Att spionera på sin egen mamma.

Hon går längre och länge och lögnerna blir allt fler. Det blir förvirrande när man inte vet om man ska tycka synd om henne eller sig själv, eller om det är synd om någon över huvud taget.
Min mamma har alltid druckit så att ingen ser. Ingen skulle kunna gissa att hon var alkoholist. Kanske idag, men inte för 5 år sen. Hon sitter inte på någon parkbänk i skitiga kläder och halsar ur någon äcklig flaska. Hon går till sitt jobb varje morgon, är där hela dagarna och gör det hon ska, sen åker hon hem. Flaskor och boxar har alltid funnits gömda i hemmet. I tvättstugan, skåpen på toaletten, garderoberna, väskor, jackfickor. Hon har aldrig druckit så att det syns.

Min mamma bor i en mindre stad, där man ofta springer på folk man känner. Dom flesta vet vem man är och vad man gör, man hälsar när man möts och man kan ofta höra folk prata om andra dom sett eller träffat på stan. Runt denna lilla stad ligger några ännu lite mindre orter och i en av dom bor en nära vän till mig. Hon jobbar dock i samma stad som min mamma bor i, och ser henne ibland. Vi kan kalla min vän E. Vi hörs ofta och hon brukar skicka sms till mig när hon ändå sitter på bussen på väg hem från jobbet. En dag skrev hon till mig att min mamma sitter på samma buss som henne, alltså på väg till den lilla orten utanför den stad min mamma bor. Vad ska hon göra där? Hon känner ingen där och åker ju aldrig mer än nödvändigt. Jag ringer upp mamma men får inget svar. Jag provar flera gånger men utan resultat. Klockan är över åtta på kvällen när hon väl svarar i telefonen hemma. Jag frågar om hon varit iväg till den lilla orten och vad hon gjorde där.
Jag får till svar att hon har en gammal arbetskamrat där som hon träffar ibland och fikar med.
Det låter ju trevligt.

Jag frågar mormor om hon känner till någon vän som bor i orten, men hon har aldrig hört talas om det. Så klart.
Jag vet ju vad min mamma håller på med. Det är högst troligt att hon åker dit för att färre människor känner igen henne där, och det finns ett systembolag där. Det roliga, eller jobbiga, är att min mormor pratar med mamma och får samma förklaring, ringer upp mig och säger: Ja men nu har mamma berättat allt för mig, om hennes vän där och att hon brukar ge henne hemjobb ibland, och så delar dom på pengarna. Det var ju snällt av mamma, vad fint av henne att tänka på andra sådär.
Ja vad fint av henne.

Jag blir irriterad och tänker att jag vet ju. Jag vet vad som försiggår. Och egentligen borde jag inte bry mig, men jag vill att rätt ska vara rätt, jag vill inte ha lögner kastade i ansiktet och att folk ska tro på dom mer än på sanningen. Jag vill bli rättvist behandlad.
Jag får ett nytt sms av E ett par veckor senare. Din mamma sitter på samma buss som mig igen. Hon har ju tydligen åkt den där bussen till den där orten flera gånger i veckan. Den här gången svarar jag E något ironiskt och skriver, Följ efter henne när hon går av. Jag tror ju inte att hon ska göra det, och eftersom jag redan vet, eller misstänker, vad min mamma gör där, så är det inte viktigt. Men det blir viktigt. Det blir mer och mer viktigt för mig att visa för närstående vad som händer, och hur det är.
E skriver inte mer och jag ska just åka iväg till min farmor när telefonen ringer. Det är E, och hon säger att hon nu följt efter min mamma i 20 min från det att dom gick av bussen.

Herregud, jag säger åt mina vänner att spionera på min mamma. Är jag sjuk? I alla fall hade min mamma alltså gått av bussen i den mindre orten för att sedan gå och hämta ut pengar. E som diskret följde efter såg henne därefter gå in på systembolaget. Hon kom ut med tre påsar. Inte systembolagets påsar såklart, utan andra, egna som hon tagit med sig, för att inte visa vart hon varit och handlat. Efter det hade min mamma gått bort till en gammal nedstängd lokal, där a-lagarna brukar träffas och sitta tillsammans. E sade att det såg ut som att min mamma letade efter någon. Hon hittade tydligen inte den hon sökte, för efter det gick hon runt bland busskurerna på stationen innan hon satte sig på en bänk i en, där hon tog upp en flaska och började halsa.

Den där vännen min mamma åker till i den lilla orten, som hon fikar med, och ger lite jobb emellanåt, heter alkoholism. Det är hennes enda vän. Den enda vännen som hon valt att fortsätta umgås med. Alla andra har hon sagt upp kontakten med.

Det som gör mest ont i mig, är att vad jag än säger till min mormor, hon som har en dotter som är sjuk, så tror hon inte på mig. Hon vill inte prata om det. Hon vill inte se. Allt är bra. Jag hittar bara på. Det är ju bara fint av min mamma att åka till den där vännen. Det är ju kul att hon har en vän.

En enda vän.

Jag har dig inte.

Jag har dig inte.
Uppe på berg och broar har jag smakat på döden. Fallhöjden har varit perfekt.
Jag ville inte finnas längre. Du svarade att det var du, om någon, som borde vilja försvinna.

Jag har dig inte.
En stor och mörk tomhet växer sig starkare i mig och det är så skönt att få försvinna in där. I tomheten. Inga ord finns. Inga bilder.
Jag ska aldrig be om hjälp igen. Jag ska hålla det jag lovat mig själv, att aldrig bli som du. Jag ska komma längre. Jag ska vara modig. Jag ska våga.

Jag ska våga gå min egen väg. Jag ska vara modig nog att stå ensam i den här stormen. Jag behöver inte er. Nej, jag vill inte ha er.

Jag vill inte ha er.

Du har tagit min ö ifrån mig. Min frihet. Mitt allt. Platsen är förgiftad, huset har förlorat känslan av trygghet. Vad gör jag av min längtan nu? Min skälvande, desperata längtan.
Jag kan inte vara under samma tak, mellan samma furugula väggar. Inte smaka samma luft, samma vatten som du.

Tomheten. Det är så skönt att få försvinna in där. Inga ord finns. Inga bilder. Ingen får se mina ofärdiga bilder. Allt ska vara klart, ingen får ändra det som är mitt. Ingen får ta det ifrån mig.
I tomheten finns inget oss. Inga bilder av mig bredvid dig. Inga ord finns. Inga meningar. Ingen mening.
Tanken på ett vi, ett oss, får mig att gå sönder. Vi går samma väg åt skilda håll och så måste det förbli.

Jag ser oss överallt, när tomheten dör. Jag ser oss i filmer, i parker på filtar, under parasoll på uteserveringar. Jag ser oss le, prata, skratta, jag hör dig berätta för mig hur det var när du var ung. Du ger mig råd och stöd. Jag ser dig krama om mig, trösta, när livet sviker. Jag ser oss på loppmarknader, i matbutiker, jag ser oss i en bil på väg hem till mig. Oss. Vi. Överallt. Jag vill inte se mer. Jag vill blunda. Jag vill sluta ögonen och sova mig in i tomheten, sova bort oss.

Jag har dig inte. Jag vill att hoppet lämnar min sargade själ, för varje gång jag ser oss, river en längtan i mig. En skälvande, desperat längtan.

Vad gör jag av min längtan nu?

NÄR VATTNET TAR ÖVER.

Det här har blivit lite av en klagomur. Det är både bra och dåligt.
När oro och ångest växer inom en till något stort och mörkt, då är det nog ändå bra att få ur sig det någonstans. Jag är en person som alltid förbereder mig på det värsta scenariot och tänker hellre att nu är det kört, jag kommer dö, än att försöka hoppas. Hoppet kommer ofta i efterhand ändå, men just i början har jag svårt att se det ljusa och positiva.

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har blivit av med jobbet, tillsammans med 50 andra på företaget som varslades samtidigt som mig. Det känns väldigt tungt eftersom jobbet har varit en trygghet och jag har haft många fina kollegor att spendera dagarna tillsammans med. Med tre månaders uppsägningstid har jag i alla fall lite tid att söka nytt jobb, och jag har sett hemmet som min stora trygghet nu, tillsammans med min sambo såklart. Här kommer jag kunna spendera veckorna med att jobba på min portfolio, söka jobb, skriva cv och ringa runt.

Jag har den senaste månaden suttit i möten med facket, ledningen, kollegor och liknande, för att försöka lösa situationen till det bästa möjliga. Men det har verkligen tagit på krafterna.
Jag har önskat i dom här stunderna att jag haft en mamma som inte var alkoholist, en mamma som man kunde ringa och prata med, som kunde stötta och komma hit och fika och prata. Nu är det ju inte riktigt så. Dessutom har min mamma massa trassel hos sig. Hon har stambyte i sin lägenhet och inget vatten över huvud taget. Hon har ett stort hål i väggen där hon ser rakt in till sin granne, och hon får nu bo i vardagsrummet och på balkongen. Hon hade egentligen tänkt bo hemma hos min mormor och morfar under stambytet, men dom har också problem. Dom har en vattenläcka i sitt hus och måste riva en hel vägg, och dra upp golvet.

Igår åkte min sambo iväg, till några vänner över helgen. Jag får alltid lite småpanik då. Men jag satte mig på kvällen med en kopp te i soffan och försökte tänka på att det är bra att jag är själv, jag ska ju sitta hemma själv i flera veckor, kanske månader, och söka jobb, så man kan ju lika gärna vänja sig och försöka vara lugn i det läget.
Precis när jag tänker den tanken, precis när jag slappnat av och lugnat mig själv, hör jag hur brevlådan öppnas i dörren. Jag reser mig och går ut i hallen där jag plockar upp ett papper från golvet. På lappen står det att det har varit en översvämning i en lägenhet längre upp i huset och flera våningar är vattenskadade. Dessutom ska ett stambyte påbörjas hos oss. Och när börjar allt detta? På tisdag nästa vecka. Om 4 dagar.

Min första reaktion är att jag får svårt att andas. Jagorkarintejagorkarintejagorkarinte. Arbetet ska ta hela sommaren, dom månader jag planerat och försökt hitta ett lugn i. Hemmet som blir min trygghet, min lugna vrå, ska bytas ut mot en byggarbetsplats och våra nykaklade rum ska rivas ut. Katterna ska trampa runt i damm och kakelkross och jag ska på något sätt i allt det här bara försöka låsa in mig i datorrummet och försöka hitta ett nytt jobb.

Det finns alltid de som har det värre. Jag vet. Det finns det alltid, hur dåligt man än har det. Och jag vet att jag har det bra. jag är frisk, jag har två armar och två ben, en hjärna som fungerar och ett hjärta som pumpar runt blodet i mina ådror. Jag har en underbar sambo och hans fina familj och jag jag har vänner även om vi inte ses så ofta. Jag vill kunna se det positiva. Jag vinn kunna tro att det här är lätt och att allt är som vanligt.
Det är bara väldigt svårt just nu.

DAGEN JAG LOVADE ATT ALDRIG TÄNKA PÅ IGEN.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr.

--------

Jag tänker berätta om en dag som jag inte berättat eller skrivit om så mycket alls tidigare. En viktig dag för många, en stor dag, en dag att fira och glädjas åt, nämligen studenten. Jag har nog backat lite inför att skriva om eller tänka på den här dagen, för det minnet känns så fruktansvärt sorgligt och patetiskt, och det ligger en stor ilska och desperation över den dagen.
För att förstå den här dagen måste jag börja med att backa några steg. För det första har de vuxna i min familj aldrig varit speciellt engagerade i skolan eller föräldramöten och liknande. De har heller aldrig varit speciellt bra på firanden av olika högtider, och har inte varit intresserade av att ta reda på hur folk gör idag.

Ett par veckor innan studentdagen, hade vi mösspåtagning och skolan delades upp i de två matsalarna där vi satt och åt och pratade hela dagen medan rektorn ropade upp namn delade ut stipendium och olika böcker till folk som gjort något bra under året. När hon delat klart säger hon att det var det sista hon hade.
-Men vi har faktiskt ännu en sak att dela ut. Det är så att CAN, centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har haft en uppsatstävling i hela landet och vi har ett pris att dela ut i den här skolan.
Alla mina klasskompisar börjar viska och så säger några längre bort att det är säkert jag som vunnit något, och så tittar de på mig.  Jag vet inte varför de sa så, och jag hade vid det här tillfället helt glömt bort att jag skrivit ihop en liten text för ca 6 månader sedan, och skickat in.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr, tar i hand och säger att vi är så stolta över dig! Jag fattar ingenting. Alla applåderar igen och jag går och sätter mig. Klasskompisarna är nyfikna och jag skickar runt det jag skrivit. Jag mår illa. Jag ser eller hör inget. Känslan jag har i kroppen är en stor förvirring av stolthet och rädsla. Hur fan ska jag kunna berätta det här för folk? Jag kan inte säga något. Jag kan inte berätta för min familj att jag skrivit om min alkoholiserade mamma och vunnit pengar för det. De kommer döda mig.

Jag reser mig och går till mitt skåp där jag ringer till pappa. Jag berättar för honom, för jag är samtidigt otroligt stolt och glad över att jag kommit på andraplats av Sveriges alla deltagande ungdomar, och han är glad och gratulerar. Det var det. Nu får jag hålla tyst.
Men jag kan inte. Efter skoldagens slut går jag hem, lägger uppsatsen och diplomet på byrån i hallen och går ut igen. Jag håller mig borta hela kvällen och när jag väl kommer hem sitter mamma och gråter i soffan med uppsatsen i händerna. -Är jag verkligen så hemsk? säger hon. Är det sant att ni mått så här?
Jag tröstar och skäms och är glad att hon pratar med mig. Men vi pratar inte mer om det sen. Hon ber mig hålla tyst och jag gör som hon säger.

--------------

Studenten. En dag som jag inte sett fram emot. Jag har alltid älskat skolan. Jag har kommit till skolan en timme innan den börjar och stannat kvar extra länge efter den sista lektionen. Jag har suttit i datorrummen på håltimmarna och jobbat på egna projekt och gjort extra tillval i olika ämnen. Lärarna älskade mig. Jag hade inte högsta betyg i alla ämnen, men jag var engagerad och älskade det vi gjorde. Skolan var en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv. Där var jag jag.

På studentdagen hade jag en vit klänning som många andra. Det var champagnefrukost i parken där jag fick jordgubbsfläckar på klänningen men som jag som tur var kunde tvätta bort snabbt. Under själva ut-springet, när föräldrarna stod utanför och viftade med sina skyltar, satt jag och 4 vänner kvar i en datorsal och pratade minnen. Vi gick ut efter alla andra och hittade våra familjer. Jag fick en massa blommor och en flaska hängd runt halsen och det togs bilder. Mamma och mormor och morfar var där, min bror, pappa och farmor,  styvmor och syskon. Efter det skulle hela klassen upp på ett flak och åka genom staden ner till parken. Jag fick skylten av min mamma, som hon gjort. En vit pappskylt med en bild på mig där jag var 1,5 år gammal. Hon hade klistrat ihop den själv och jag börjar nästan gråta för jag vet hur mycket den bilden betyder för henne.

På flaket var det lugnt. Vi var ingen party-klass, utan ganska ordentliga. Det är jag glad för. På väg ner till parken går min skylt sönder i vimlet och jag ser bilden på mig som ettåring ramla ner på gatan och köras över av flaket bakom vårt. Fan. Väl framme i parken står fullt med människor bredvid sina dekorerade bilar. Det är nämligen så att föräldrarna möter upp sina barn där och så åker man hem i den där fina bilden. Det hade ju såklart mina föräldrar missat. Mina vänner försvinner åt olika håll och jag letar ensam efter någon jag känner igen. Den som möter mig blir min granne, som verkar förstått hur det går till och hon är även där för att möta upp någon annan. Hon gratulerar och lämnar över en liten present och försvinner sen i folkmängden.

Jag står alltså ensam igen, med en trasig skylt. Jag tar upp min mobil och ringer hem. Alla är hemma och blir lite stressade och förvirrade över att jag visst skulle hämtas. Morfar sätter sig i sin lilla bil och kör ner till parken. Jag ser honom komma 10 minuter senare, när nästan alla lämnat parken, och hoppar in i framsätet.
-Det här var ju för tråkigt, inte visste vi det här. säger han lugnt och vänligt. Hemma hos mamma sitter mormor och mamma vid köksbordet, min lillebror är där och mammas dåvarande kille. Jag och morfar sätter oss också. Det är helt tyst i köket.  Mamma har hängt upp några serpentiner i lampan och vi äter någon sallad med ett tillbehör jag inte minns. vad jag minns får jag någon femhundralapp i ett kuvert, men inga presenter. Alla äter under tystnad och klockan tickar i bakgrunden.

-Jag hörde att du vunnit pengar! sa mormor plötsligt. Var det någon tävling eller hur var det?
Jag förstår att mamma sagt till mormor att jag vunnit ett pris, men inte för vad. Jag ser på mamma och hon ser sammanbitet tillbaka på mig. Vad gör jag nu?
-Ja precis, jag vann pengar för en uppsats jag skrev för ett halvår sen.
-Men vad spännande! Får man läsa? Vad var det för uppsats?
-Ja... eller jag minns inte riktigt. det var bara en text jag skrev och jag minns inte riktigt vad den handlade om, det var ju länge sen.
Så blir det tyst igen och mamma andas ut och frågar om någon vill ha mer mat.

Jag går in på mitt rum och ringer en av mina närmsta vänner. Hon är mitt uppe i studentfirandet. Hela släkten är i deras hus och dom äter god mat och hon har just öppnat alla sina studentpresenter. Det är så mycket folk hos henne så det kan ta lite tid innan hon kan komma över, men hon lovar att komma till mig innan vi går till klubben där allt firande äger rum på kvällen.
När hon kommit över sitter vi på balkongen och pratar. Vi pratar minnen och hon berättar om sin dag och min mamma sticker ut huvudet emellanåt för att fråga om vi vill ha något. Vi tackar nej.

Det börjar mörkna ute och vi beger oss iväg. Vi möter upp våra vänner och klasskompisar utanför klubben och går in tillsammans. Dans, skratt och fulla människor omger oss. Jag dricker inget, men har ganska kul ändå, och runt tvåtiden på natten går vi hemåt. Jag minns att vi hade väldigt ont i fötterna. Jag minns att jag redan saknade skolan och jag minns att jag tänkte att jag ska aldrig tänka på den här dagen igen.

Den där uppsatsen har fortfarande inte mormor och morfar läst. Nästan ingen vet om att den existerat. Men den gav mig lite extra pengar inför en resa den sommaren och samma sommar började jag jobba. Jag fick drömjobbet direkt och ett halvår efter det hittade jag en lägenhet att hyra svart på kungsholmen i Stockholm  Den var hemsk, men bättre än att bo hos mamma. Mitt nya hem blev en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv.
Där fick jag vara jag...

ATT HA EN BROR.

En bror är bland det vackraste man kan ha. Han är som ett bevis på att allt jag genomlevt faktiskt hänt och varit. Utan honom skulle mitt liv vara halvt.

När vi ses, räcker det med en replik ur en dålig reklamfilm, så kan vi skratta så att vi viker oss dubbla. Vi behöver aldrig ha sett den där reklamen tillsammans, båda vet vilken det är, och båda kan replikerna i just den filmen. Och båda skrattar åt precis samma saker.

När vi sitter där mitt emot varandra och jag peppar honom inför en jobbintervju, så kan vi skaka på huvudet och skratta åt att vi inte har några andra än oss själva. Att vi inte har den där trygga grunden att stå på. Vi kan prata om samtalen vi haft med mamma i telefon och skratta åt det också. Åt att hon alltid upprepar sig och klagar, att hon aldrig kan lägga på och att man alltid är arg i slutet av ett samtal med henne. Det är sorgligt och roligt och betryggande, att ha någon som sitter i samma båt som en själv.

Men vi har byggt den där båten själva. Vi har samlat brädor och spikar ända sen vi var små och även om vi många gånger blivit bestulna på vårt virke, har vi börjat om. Vi har själva rest den tunga masten och vi har blåst vind i seglen. Det är vi som med egen kraft tagit oss hit där vi är idag. Vi har klarat oss. Vi har lämnat det stormande havet och hittat till en ö, ett land, där vi är trygga. Med varsitt hem och varsitt jobb och en varsin katt som sover vid våra fötter.

En bror är bland det vackraste man kan ha. Han är som ett bevis på att allt jag genomlevt faktiskt hänt och varit. Utan honom skulle mitt liv vara halvt. Utan honom skulle den där båten kanske aldrig blivit byggd.

FÖR ATT DU HAR VARIT OCH FÖR ATT DU ÄR.

En midsommarafton klättrade du in genom fönstret i vårt hus. Jag står där nere på gräset och ser upp på hur du försöker hålla dig fast i fönsterkarmen och du balanserar med ena foten på en vattentunna som du placerat på en bänk för att nå upp. Tre meter till höger om dig och det öppna fönstret står också ytterdörren på vid gavel. Det är mörkt ute, och det är kallt för att vara midsommar. Du svär något om att dörren inte går upp, nycklarna är borta, det är svårt att komma in i huset ikväll. Och jag tänker, hur hamnade du här?

Du har gråtit på mina skolavslutningar i lågstadiet. Du har klätt mig i mina finaste kläder på skolfotograferingarna. Du har dukat fram frukost varje morgon klockan halv sju, för att vi skulle hinna säga hej till pappa som just kom hem från sitt natt-pass på jobbet. Du har gett dom finaste julklapparna. Du har sagt att du älskar mig varje dag i mitt liv. Du har bakat tårtor på min födelsedag, läst sagor när jag ska sova och stekt pannkakor till middag.

Du har fallit. Du har gått sönder. Du har gråtit för att du ångrat dig. Jag har väntat på dig utanför systembolaget efter skolan. Du har ärvt mina kläder. Jag har dukat fram frukost som du inte ätit. Jag har gett dig dom julklappar du önskat dig mest. Du har försvunnit och lämnat mig ensam. Du har ljugit. Jag har älskat och hatat och älskat dig igen. Jag har bakat tårtor till dig när du fyllt år. Jag har skrivit om dig och vunnit priser. Du har gråtit mer. Kylskåpet hemma hos oss har varit tomt och och vi har inte haft mat. Jag har köpt tandkräm på coop för femtioöringar. Du har haft sönder saker mitt i natten. Det har varit blodiga golv och trasiga speglar. Jag har försökt väcka dig i panik dom gånger jag inte vetat om du sovit eller varit medvetslös. Vi har suttit upp sent under ett parasoll och lyssnat på musik och skrattat tillsammans. Jag har tagit hand om lillebror när du var för full för att köra honom till sjukhuset. Jag har väntat på dig. Jag har följt med dig till frivårdens kontor. Jag har flytt. Jag har flyttat långt från dig för att jag inte orkat kämpa mer. Lillebror har ringt för att ni inte haft någon mat hemma. Jag har bett om ärlighet. Jag har bett andra om hjälp. Jag har bett dig sluta.

Snälla, sluta.

En midsommarafton klättrade du in genom fönstret i vårt hus. En annan midsommarafton kom du aldrig hem. Jag var 8 år och rädd. En dag skulle vi ses och du dök aldrig upp. Du har lovat och svikit och lovat igen. Du har gråtit och människor har sträckt ut en hjälpande hand som du inte tagit. Du har vinglat hem i mörkret och jag har aldrig låtsats att jag inte känt dig. Jag kan inte låtsas. Du är min mamma. Du har varit min mamma och aldrig varit det. Jag har bett dig att vara det. Och jag har bett dig sluta. Jag ber dig att sluta.

SHAKE IT OUT.

"And I've been a fool and I've been blindI can never leave the past behindI can see no way, I can see no wayI'm always dragging that horse aroundAnd our love is pastured such a mournful soundTonight I'm gonna bury that horse in the groundSo I like to keep my issues drawnBut it's always darkest before the dawn"

DRAMATISKT, VACKERT OCH VERKLIGT.

Du får vara vem du vill. Du kan ta vilken roll du vill i hela världens stora skådespel och vara huvudrollen i det liv som faktiskt är ditt. Stå på en scen och få publiken att gråta och skratta utan att låta deras hån eller avundsjuka tränga in i ditt stora hjärta. Dramatik och mörker. Jag kan sakna det lite ibland. Jag gillar när människor går in för en roll, den de vill vara, så mycket att verkligheten plötsligt känns väldigt klen. Den där vardagsdramatiken, överdrifterna, spelet som gör allt så spännande. Så vackert. Så skört. Som om varje dag i ens liv skulle vara den sista.

Jag kan inte leva utan dig. 

Man kan leva utan någon annan. Såklart. Men det låter väldigt vackert att säga så. Sorgligt. Dramatiskt. 

Egentligen är det inget spel. Den där mannen i svarta kläder med håret för ögonen, han som är tyst oftast men spelar väldigt bra gitarr. Han som får en inköpslista att låta som en dikt. Han som, när han väl säger något, pratar filosofiskt om döden och livet, om silvertrådar och solstrålar. Han. 

Eller barnet som kastar sig runt sin fars fötter när han ska gå till jobbet. Barnet som gråter förtvivlat och säger att han inte får lämna henne. Säger att dom kanske aldrig ses igen. Barnet som måste hållas tillbaka för att inte springa efter. Det barnet. 

Det är inget spel. Det är inte överdrift. Det är inte dramatiskt. Det är verkligt. Det är på riktigt. Det är verklig smärta och riktiga, salta tårar. Det är kärlek som är så mycket på riktigt att den värker i bröstet, och det är värme och kyla som får klimatförändringar att verka väldigt små och betydelselösa. Det är människor som är ärliga mot sig själva, som inte flyter med strömmen. Människor som inte svarar att allt är bra när det inte är det. Människor som har låtit fasaderna falla till grunden. Inga murar finns längre. 

När jag var 8 år hade en ny tjej börjat i min klass. Vi lekte på rasterna nästan varje dag och kom bra överens.  Det var vinter, kallt och minst en halvmeter snö, och plogbilarna hade under natten skapat stora berg av snö på skolgården. Jag och min vän lekte och jag tog hennes mössa. Hon blev inte glad. Jag försökte lämna tillbaka den, men hon gick sin väg och jag sprang efter. Hon gick till en av snöhögarna där man lekte herren på täppan och den var full av barn som desperat försökte ta sig till toppen utan att bli nedknuffade. Min vän hade kommit en bra bit upp och jag började klättra efter henne med hennes mössa i handen. När jag andfådd och röd om kinderna kommit ikapp henne såg hon bara på mig. Och så med massa folk runtomkring som skriker och klättrar, sträcker jag ut min lilla hand mot henne och ropar: Snälla förlåt mig, vi kan väl vara vänner och hjälpa varandra upp istället? 

Och hon tog min hand, och tillsammans klättrade vi mot toppen. 

Dramatiskt. Vackert. Och verkligt. 

"DIN RYGGSÄCK ÄR FULL NU"

Ryggsäcken är full. Så är det bara. Jag har slutat titta bakåt, slutat titta hur mycket jag har i ryggsäcken, och bara fortsatt framåt som om jag kunde lasta på lite till. Tydligen gick ju inte det. Som jag skrivit tidigare så hände det saker vid midsommar som i sin tur utlöste en panikångestattack som jag inte själv kunde ta mig ur. Jag har haft panikångest nästan hela mitt liv, men det har alltid börjat mentalt. Jag har själv börjat tänka på något, eller umgåtts med mamma, och efteråt känner jag hur paniken stiger och sist av allt kommer det fysiska, hjärtklappningen, andningsnöden och trycket över bröstet.

Jag känner inte igen det som händer nu. Det var mitt i natten. Mitt hjärta börjar slå, precis som den gången jag åkte in till akuten. Jag blir såklart rädd och då blir det ännu värre. Jag ringer min sambo som lugnar mig. Vi pratar. Jag gråter. Jag andas som han säger. Djupa andetag. Det går över efter några minuter och jag känner mig lättad men sover inget den natten. Klockan blir 05.30 innan jag somnar, och halv sju går jag upp. Nu har hjärtat slagit lite som det vill, det känns svårare att andas.

Vad hände? Vad utlöste detta?
Jag har en vän. En vägvisare. En kompass. Någon som inte gör saker åt mig, men pekar i rätt riktning så att jag kan göra själv. Hon blev arg på mig för att jag utsätter mig själv för saker jag vet att jag inte klarar. "Din ryggsäck är full nu Jonna. Du kan inte få plats med en enda liten sak till där i, för då orkar du inte bära den längre. Du kanske kunde göra såhär för några år sedan när ryggsäcken fortfarande hade lite plats kvar. Men du har burit för länge och din kropp tål inte mer nu"
Så är det. Min kropp, den fysiska kroppen, tål inte den mentala tyngden. Den där ryggsäcken kommer göra så att jag bryter ryggen och blir sängliggande förresten av mitt liv om jag fortsätter.

Jag måste sluta nu, bryta här. Sätta upp en hand. En stor, röd jävla stoppskyllt på mig själv. Stör ej.
Jag måste bryta med dom som gör mig illa. Jag kan inte fira jul med familjen längre. Jag kan kanske inte svara när mamma ringer. Jag kanske inte borde hälsa på mormor och morfar. Jag går ju sönder. Det går ju inte mer. Jag kan inte träffa min familj normalt, för jag har ingen normal familj. 

Det är dags att backa nu. Jag kan inte bli ledsen över att förlora människor i min närhet. Det går inte nu. Jag får vara rädd om dom fina jag har, dom som stärker och älskar. Jag är glad att ni finns. Ni är mitt ljus.

Jag har fått sova en natt nu. 6 timmar och jag känner mig utvilad men matt i kroppen. Idag åker jag till ett av mina ljus.

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT GRÄVA I SOPOR EFTER SVAR.

2010-03-01 10:21:04


Och jag ser frågan Hur hanterar man detta? Och så tänker jag. Hur gör man? Hur gör jag? Och hur borde jag göra? 


För att få bättre kontakt och för att ses oftare så har vi målardagar hemma hos mormor. Det är jag och min bror som brukar komma dit. Den här gången kunde inte min bror men min mamma följde med. Vi satt i köket och lyssnade på radion och jag målade ett hjärta, ett människorhjärta i blod. Mamma målade en fisk i ett glas. Det såg ut som en femåring hade målat det, men hon försökte i alla fall. Mamma går ut i hallen lite då och då, för att släppa in katten säger hon, eller för att gå på toaletten. Men någon katt kommer inte in. 


Jag vet att hon har sagt att hon slutat och jag vet också hur lite jag tror på det. När hon satt sig igen går jag ut i hallen och jag ser hennes väska på golvet. Jag ser mig omkring och sätter mig på huk och känner försiktigt igenom väskan. En bok, nycklar, papper.... Ingenting.. Jag blir lite förvånad, men ställer mig upp och går fram till hennes jacka. Jag känner i ena fickan och vrider på jackan och ser den andra fickan. Där. Där är den. Hon har rivit upp en bag-in-box och tagit ut påsen och lagt den i jackfickan med kranen nära så att hon lätt kan få i sig det hon behöver. Jag vänder tillbaka jackan och går ut i köket igen och fortsätter att måla. Vi pratar och mamma och mormor skriker och sen skrattar dom och skriker och skrattar. 


Och vi äter middag och jag tänker att jag borde ta kort på mammas jacka så att jag har bevis ifall ingen tror mig. Jag går till hallen och tittar i fickan. Den är tom. Jag var helt säker på att den låg här, den kan inte ha försvunnit, ingen kommer tro mig nu, tänk om mamma har druckit upp och slängt den. Jag går till soporna i köket och letar i påsen när ingen ser. Jag gräver i matrester och papper och plast och där, där ligger något. Inlindat i en röd påse. Tur att jag hittade den, då var det ju inte inbillning i alla fall. Varför skulle det vara det förresten? Börjar jag tvivla på mig själv? 


När jag är ensam med mormor frågar jag, Var det hon eller ni som slängde det? Vilket då säger mormor. Vinet såklart säger jag, det hon hade i jackfickan. 
Det var jag, säger mormor, hon skulle väl aldrig göra det. 
Nej det skulle hon ju inte såklart, men man vet aldrig. Jag säger att det här är inte bra, varför sa du ingenting och mormor ser på mig mer mörker i blicken och säger, Snälla, hjälp mig här och var bara tyst! Inte ett ord till morfar, jag orkar inte med det här ikväll. 


Jag blir tom. Jag åker hem och jag ljuger för mig själv och jag känner mig ihålig och kan inte skratta eller le längre. jag kan inte känna ilska eller sorg eller besvikelse. Jag känner ingenting längre. Och så är det varje gång vi ses. Jag spränger trumhinnorna med musik som överröstar tystnaden i mitt huvud. 


Hur hanterar man detta? 
Man gräver i sopor efter svaren och tvivlar på sig själv. Man lyssnar på musik när andra säger åt en att vara tyst och man låtsas som att man inte finns. Så gör man, Jag säger inte att det är rätt. För det är det inte, jag skulle vilja göra så mycket mer, och jag har försökt så många gånger. Men jag klarar det inte själv....

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT SKADA SIG SJÄLV.

Midsommarafton. Syrenerna har vissnat men några smörblommor och en del midsommarblomster kan man fortfarande hitta i dikeskanterna. Myggorna  räcker och blir över, så man behöver ju inte känna sig ensam precis. Solen skiner och målar fräknar på mina kinder, och det är nästan så varmt att jag inte kan sova om nätterna. Men nu är det ju av andra anledningar jag inte kan sova. För att sova vägg i vägg med en alkoholist är som att vaken vandra runt i en mardröm som inte går att ta sig ur. För det var just vad jag förblev natten till midsommarafton; vaken. 


På torsdagen åkte jag och sambon ut till skärgården med våra tre katter. Till den där ön där jag praktiskt taget är född, där jag spenderat alla mina somrar och där jag har hälften av alla mina släktingar. Ön som jag älskar och avgudar som den perfekta platsen på jorden. Både jag och min bror vill vårda och sköta om det stället. Vi vill klippa gräset och laga staketet, måla huset och kanske bygga ut altanen. Vi vill vara där. Vi vill fortsätta spendera varje solig sommarminut där ute vid havet. 


Men så har vi ju inget eget hus där, utan måste bo i mammas eller mormor och morfars hus. I år valde jag att prova bo hos mamma, det huset är större och katterna får mer plats. Vi vill inte släppa ut dom ännu, dom får vänja sig vid huset först, så dom förblir innekatter några veckor till. Men så fort vi kommit ut så förstår jag ju vad jag utsätter mig själv för. 


Mamma var ju full som vanligt, och kanske ännu fullare än vanligt till och med. Hon har någon form av alkoholdemens och och glömmer det man sagt i samma ögonblick hon hört det. Så när jag säger att hon inte får släppa ut kattera, ja ni förstår... 


Efter att ha lyssnat på hennes sluddrande, klagande och upprepande hela den första kvällen, så gick vi och lade oss i ganska god tid. Det hjälpte inte, för jag somnade aldrig den kvällen. Jag låg och lyssnade på hur hon pratade med sig själv i köket, hur hon öppnade ytterdörren, pratade med katterna, och jag kunde bara för mitt liv hoppas att hon inte släppt ut dom. Hon pratade mer med sig själv, höll långa diskussioner, pysslade i köket, drack lite mer, tills hon till slut somnade. Jag låg vaken hela natten med ångest som stod mig upp i halsen, precis samma ångest man haft varje kväll när man var liten och låg och lyssnade på henne. 


Klockan fem på morgonen hörde jag henne gå upp. Då började diskussionerna med katterna igen och så stack hon in huvudet i vårt rum och, vad hon trodde, viskade, att katterna ville gå ut. Jag sa såklart att nej, dom får inte gå ut, låt dom vara. Då hörde man henne återigen börja prata med dom och berätta för dom högt och ljudligt hur elak jag var som inte lät dom gå ut. Jag hade inget tålamod efter en sömnlös natt och ropade åt henne att hålla tyst och gå och lägga sig. Hon gjorde som jag sa och somnade faktiskt Det gjorde jag med. Jag sov i en halvtimme, sen var det bara att gå upp och fira midsommar. 


Jordgubbar till frukost, lunch ihop med bror och hans vänner och så mamma då, jordgubbstårta, midsommarstångsdans med hela ön, och så middag hos mormor och morfar. Jag och sambon spenderade mesta delen av tiden med min mammas kusin som blivit som en moster för mig. Jag älskar att vara hos dom, och kan sitta där hela natten om det skulle vara så. Vid midsommarstången satte mamma sig på ena sidan av ängen, och jag och dom andra tvärs över. Det är jobbigt att sitta och se på henne, ensam och aspackad på andra sidan, men skönt också. Dåligt samvete blandat med lättnad. 


Hur som helst såg hela helgen ut sådär. Mamma mindes ingenting, hon var full hela tiden och vinglade fram längs vägarna och jag låg vaken med ångest hela nätterna.

Det resulterade i ett besök på S:t Görans sjukhus idag. Mitt hjärta började slå väldigt snabbt på jobbet och jag var inte direkt orolig, tänkte att det slutar nog snart. Men det gjorde inte det, och efter telefonsamtal med sambon och vårguiden tog jag mig ut i regnet och bort till cityakuten. Där fick jag efter att ha beskrivit mina symptom gå före alla 40 personer i kön och direkt in till en läkare som tog ett EKG på mig. Det såg inte så bra ut sa hon, och dom skickade mig vidare till sjukhuset. Jag och sambon, som såklart följde med, fick snabbt hjälp inne på akuten. Två hjärtspecialister och tre sköterskor stod runt min brits och satte nålar i armvecken och elektroder på kroppen.

Jag fick lugnande och olika hjärtmediciner och efter ett tag fick dom ner mina hjärtslag från 145 i minuten till 92. Jag kunde andas igen och sov ganska länge. Pappa och farmor kom och hälsade på och sa väl samma sak som jag och min sambo tänkt, att man kanske inte ska utsätta sig för vad man vet att man mår dåligt av.
Sin mamma då alltså?

Jag kan inte hjälpa att jag vill ha en mamma, men jag vet att jag inte har någon. Hon är bort och så är det bara. Och jag får leva med ångest så länge jag väljer att träffa henne.

Det blev en bra midsommar ändå. Jag ångrar inte att jag åkte ut. Men nästa år får jag nog bo någon annanstans där ute. I ett tält kanske?

JAG ÄR OCKSÅ VIKTIG.

Nu har boken kommit ut som jag bidragit med ett par texter till. Den är skriven av Elina Sundström och handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Boken heter Jag är också viktig och finns att köpa lite överallt. Här tex: Jag är också viktig.

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED BESVIKELSE

Jag har accepterat men jag kan inte respektera. Är det fel? Eller samma sak?

Det är skönt att kunna acceptera det faktum att min mamma är en akoholist, en missbrukare. Det är lättare att leva så, att inte låtsas, utan att verkligen se problemet men inse att man inget kan göra. I alla fall inte fören hon ber om hjälp själv. Men att respektera är svårare. Det är inte samma sak. 

Jag har bra kontakt med de som min mamma en gång brukade umgås med. Hennes vänner, hennes kusiner. Vi ses ibland, fikar, pratar i telefon, planerar saker ihop. "Ni är tillsammans som mamman jag aldrig haft", tänker jag för mig själv. För ett par veckor sedan träffade jag en av hennes förra vänner och vi kan prata om allt. Vi var på museum och i fikade ihop. Vi skrattade och var allvarliga om vartannat och sen skrattade vi åt det där allvarliga. När dagen var slut bestämde vi att ses igen snart och vi kom fram till att skansen vore kul att åka till, det var länge sen och det är mysigt där. Kanske kunde till och med mamma följa med?

Idag ringde jag henne, mamma. Hon låg hemma med ryggskott och ögoninflammation, men skulle ändå ut till landet imorgon. Glad på rösten men utan förhoppningar frågade jag om hon skulle med till skansen om någon vecka tillsammans med mig och hennes vän och jag sa att det vore väldigt kul för det var ju så länge sen vi var där. Självklart fick jag ett nej. Eller ett: "Jag ska ju vara på landet den helgen, du vet hur mycket det är som ska fixas där ute till midsommar." Och ja det vet jag ju. Eller jag vet vad hon vill fixa, men vad som egentligen behövs är en annan sak. Det väljer man ju själv. Gräset kanske inte behöver klippas varje helg? Kanske kan man hoppa över det i år för att umgås med sin dotter? 

Varför blir man besviken när man vet att man får ett nej redan innan man frågar? För att man hoppas... Men varför hoppas man om man vet? Kanske vill man inte veta, man tror mer att det kommer bli ett nej och så hoppas man lite i alla fall. För ett år sedan stod jag på sergels torg i mina finaste kläder med en mors dag-present i handen och väntade på min mamma. Några blomsterförsäljare hade ställt upp enorma mängder blommor och jag stod i ett hav av lavendel och pelargoner. Jag visste att hon skulle stanna vid de blommorna när hon väl kom. Men hon kom aldrig. Jag väntade i 3 timmar. Hon hade åkt till stan men vänt och åkt hem igen för att hon haft ett blödande magsår. Men hon sade inget. Hon ringde inte. Hon lät mig vänta och när jag försökte nå henne så lyfte hon inte på luren. Jag letade överallt efter henne. 

Det finns en förhoppning om att jag en dag kommer stå där i solen och vänta, och att hon faktiskt dyker upp. Kanske mer en önskan än en förhoppning. En innerlig önskan. Kanske kommer vi sitta där och fika i gamla stan, skratta ihop och ha kul tillsammans. Samtidigt så vet jag ju att det inte kommer att hända. Men drömma måste man ju få göra. 

Hur som helst slutade det med en diskussion i telefonen som handlade om mammor. Hon berättade att hon måste ju vara på landet eftersom hennes egen mamma, min mormor, hade så ont i kroppen att hon inte klarar allt själv. Jag säger då att hon vägrar ju gå till läkaren, har aldrig varit hos läkaren i hela sitt liv pga sin sjukhus-skräck men att hon är vuxen och får ta ansvar och bestämma själv. Min mamma säger då: " Men vet du hur jobbigt det är att vara så maktlös, att bara se sin mamma tyna bort och vägra ta hjälp? Jag måste sätta henne i bilen och köra henne till sjukhuset" 

"Ja jag vet hur det känns att inte kunna hjälpa sin mamma. Min mamma, precis som din, är vuxen och får ta ansvar och beslut själv. Man kan inte tvinga någon till något."

Jag får ta tillvara på de fina vuxna förebilder som jag vuxit upp med i min närhet, lära av dem, dela mina tankar och känslor med dem, skratta med dem och umgås med dem så mycket och ofta jag kan. För de ger mig något stort och vackert. Tillit, värme, trygghet och glädje. Men framförallt så finns där en vänskap som jag värderar väldigt högt. Jag försöker inte ersätta en mamma, bara bevara och ta tillvara en vänskap hon kastade i sjön. 

VAD JAG TÄNKER PÅ NÄR JAG TÄNKER PÅ DIG

Vad jag tänker på när jag tänker på min mamma, är allt som verkligen är hon. Dofter, ljud, ord, maträtter.

Min mamma luktar red door. Elizabeth Ardens parfy Red door, det är hennes favoritparfym, och om hon hade råd, hade hon nog haft den alltid. Sist hon hade en var när jag köpte en till henne i 40-årspresent. Hon blev så glad så hon grät.


Min mamma lever kvar på 80-talet. Hon lyssnar på musik från 80-talet, gillar kläder som är väldigt 80 och hon har en frisyr som säger att hon trivdes på 80-talet. Jag tror det var en bra tid för henne. Mycket hände då. Hon var riktigt snygg, hade snygga kläder, långa tillfixade och noggrant målade naglar. Hon kunde få vilken kille hon ville. Hon var förlovad, hon flyttade ihop med en snygg kille och fick barn. Jag tror hon var riktigt lycklig då.


Min mamma spelar gitarr. Hon går inte efter några regler, kan inte läsa noter, men det blir ändå bra på något sätt. Det låter äkta. Det låter som att det kommer från hjärtat.


Min mamma tycker om solen. På landet är hon alltid vaken först och sätter sig kl 7 på morgonen med sin bok och en kopp kaffe ute på altanen i solen. Där sitter hon resten av dagen, och hon är alltid brunast av alla i familjen.


Min mamma öppnar alla påsar upp-och-ner. Det spelar ingen roll om det är en chips-påse, godispåse, en säck potatis eller ett paket knäckebröd. Hon har alltid öppnat allt upp-och-ner. Helt slumpmässigt, utan att hon tänker på det. Allt i hennes skåp är öppnat upp-och-ner.


Min mamma tycker om värmeljus. Hon är nog den största värmeljus-konsumenten i hela världen skulle jag tro. Hon har alltid ljus tända, när hon ser på film, när hon äter fruskost, lunch, middag, när hon lagar mat, alltid. 


Min mamma tycker om Bon jovi. och det här är hennes favoritlåt.