra, men fjorton år och han låter mig ta hand om honom.

När såren är rena och jag plåstrat om och lindat in honom i bandage säger jag åt honom att lägga sig  i sängen. "Ta en alvedon om det gör för ont. Jag cyklar och letar efter dina solglasögon." Han berättar vart han tappade dem och jag springer ner för de kalla stentrapporna. Det ekar i trapphuset när porten stängs bakom mig. Jag är arg när jag cyklar mot platsen där han ramlade och låter tårarna komma om de vill. Vart är mamma? Har det gått en timme eller tio minuter? Har det gått en liten stund nu? Vart är hon?
Under en bro som min bror cyklat över hittar jag hans nya solglasögon. Det är mörkt ute, det är mitt i natten. men i skenet av gatlyktorna ser jag att de klarat sig bra. Bara en liten repa uppe i kanten. Den syns knappt.

Det känns bra att jag hittat dem och jag cyklar hem fort igen. Min lillebror ligger hemma själv och har ont tänker jag och får dåligt samvete. Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom. Han blir glad när jag räcker över solglasögonen till honom. "Tack."

Mamma kommer hem två timmar senare och vi möter henne i hallen när vi just ska gå och lägga oss.
"Men herregud, du ser ju ut som en mumie!" Vad har ni gjort här egentligen? Nej nu får ni gå och lägga er" säger mamma sluddrigt och går in till sig. Hon somnar ganska fort och jag säger godnatt till min bror men sover inte mycket den natten.
Morgonen efter tar jag bort bandaget på min bror och tvättar såren igen som nu börjat vara. När vi står i köket och jag jag sätter dit nya plåster, har mamma vaknat och ser oss.
"Men gud, vad är det som har hänt!?" hon ser förskräckt på min bror men vi ser inte tillbaka. Vi tittar på varandra och vi undrar inte när mamma ska komma tillbaka. Vi vet att hon är borta och vi ritar skogar och bilar med våra fingrar på insidan av den kalla och immiga bilrutan. Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund.

En mur som aldrig faller.

Mina blöta och en gång vita Converse klibbar fast i varet från mitt skavsår på vänster häl för varje steg jag tar. Jag har gått runt i det regnvåta gräset i snart en timme. En cirkel har trampats upp av mina skosulor. Telefonen mot mitt öra är väldigt varm och batteriet är snart slut. I en vecka har jag varit hos min sambos familj och bara andats och för en gångs skull njutit av sommarvärmen. I en vecka har jag ätit glass nästan varje dag. I en vecka har jag stängt av allt annat. Allt annat än sol och glass och fina människor.
Mina kinder är röda nu av hundratals salta tårar och jag undrar om de någonsin tar slut.

Jag har ringt till min mormor och pratat med henne. Jag nämnde för henne att vi ska åka ut till sommarstugan när mamma inte är där.
 "Våra två vänner följer med ut också, de vill så gärna se hur vi har det där på landet. De ska ta med sig sällskapsspel och vi tänkte visa dem runt, de stannar nog två nätter."
Mormor svarar snabbt i telefonen,
 "Vad säger du nu? Du tänker väl inte låta de sova där två nätter? Nej det där går inte, de får komma över dagen bara och åka hem igen på kvällen! Har du ens pratat med mamma om det här?!"
Och i mitt huvud är det något som stannar upp. Vänta nu... Vad var det jag sa som fick henne så upprörd? Var det sällskapsspelet eller bara det faktum att min vän som jag känt i 13 år ska komma ut till vårt landställe som fick henne att reagera? Jag tyckte att jag sade två helt vanliga meningar, som för mig var positiva och betydde att något roligt kommer hända. Är jag sjuk som inte fattar nu? Är det fel i mitt huvud?
 "Eeh, va?" är det jag får fram till slut.
Det hela eskalerar ganska fort och snart skriker vi på varandra. Jag har pratat med mamma, hon har sagt att det är ok. Vi vill helst få några ensamma dagar på landet, eftersom det är jobbigt att vara i samma hus som en alkoholist. Mormor blir argare och säger att

Nu pratar vi inte mer om det här

De värsta orden som finns. nupratarviintemeromdethär. Punkt. Men då brister det för mig och jag säger att det gör vi visst. Allt kommer upp och jag berättar att mamma fortfarande dricker, hon är sjuk och måste ha hjälp. Dessutom har hon nu fått gikt och en allvarlig vitaminbrist. Vi lägger på osams.
Jag ringer mamma.
 "Hej, vi åker ju till landet på onsdag med vännerna, det går väl fortfarande bra eller har du ändrat dig?"
Mamma svarar då med en trött ton:
 "Jaha ska ni dit? Jaaa....men det går väl bra, jag kan ju vänta hemma i stan, jag ska ju ändå till läkaren igen för nya prover, och vitaminerna, jag äter ju den här nya maten, jag skulle träffa en terapeut, hur länge stannar ni på landet?"
Återigen säger det stopp i mitt huvud. Vad. Är. Det. Som. Är. Fel? Vi pratade igår och hon sade att vi kunde åka till landet, förstår hon inte? Har jag drömt allt? Vad händer här!?
Även det samtalet slutar i tårar och jag tar upp hennes alkoholproblem, att hon säkert inte har den där sjukdomen hon tror att hon har, för alkoholism ger ofta vitaminbrist.
"Nu pratar vi inte mer om det här." 

Efter de här samtalen på en parkering, går jag en promenad bort till en stor och regnvåt gräsyta, där jag i cirklar trampar upp skavsår på min vänstra häl. Jag pratar med en släkting som om och om igen försäkrar mig om att jag inte är sjuk. Jag tänker inte fel. Det är helt normalt att vilja ta ut sina vänner på landet några dagar, det är deras reaktioner som är fel.
Jag gråter och är förvirrad och fruktansvärt arg. Jag känner för att slå sönder något. Och jag känner för att ringa tillbaka till mamma, eller kanske åka hem till henne, hålla hennes huvud mellan mina händer och skrika åt henne att börja tala sanning. Sluta dricka! Berätta för mig vad läkarna säger!

Mamma och mormor är ett lag. Ett team. De står starka på en sida och över en tjock mur skriker de att de älskar mig och att jag ljuger och är dum i huvudet. Min mamma dör långsamt och plågsamt där på andra sidan muren men mormor har bundit upp henne mot ett träd så att det ska se ut som att hon kan stå själv. Så att mamma nästan ser levande ut. Jag kan inte ta mig över. Jag trampar upp cirklar i gräset och i min ilska försöker jag slå sönder en mur som aldrig kommer att falla.

Alkohol, gikt och kejsarens nya kläder.

Alla vet och alla blundar, och kvar står jag med vidöppna ögon och ser allt som händer och pekar och undra om de inte ser att kejsaren är naken. Rättvisa och ärlighet, ledorden i mitt liv.
Nu har mamma blivit sjuk igen. Tydligen har hon fått ont i lederna och kan inte jobba. Ingen vet vad det kan vara, inte läkarna heller säger hon, och ändå har hon fått någon reumatisk medicin utskriven.

Eftersom min mamma aldrig kommer och hälsar på mig, och eftersom jag i någon barnslig desperation försöker få till en mor-dotter-relation ibland, frågar jag om hon vill komma över på middag i helgen. God mat, promenader på stranden och kanske en shoppingrunda eller fika i stan? Svaret bli självklart Nej. nej. NEJ. Det går ju inte, och det förstår jag med. Hon kan inte dricka ifred när hon är hos mig.

Jag pratar med mormor i telefonen och berättar att jag bjudit hem mamma och att hon tackat nej, och hellre ville åka ut till landet.
- Ja men det förstår du väl, så ont som hon har. Och så har hon varit så nere nu och ledsen över det här. Hon vill komma ut till lugnet lite nu. Det blir så bra så.
Jag försöker då förklara att det kanske inte bara beror på hennes jobb, att hon har fått ont i lederna. Det ignorerar mormor totalt.

Efter 20 år som anhörig/medberoende/dotter till en alkoholist, så är man ju lite av en expert. Fråga mig vad som helst om alkohol, påverkan på omgivningen eller alkoholrelaterade sjukdomar, och jag lovar att jag kan svara på den frågan.  Det är hemskt. Det är fruktansvärt att jag lagt ner så mycket tid och kraft på att ta reda på allt jag vet, att jag ska behöva göra det. För jag får inga svar från varken mamma eller andra som vet att hon är sjuk.

Alkohol innehåller höga halter puriner som ökar mängden urinsyra i blodet. Av urinsyran bildas kristaller i lederna som  leder till en inflammation i det drabbade området. Alltså Gikt. Det är inte svårare än så att räkna ut vad det kan vara. Alla symptom stämmer. Dessutom är det vanligare att drabbas av gikt om man har någon annan sjukdom, eller tex högt blodtryck eller höga halter av blodfetter, vilket är mycket vanligt hos någon som missbrukat alkohol under många år.

Allt hänger ihop. Det är som en röd tråd, som bara är att följa fram till den nakne kejsaren vars kläder repats upp helt och fullt till ingenting. Varför är det bara jag som vill veta, som vill se? Varför pratar ingen om det här, som är så självklart?

Varför ska jag behöva ta ett: Nej men det är så synd om henne, allt är så bra så! när det verkligen inte är det? Jag kan också hålla händerna för ansiktet och blunda hårt, då slipper jag förmodligen dumförklaras av människor som vägrar se.

Men jag är en ärlig person och vill bli behandlad rättvist. Jag förstår inte varför andra inte vill det.