Det skulle bara ta en liten stund.

Mamma stänger bildörren bakom sig och jag ser efter henne när hon går över parkeringen och bort mot affären. Jag och min lillebror sitter kvar i den tysta bilen. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund. Det blir imma på rutorna när vi andas och jag vet att pappa sagt att vi inte få rita på bilrutorna, men jag kan inte låta bli. Jag ritar en skog med mitt pekfinger. Jag skriver mitt namn och min lillebror suddar ut det och ritar en bil högre upp. Har det gått en liten stund nu? Vart är hon? Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. Har det gått en timme nu? Eller tio minuter?

Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm. Jag känner att gråten liksom fastnar som en klump i halsen.
"Hon kommer snart" försäkrar jag min lillebror om och han tittar lugnt ut genom rutan. Varför kommer hon inte tillbaka? Har hon lämnat oss här nu? Om jag går ut ur bilen och in i affären kanske vi inte hittar varandra, hon kanske inte ser att jag inte är kvar i bilen och åker hem utan mig. Jag stannar.
"Hon kommer snart." Min lillebror är lugn och tyst. Hans fyraåriga fingrar kladdar fortfarande på rutan och han biter på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.

"Hon kommer inte. Hon kommer inte tillbaka. Lillebror, vad ska vi göra? Hon kommer inte!"
Paniken växer sig starkare i mig och mitt hjärta slår så hårt att jag kan höra pulsen i öronen. Mina händer blir svettiga och världen börjar suddas ut framför mina ögon.
"Stanna här! Jag måste hitta henne!" säger jag till min bror och öppnar bildörren. Jag hoppar ut ur bilen och stänger dörren, och med mina små varma händer tar jag bort håret som klibbat fast i pannan. Jag står ensam på parkeringen och ser mig omkring. Vuxna går in i sina bilar och kör iväg. De ser mig inte. Mamma. Vart är min mamma?

Jag börjar gå mot affären och tittar bakåt mot bilen för att se att min lillebror sitter kvar. Jag kommer snart. Jag kommer snart tillbaka med vår mamma. Jag får akta mig för bilarna som kör för fort och människor springer in i mig när jag tar mig fram över det enorma, asfalterade fältet. Det är kallt ute. Alla har tjocka jackor på sig och mamma har en grön. Hon har en grön jacka. Det är en grön färg som inte är som någon annan grön jag sett. Jag kommer in i butiken och den stora klumpen i min hals gör så att jag får svårt att andas. Bröd och kakor, grönsaker och frukt. Människor som har bråttom med sina stora kundvagnar, de är i vägen och jag kommer inte fram. Jag stannar och snurrar ett varv. Mamma. Vart är du? Paniken har gjort ett hål i mig. Ett stort svart hål som äter allt hopp.

Mina händer skakar. Lillebror sitter ute i bilen själv, tänker jag och får dåligt samvete.
Men där. I havet av tjocka täckjackor och lovikavantar ser jag en grön färg som inte är som någon annan grön färg jag sett tidigare. Jag springer. Jag springer och mitt svarta hål fylls igen av tårarna som nu strömmar ner för mina rosiga kinder.
"Mamma!" ropar jag, och hon vänder sig om där hon går mot kassan. Jag kastar mig om henne och vill aldrig släppa taget. Mamma, mamma, min mamma. Hon blir arg för att jag lämnat bilen och säger åt mig att genast gå ut till lillebror igen medan hon betalar varorna. Jag släpper motvilligt och torkar mina tårar.

Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom.



Jag sitter i soffan och ser på en film jag länge velat se. Mina vänner har frågat om jag vill komma över och dela en soffa med dem, eller kanske gå ner på stan och se vad som händer där. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag är 17 år och väljer att stanna hemma. Det är mörkt i lägenheten och klockan är snart elva på kvällen. Jag drar filten hårdare runt mina fötter och lutar mig tillbaka. Det är ensamt. Rummen ekar tomma och ljudet från vår tjock-tv brusar och knastrar.
Det ringer på dörren. Först undrar jag vem det är så sent, men vet att det är min lillebror. Jag orkar inte resa mig. Jag vet att han har nyckel, det sade han innan han cyklade iväg tidigare idag. Och jag satte mig just i soffan och orkar inte gå och öppna. Jag fortsätter se på filmen och det ringer på dörren två gånger till.

Irriterad slänger jag av mig filten och går bort mot ytterdörren. När jag låst upp de två låsen och öppnat vill jag ta tillbaka alla mina irriterade känslor och en kall vind slår mig hårt i ansiktet. Där står min lillebror. Min lilla bror som ritade bilar på den immiga bilrutan. Min lilla bror som bet på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.
Han är blodig i hela ansiktet och hela hans vänstra arm är ett stort sår. Byxorna är trasiga och han haltar in i hallen. "Kedjan fastnade, jag kastades över styret på stora vägen och landade med huvudet först. Jag tappade mina solglasögon, de var helt nya." Klumpen i halsen. Mina skakande händer och hjärtat som slår snabbt. Men hålet i mig finns inte kvar. Paniken får inte plats här. Jag är den enda han har. Jag ska rädda min lillebror, min kropp får inte känna panik nu.
"Kom, sätt dig ner här, jag ringer mamma." säger jag lugnt och tar telefonen från väggen och slår mammas mobilnummer.

Det går några signaler och någon svarar. "Mamma? Hallå? Det är jag. Hallå, är det någon där?" Jag hör musik i bakgrunden och skratt och höga röster. Klirrande glas och någonstans hör jag hennes röst, men jag lägger på och provar igen. Den här gången svarar hon.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag mamma, du måste komma hem nu. Din son har ramlat med cykeln, han är helt blodig."
Hon är full. "Men jag kan inte komma hem nu, jag är ju på krogen här med Stefan och Anna och Mats och du vet. Min cykel står ju hemma hos Anna och jag kan inte gå och hämta den nu, nej om en stund. Om en stund kanske."

Hon lägger på. Jag hinner inte känna något, tänka något. Jag lägger snabbt på och lyfter luren igen samtidigt som jag säger lugnande till min bror. "Allt blir bra. Jag fixar det här"
Jag slår numret till vårdguiden och en sjuksköterska svarar. Jag berättar lugnt och tydligt om vad som hänt. Ja det är grus i såren. Nej de är stora men ser inte så djupa ut. Hur stora? 25 cm långt är ett sår, och kanske en dm brett. Tvätta av. Lägga om, titta på det i morgon igen, tvätta noga. Åk in om det blir värre.
Jag lägger på luren och börjar leta i skåpen. I badrummet bland tomma toarullar, smink och en halvt urdrucken vinflaska hittar jag bandage och plåster, alsolsprit och en sax. Jag tvättar och lugnar. Min lillebror är stark. Han är den finaste som finns och han får allt alla att le och skratta. Men nu gråter han. För första gången på väldigt länge, gråter han. Han är inte fyra, men fjorton år och han låter mig ta hand om honom.

När såren är rena och jag plåstrat om och lindat in honom i bandage säger jag åt honom att lägga sig  i sängen. "Ta en alvedon om det gör för ont. Jag cyklar och letar efter dina solglasögon." Han berättar vart han tappade dem och jag springer ner för de kalla stentrapporna. Det ekar i trapphuset när porten stängs bakom mig. Jag är arg när jag cyklar mot platsen där han ramlade och låter tårarna komma om de vill. Vart är mamma? Har det gått en timme eller tio minuter? Har det gått en liten stund nu? Vart är hon?
Under en bro som min bror cyklat över hittar jag hans nya solglasögon. Det är mörkt ute, det är mitt i natten. men i skenet av gatlyktorna ser jag att de klarat sig bra. Bara en liten repa uppe i kanten. Den syns knappt.

Det känns bra att jag hittat dem och jag cyklar hem fort igen. Min lillebror ligger hemma själv och har ont tänker jag och får dåligt samvete. Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom. Han blir glad när jag räcker över solglasögonen till honom. "Tack."

Mamma kommer hem två timmar senare och vi möter henne i hallen när vi just ska gå och lägga oss.
"Men herregud, du ser ju ut som en mumie!" Vad har ni gjort här egentligen? Nej nu får ni gå och lägga er" säger mamma sluddrigt och går in till sig. Hon somnar ganska fort och jag säger godnatt till min bror men sover inte mycket den natten.
Morgonen efter tar jag bort bandaget på min bror och tvättar såren igen som nu börjat vara. När vi står i köket och jag jag sätter dit nya plåster, har mamma vaknat och ser oss.
"Men gud, vad är det som har hänt!?" hon ser förskräckt på min bror men vi ser inte tillbaka. Vi tittar på varandra och vi undrar inte när mamma ska komma tillbaka. Vi vet att hon är borta och vi ritar skogar och bilar med våra fingrar på insidan av den kalla och immiga bilrutan. Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund.

En mur som aldrig faller.

Mina blöta och en gång vita Converse klibbar fast i varet från mitt skavsår på vänster häl för varje steg jag tar. Jag har gått runt i det regnvåta gräset i snart en timme. En cirkel har trampats upp av mina skosulor. Telefonen mot mitt öra är väldigt varm och batteriet är snart slut. I en vecka har jag varit hos min sambos familj och bara andats och för en gångs skull njutit av sommarvärmen. I en vecka har jag ätit glass nästan varje dag. I en vecka har jag stängt av allt annat. Allt annat än sol och glass och fina människor.
Mina kinder är röda nu av hundratals salta tårar och jag undrar om de någonsin tar slut.

Jag har ringt till min mormor och pratat med henne. Jag nämnde för henne att vi ska åka ut till sommarstugan när mamma inte är där.
 "Våra två vänner följer med ut också, de vill så gärna se hur vi har det där på landet. De ska ta med sig sällskapsspel och vi tänkte visa dem runt, de stannar nog två nätter."
Mormor svarar snabbt i telefonen,
 "Vad säger du nu? Du tänker väl inte låta de sova där två nätter? Nej det där går inte, de får komma över dagen bara och åka hem igen på kvällen! Har du ens pratat med mamma om det här?!"
Och i mitt huvud är det något som stannar upp. Vänta nu... Vad var det jag sa som fick henne så upprörd? Var det sällskapsspelet eller bara det faktum att min vän som jag känt i 13 år ska komma ut till vårt landställe som fick henne att reagera? Jag tyckte att jag sade två helt vanliga meningar, som för mig var positiva och betydde att något roligt kommer hända. Är jag sjuk som inte fattar nu? Är det fel i mitt huvud?
 "Eeh, va?" är det jag får fram till slut.
Det hela eskalerar ganska fort och snart skriker vi på varandra. Jag har pratat med mamma, hon har sagt att det är ok. Vi vill helst få några ensamma dagar på landet, eftersom det är jobbigt att vara i samma hus som en alkoholist. Mormor blir argare och säger att

Nu pratar vi inte mer om det här

De värsta orden som finns. nupratarviintemeromdethär. Punkt. Men då brister det för mig och jag säger att det gör vi visst. Allt kommer upp och jag berättar att mamma fortfarande dricker, hon är sjuk och måste ha hjälp. Dessutom har hon nu fått gikt och en allvarlig vitaminbrist. Vi lägger på osams.
Jag ringer mamma.
 "Hej, vi åker ju till landet på onsdag med vännerna, det går väl fortfarande bra eller har du ändrat dig?"
Mamma svarar då med en trött ton:
 "Jaha ska ni dit? Jaaa....men det går väl bra, jag kan ju vänta hemma i stan, jag ska ju ändå till läkaren igen för nya prover, och vitaminerna, jag äter ju den här nya maten, jag skulle träffa en terapeut, hur länge stannar ni på landet?"
Återigen säger det stopp i mitt huvud. Vad. Är. Det. Som. Är. Fel? Vi pratade igår och hon sade att vi kunde åka till landet, förstår hon inte? Har jag drömt allt? Vad händer här!?
Även det samtalet slutar i tårar och jag tar upp hennes alkoholproblem, att hon säkert inte har den där sjukdomen hon tror att hon har, för alkoholism ger ofta vitaminbrist.
"Nu pratar vi inte mer om det här." 

Efter de här samtalen på en parkering, går jag en promenad bort till en stor och regnvåt gräsyta, där jag i cirklar trampar upp skavsår på min vänstra häl. Jag pratar med en släkting som om och om igen försäkrar mig om att jag inte är sjuk. Jag tänker inte fel. Det är helt normalt att vilja ta ut sina vänner på landet några dagar, det är deras reaktioner som är fel.
Jag gråter och är förvirrad och fruktansvärt arg. Jag känner för att slå sönder något. Och jag känner för att ringa tillbaka till mamma, eller kanske åka hem till henne, hålla hennes huvud mellan mina händer och skrika åt henne att börja tala sanning. Sluta dricka! Berätta för mig vad läkarna säger!

Mamma och mormor är ett lag. Ett team. De står starka på en sida och över en tjock mur skriker de att de älskar mig och att jag ljuger och är dum i huvudet. Min mamma dör långsamt och plågsamt där på andra sidan muren men mormor har bundit upp henne mot ett träd så att det ska se ut som att hon kan stå själv. Så att mamma nästan ser levande ut. Jag kan inte ta mig över. Jag trampar upp cirklar i gräset och i min ilska försöker jag slå sönder en mur som aldrig kommer att falla.

Alkohol, gikt och kejsarens nya kläder.

Alla vet och alla blundar, och kvar står jag med vidöppna ögon och ser allt som händer och pekar och undra om de inte ser att kejsaren är naken. Rättvisa och ärlighet, ledorden i mitt liv.
Nu har mamma blivit sjuk igen. Tydligen har hon fått ont i lederna och kan inte jobba. Ingen vet vad det kan vara, inte läkarna heller säger hon, och ändå har hon fått någon reumatisk medicin utskriven.

Eftersom min mamma aldrig kommer och hälsar på mig, och eftersom jag i någon barnslig desperation försöker få till en mor-dotter-relation ibland, frågar jag om hon vill komma över på middag i helgen. God mat, promenader på stranden och kanske en shoppingrunda eller fika i stan? Svaret bli självklart Nej. nej. NEJ. Det går ju inte, och det förstår jag med. Hon kan inte dricka ifred när hon är hos mig.

Jag pratar med mormor i telefonen och berättar att jag bjudit hem mamma och att hon tackat nej, och hellre ville åka ut till landet.
- Ja men det förstår du väl, så ont som hon har. Och så har hon varit så nere nu och ledsen över det här. Hon vill komma ut till lugnet lite nu. Det blir så bra så.
Jag försöker då förklara att det kanske inte bara beror på hennes jobb, att hon har fått ont i lederna. Det ignorerar mormor totalt.

Efter 20 år som anhörig/medberoende/dotter till en alkoholist, så är man ju lite av en expert. Fråga mig vad som helst om alkohol, påverkan på omgivningen eller alkoholrelaterade sjukdomar, och jag lovar att jag kan svara på den frågan.  Det är hemskt. Det är fruktansvärt att jag lagt ner så mycket tid och kraft på att ta reda på allt jag vet, att jag ska behöva göra det. För jag får inga svar från varken mamma eller andra som vet att hon är sjuk.

Alkohol innehåller höga halter puriner som ökar mängden urinsyra i blodet. Av urinsyran bildas kristaller i lederna som  leder till en inflammation i det drabbade området. Alltså Gikt. Det är inte svårare än så att räkna ut vad det kan vara. Alla symptom stämmer. Dessutom är det vanligare att drabbas av gikt om man har någon annan sjukdom, eller tex högt blodtryck eller höga halter av blodfetter, vilket är mycket vanligt hos någon som missbrukat alkohol under många år.

Allt hänger ihop. Det är som en röd tråd, som bara är att följa fram till den nakne kejsaren vars kläder repats upp helt och fullt till ingenting. Varför är det bara jag som vill veta, som vill se? Varför pratar ingen om det här, som är så självklart?

Varför ska jag behöva ta ett: Nej men det är så synd om henne, allt är så bra så! när det verkligen inte är det? Jag kan också hålla händerna för ansiktet och blunda hårt, då slipper jag förmodligen dumförklaras av människor som vägrar se.

Men jag är en ärlig person och vill bli behandlad rättvist. Jag förstår inte varför andra inte vill det.

När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då?

Jag kunde inte resa mig. Benen var en del av den tunga träbänken jag satt på och mina fötter hade gjutits fast i kyrkgolvet. Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände. Jag satt kvar. Länge. Men jag förstod ju att jag inte kunde stanna där, jag kan inte gå på en begravning utan att ta avsked. Jag såg bara fötterna och golvet framför mig när jag lade rosen på kistan. Jag gick bakom min vän och lade min hand på hans axel innan jag satte mig igen. Jag grät och jag var arg.
Jag är inte här
Jag är inte här
Jag är inte här
Det här händer inte. Sådana här saker händer inte i världen. Man kan inte göra såhär, det får inte gå så här långt, så långt att döden hinner före ens barn. Döden kommer och lägger sitt täcke över någon som inte blev gammal nog men någon som kanske behövde vila.

Jag är inte här.
Jag är någon annanstans. Jag känner inte hur jag spänner mig där jag sitter, men det märks dagen efter. Huvudet och nacken värker och under dagen kommer panikångesten som en sten någon släppt från himlen. Hjärtat slår alldeles för fort och jag sätter mig ner på en parkering och tänker på att jag ska andas. In och ut. In genom näsan. Ut genom munnen. Och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.

Det här händer inte. Jag är arg och önskar att jag kunde varit mer närvarande, att jag kunde kramat min vän längre än jag gjorde. Jag är arg på världen och människorna, och jag är arg på min mamma. Är det hennes tur nu? Ska jag planera en begravning innan jag fyller 30? Eller kommer jag få leva med den här känslan och hennes missbruk, i resten av mitt liv? När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då? När en mamma dör, är man inte en dotter längre då?

Jag som inte fick chansen att vara en. Jag hann inte vara liten, jag hann inte vara ett barn. Allt gick så fort och plötsligt sprang man runt där som åttaåring och letade efter sin mamma någonstans i mörkret. En dag var det bara så att jag inte var ett barn längre. Plötsligt var man bara vuxen.
Många barn längtade efter den dagen de skulle bli vuxna, men inte jag. Jag var redan där. Jag har aldrig längtat. Jag har hållit fast i skolan och mina böcker och leksaker så länge det bara gick, och när jag tog studenten så grät jag. Inte av lycka, utan av sorg. Nu var det slut. Nu skulle jag bli vuxen, som jag redan varit i 10 år, och jag längtade inte efter något annat än att få ha en mamma. En vuxen mamma. En frisk mamma.

Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände.
Jag är inte här, och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.

Tills ni ses igen.

Det var alldeles för tidigt. Kanske hade solen inte ens hunnit vakna där bakom molnen.
Visste man ens att den fanns?
Det var alldeles för tidigt.
Det var för tidigt för för att lämna, men för sent för att stanna kvar.
Och i gryningsljuset landade två barfotafötter i ett daggvått gräs, någonstans på andra sidan livsgränsen. De fötterna får för första gången känna värmen från morgonsolens strålar, och där de vandrar uppenbarar sig en ny och alldeles egen stig. En varm väg att fortsätta gå på.
Och någonstans på vägen dit, fastnade svärtan av ångesten i ett filter, och man blev ren. Någon blev fri.

Genom världens största fönster, fick man se saknaden man lämnat efter sig. Skuldkänslorna och sorgen. Minnena, glädjen och skratten. Ingen förstår varför och världen suddas ut. Genom det stora fönstret ser man de man älskar, frysa till is när tiden stannar, men alla runt omkring fortsätter leva som att allt var som vanligt. Som att de inte förstått att det värsta som kan hända, just har hänt.
Men från platsen i solen riktar du solstrålarna åt rätt håll, och långsamt tinar deras blåa och förfrusna hud. Hjärtat börjar sakta slå igen och tårar smälter längs deras rosiga kinder.

Det var alldeles för tidigt, men redan för sent. Nu finns det nästan inget som skiljer er åt längre. Bara en tunn, tunn livsgräns, en linje, en hinna, och den kan spricka som en såpbubbla när du minst anar det. Men tills ni ses igen, går livet vidare. För er båda.





Vi gick längs vattnet i vårsolen när min vän berättade att hans pappa just gått bort. Gått över. Det är sorgligt och hemskt och jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att min vän får känna lugn. 
Vi var båda barn till alkoholister. Nu är det bara en av de som är i livet, och det är min mamma. Det kunde lika väl ha varit hon som fick lämna och det är läskigt att tänka så. 

Vila i frid. 

Men jag vet ju att hon fortfarande lever.

Och så börjar Leif Andrée gråta och säger: Jag vill också ha en pappa som kommer in och spelar dragspel. Och jag tänker likadant om min mamma, och inser återigen att den känslan förmodligen kommer finnas kvar, för alltid. 

I Maria Lundqvists avsnitt av Stjärnorna på slottet i år, kom hennes pappa in i slutet av programmet och spelade dragspel för alla. Leif Andrée börjar gråta eftersom han saknat en pappa i sitt liv. Det är fint, rörande, hemskt och svårt. Och där sitter han, 55 år gammal, och i soffan sitter jag, 25 år gammal, och vi är samma. Våra känslor är samma. Hans känsla är min. Och det är den känslan jag hatar och vill bli av med mest av allt ibland, saknaden av en mamma, längtan efter en mamma. Och så ser jag en man som är mer än dubbelt så gammal som jag, gråta av exakt samma känsla, och inser att det kanske aldrig kommer gå över. Det kanske aldrig kommer bli bättre.

Vänner och bekanta, eller främmande människor, säger till mig att det blir bättre med tiden. Kanske inte din mammas drickande, men ditt mående. Hur vet jag det? Och vad skulle kunna få mig att helt plötsligt en dag, vakna upp och inte vilja ha någon mamma längre? Hon kommer inte bli bättre, du måste sluta känna så där. Du har ju andra bra människor i ditt liv? Jag finns ju här. 
Ja, tack för att ni finns. Tack alla människor som stöttar, som finns där. Tack alla vänner för att ni har mammor som funnits där för mig. Det är klart att det betyder mycket. Men det saknas ju ändå alltid något. Jag kan inte hjälpa det. Och när jag ser släktingar och vänner prata med sina mammor, kramas med dem, planera saker ihop och vara som mamma och dotter och bästa vänner samtidigt, så vill jag bara titta bort.

Min mamma har träffat mig inne i stan en gång och ätit middag med mig. Det var efter att jag visat henne vägen till Frivårdens kontor efter att hon krockat med bilen när hon körde rattfull, och blev av med körkortet. Då väntade jag utanför och sen gick vi till Mc Donalds. Hon var så full att hon knappt kunde stå på benen och när vi väl satt och åt trodde hon att städaren spionerade på oss och ville ta vår mat. Så hon åt så fort hon kunde och hade sås rinnande längs hakan när vi gick där ifrån.
Varför utsätter du dig själv för det där, när du vet hur hon är och blir?

Hon är den personen som väntade mig i 9 månader. Hon bar mig, hon födde mig och det tog lång tid, och sen tog hon hand om mig. Hon stoppade om mig på kvällarna, berättade för mig hur mycket hon älskar mig, och hon var och är min mamma. Jag har kramat henne, sett upp till henne och hon är inte död. Hon är. inte. död. Hon lever fortfarande, jag hör hennes röst och jag ser henne och jag kan känna värmen från hennes händer. Men hon finns inte. Inuti den där alkoholistdräkten så finns ju min mamma kvar någonstans.
Det är så fruktansvärt förvirrande känslor. När jag ser en vän krama sin mamma, så känner jag samma saknad av min mamma som om hon varit död för länge sen. Som att man önskar henne tillbaka men vet att man inte kan väcka döda till liv. Men samtidigt lever hon ju.

Och jag sitter i soffan och gråter tillsammans med Leif Andrée och vet att den här känslan kanske finns kvar om 25 år till.

Om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin.

Hemma i en nedsutten soffa sitter hon om kvällarna. I tvättstugan eller badrummet finns lådor med vin, och hon dricker det helst direkt ur kranen eller ur en kaffekopp, så det inte ska synas. Det kunde vara 3 liter på en dag ibland. Allt måste planeras, allt ska ljugas om och gömmas väl. När man spenderar så mycket tid på lögner, så mycket tid på att försöka dölja allt för alla, för det tar tid, så har man inte så mycket tid över till sina barn. 

Jag spenderade mer tid utomhus än hemma. Det fanns inga gränser för vilken tid jag skulle komma hem på kvällen. Hon frågade inte om jag hade någon läxa eller vad som hade hänt under dagen. Maten jag fick när jag kom hem från skolan vad nästan alltid färdig pytt-i-panna eller korv och makaroner. Kylskåpet var alltid tomt och det var inte jättekul att gå med femtioöringar till konsum för att köpa den billigaste tvålen. 

Jag sov ofta över hos vänner och ibland tror jag att deras föräldrar känner mig bättre än mina egna. 

Jag satt med vänner 60 meter över marken och pratade om döden. Hade vi inte haft varandra tror jag inte att vi hade levt idag. Vi pratade också mycket om att vi skulle bli starkare än dem, komma längre och inte fastna i staden där vi växte upp. När jag var ensam blev det ganska oviktigt att leva eftersom dagarna gick ut på att överleva, men med vänner kunde jag andas lite lättare. Vi spenderade varje kväll tillsammans och kunde somna bredvid varann av ren utmattning, och när jag vaknade och det var dags att cykla hem mitt i natten, kunde jag bara hoppas på att vinet gjort sitt, och att mamma sov. Det gjorde hon oftast. Och hon undrade aldrig vart jag varit hela kvällen. 

Jag var oviktig. Osedd. Och det är som sagt inte så konstigt med tanke på hur mycket tid ett missbruk tar. Det känns ibland som att jag levt ett helt liv, som min mamma inte har en aning om. Hon vet inte vilken min favoritmat är, vad jag lyssnar på för musik, vad jag hade för betyg i skolan, vilka jag umgicks med eller vad som egentligen hände den där natten långt bort. Och nu när hon ringer vill jag inte berätta vad jag gör eller hur jag mår eller vad jag åt till middag, för hon har glömt bort det 10 minuter senare ändå. 

Hur mycket prioriterar man sina barn, när man efter att ha hämtat dem hos dagmamman, sätter dem på en bänk med varsin godispåse och går in på systembolaget och är borta en kvart? Tre gånger i veckan. 

Helt obevakade, osedda och ensamma, sitter två barn, på 3 och 6 år, med massa främmande människor runt omkring sig. 

De där kontrasterna att hela tiden vara bortprioriterad och osedd, för att sen kompensera det med 25 julklappar eller sjukt mycket lördagsgodis, är ganska svårt för ett barn att ta in. För 90 procent av tiden går man och är arg och ledsen på sina föräldrar och så kommer de där 10 procenten som får en glad för en stund och så känner man att man borde förlåta. När det får vara så i 15 år, så litar man inte på någon till slut, vill ta alla beslut själv och alltid känna sig fri.  

Som barn var mina vänner, min lillebror, min fantasi och mitt skapande det bästa jag hade. Jag hade inte behövt 25 julklappar eller två kilo godis. Det hade räckt med att alla vuxna runt omkring mig hade uppmärksammat problemet, pratat om det och försökt få ett slut på det innan det gick för långt. Det hade räckt med att man firade jul utan alkohol, för att visa att barnen prioriterades. Det hade räckt med ärlighet och tid. Tänk om alla de där timmarna, dagarna och nätterna som lades på att planera ett missbruk, hade kunnat läggas på att planera ett barns liv. Tänk om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin, undrar hur vår relation hade sett ut idag? 

En mamma som jag inte har.

Jag vet inte längre. Jag orkar inte med mig själv. Jag sitter i hennes slitna soffa och lyssnar på en tv som knappt fungerar och vi väntar på att våra nymålade naglar ska torka. Jag målade hennes naglar i guldglittrigt och vi har just tvättat av ansiktsmaskerna vi haft ett tag. Men maskerna bär vi ändå. Jag vill tro att jag är ärlig och säger allt jag tycker och tänker. Hon kan inte komma ut, hon har brutit benet. Hon kan inte ta sig till systembolaget, för hon kan inte gå. Hon kan inte. Hon måste inte kunna. Hon haltar runt i lägenheten och ett samtal från mormor får henne att börja gråta igen. Hon får höra hur dålig hon är, vilken besvikelse hon är, hur fel hon gör. Tårarna rispar djupa skåror i hennes ansikte.

En dag. Jag satte mig i bilen med hunden i baksätet och massa dyra skönhetsprodukter i framsätet, för nu skulle vi umgås. Vi ska göra saker tillsammans. Något, bara en sak. Snälla bara den här enda gången, låt det gå bra bara den här enda dagen. 

Hon är nästan nykter. Man känner inte något på lukten, man ser på kroppsspråket. Darrande fingrar som darrar mindre den här gången, ögonens rörelser, rösten, stegen hon tar från köket till badrummet. De där stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Men hon är nästan inte full. Hon har nästan, nästan inte druckit. 

Passa på att träffa henne nu, för snart är hon borta helt igen. 

Hon är tacksam över att jag kommit dit, att vi spenderat dagen tillsammans och hon följer mig ner till bilen trots att hon haltar. Får jag hålla i kopplet? frågar hon och jag ger henne det. Ett tag går det men sen tar jag tillbaka det för hon har ont och hunden drar mycket. Vi säger hejdå, jag får tre långa kramar och hon gråter. 

Jag har gjort det. Varför är jag inte glad? Vart är hon? Vart är jag? 

Jag går en kort promenad med min hund runt parkeringen medan mamma går tillbaka upp till sig. Efter ett tag rullar vi ut på vägen och kör förbi hennes hus och jag tänker att jag borde titta upp på hennes balkong, för hon brukar alltid vinka när jag åker. 

Framför mig på trottoaren tycker jag att jag ser henne. Men det kan inte vara hon, för kvinnan som går på sidan av vägen haltar inte. Men jag känner igen stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Jag kör förbi henne och får se ansiktet. Det är hon. Det är mamma. Jag stannar inte. Men jag tänker att jag ska stanna, eller ska jag? Jag kör vidare upp till korsningen. Det var hon. Mamma. Hon haltade inte och hon var på väg till bussen med sin kylväska hon alltid har när hon ska handla på systemet. 

Mitt hjärta slår väldigt hårt och jag blir så där kall inuti som bara hon kan få mig att bli. Fan. Jag vet ju hur hon är. Jag vet ju att hon ljuger, att hon lever i sin egen värld. Varför bryr jag mig? Varför blir jag sårad? 

Varför inte. Vem reagerar inte om man får lögner kastade i ansiktet om och om igen. Jag kör hem, och jag kör fort. Jag vill ifrån henne, jag vill långt bort. Hela dagen är borta, det känns som ett minne från längesedan och jag minns knappt vad som hände den dagen, när jag spenderade tid med min mamma och trodde att det var på riktigt. 

När jag kommer hem ringer hon mig. Först vill jag inte svara, men jag gör det ändå. Hon frågar om jag kommit hem ordentligt, gick det bra att köra, var det mycket trafik. 

Jag såg att du skulle med bussen, jag kunde ju skjutsat dig dit du skulle. säger jag och väntar på hennes svar. Hon säger att hon skulle till ica, för det är billigare där. Hon ljuger. Och hon vet att jag vet. Och jag vet att hon vet att jag vet. Och ändå står jag där vid diskbänken och vill att den här dagen ska ha funnits och varit bra. Ändå står jag med hårt knuten hand och tårar som bränner bakom ögonen, och längtar efter en mamma som jag inte har... 

Önskeinlägg?

Hej alla underbara läsare!
Jag har fått så mycket nya läsare igen nu och en massa fina, bra och rörande kommentarer. Tack för att ni delar med er av era livshistorier, det är stort och modigt, oavsett man är anonym eller inte. Jag läser alla kommentarer och besöker era bloggar och är himla glad att så många fina människor är här inne och läser det jag skriver.
Önskar ni något speciellt inlägg eller vill att jag skriver om något jag kanske inte gjort ännu, eller skriver mer om något jag skrivit om innan? Skriv gärna det i en kommentar!

Hoppas alla får en bra kväll!
/J

Om du aldrig vaknar igen.

Som små bitar av krossat porslin som flyter genom ådrorna och rispar upp det som en gång var helt, måste sanningen bara ut. Det har aldrig gått att hålla den tillbaka, stänga den inne. Jag ville bli trodd och rättvisan ska segra, ropade jag ut och höjde mitt svärd. Och det är ju så med maskrosor. De tränger sig igenom den svartaste asfalt och hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

Så jag lade skölden ifrån mig och gick in i alla nya rum med svärdet höjt. Lögnerna skulle dö. Hemligheterna skulle skrikas ut över hela världen och de som redan visste om allt men valde att titta bort, skulle få det kastat över sig som tusen nålar, om och om igen. Det går inte att vara tyst. Jag kan inte. Jag vill inte. Speglar har krossats mitt i natten, kokande vatten har skållat hennes hud och främlingar har tagit sig in i vårt hem genom fönstret när vi sovit.

Jag ska skydda dig med mitt liv. Jag ska aldrig lämna dig lillebror.

Första gången var det mörkt ute. Några dagar kvar till nyårsafton och snön skar i mina kinder som små rakblad.  Ta hand om henne åt mig, snälla. Jag vet inte om hon kommer överleva helgen. Jag menade vartenda ord. Och tomma och tysta med tappade hakor stod de och såg på mig där under taket. Morfar började gråta och ville väl, visste allt men hade aldrig sagt något. Mormor skrek. Det var inte sant. Jag stod och ljög för dem där ute på gatan. Jag ljög om deras barn, sade saker som aldrig skulle kunna hänt. Jag hade hittat på allting. Hur kunde jag.

Och sedan dess har jag aldrig varit tyst. För det är ju så med maskrosor, hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under och nya solar lyser upp det dolda. Ingen ska trampa på mig igen.

Jag vill inte leva längre. Sade jag till henne där vi stod i hallen.

Är det någon här som borde vilja ta livet av sig, så är det jag. Sade hon tillbaka och lämnade rummet. Du måste vara så trasig. Det måste vara så fruktansvärt mörkt inuti dig att inte ens den starkaste sol kan få dig att se det som finns precis framför dina fötter.

Ibland hör jag dig skratta. Ibland är det något som tränger igenom ditt hårda skal, som släpper fram någon jag saknar varje minut, varje dag. Ibland drömmer jag om att du ska bli frisk. Vi fikar tillsammans, jag ringer dig när jag behöver någon att prata med och du kommer hem till mig och hälsar på. I verkligheten har jag lagt ner min sköld, och står med svärdet sänkt och ser dig falla samman. Vi spelar fia med knuff på landet en sommarkväll och du glömmer bort hur man gör, vad vi pratade om nyss och dina varma händer flyttar spelpjäsen åt fel håll på brädet.

Jag vill ta din hand i min och säga att allt kommer bli bra. Det är över snart, jag finns här.

När jag hade växtvärk i benen på nätterna, och inte kunde sova, gick jag in till er säng och väckte dig. Jag fick ligga bredvid dig under ditt täcke och du klappade på mina ben tills jag somnade. Du tog bort det onda och somnade du med. Du sover allt djupare och du sover på dagarna. Länge. Ibland har du sovit så djupt att jag inte kunnat väcka dig och varje gång jag går in i ditt sovrum nu är jag lika rädd. Rädd för att du kanske sover så djupt att du aldrig ska vakna igen, att din kropp gett upp, att den inte orkade längre.

Varje gång du vaknar skingras alla tunga moln och en sol lyser upp mitt inre. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt. 

På samma sida av jordklotet.

Och mamma ringer och säger att hon brutit något och knappt kan gå. I åtta veckor ska hon vara sjukskriven, sitta hemma med ett gips och inte kunna ta sig någonstans. Jag tycker synd om henne. Men inom mig ler en liten version av mig själv som ser fram emot de här åtta veckorna. I två månader kommer min mamma vara min mamma. Hon kommer vara tillbaka. Redan nu efter två veckor märks en stor skillnad. Hon svarar glatt i telefonen när jag ringer och vi pratar länge och om allt. Och som jag ringer. Varje dag, ibland flera gånger per dag och jag svarar alltid när jag ser hennes namn på mobilen.

Hon kan inte ta sig någonstans, hon kan alltså inte lika lätt få tag i alkohol. Det betyder att jag har en nykter mamma i några veckor om jag har tur. Det har hänt en gång tidigare, när hon satt hemma med fotboja för att ha krockat rattfull. Det bästa är att hon är så pigg och glad i telefonen. Hon förstår allt jag säger, hon upprepar sig inte och hon blir inte arg. Jag har varit och hälsat på, hjälpt till med disken och lämnat lite mat där.

Det är så mycket som händer i mitt liv just nu. Ångesten är näst intill outhärdlig och jag vet inte hur jag ska ta mig ur alla jobbiga situationer. Jag har på allt det här jobbiga bestämt mig för att skaffa ett husdjur. Ja jag vet, fel tid i livet egentligen. Men gjort är gjort. Och det har ju inte varit populärt hos mina närmsta. Varför binda upp sig så? Tänk på vad mycket extra ansvar det är och så mycket tid det tar!
Men min mamma har för en gångs skull stått på min sida och sagt att jag får göra som jag vill. Det vet jag ju att jag får, såklart, men det är skönt att höra från henne. Hon tycker det ska bli spännande, bara en sån sak.

Min mamma har under de här veckorna chattat med mig på facebook, skickat sms och kunnat öppna en länk som jag skickat till henne. Det är så himla underbart att ha henne här en stund. Närvarande. Verklig. För att ha en förälder som är missbrukare är som att ha en förälder som är bortrest. Hon befinner sig oftast på andra sidan jorden, vi hör knappt varann i telefonen och det bryts. Hon är antingen så inne i sitt där på andra sidan jorden att hon inte vill ringa mig, eller så har hon inte pengar till höra av sig. Och jag når henne aldrig. Hon är för långt bort. Nu har hon för några veckor kommit hem till Sverige igen. Hon är här, närvarande och verklig. Jag längtar inte tills hon åker tillbaka. Jag ska verkligen ta vara på den här stunden när vi är på samma sida av jordklotet.

Så har jag hjälpt mig själv.

Jag känner inte som förr. Jag tog mina möbler, mitt förvirrade inre, mitt lilla och mitt stora jag, och lämnade allt bakom mig. Eller nästan allt. För lite måste man ha kvar. Det är en del av en. Och jag tänkte dela med mig av några saker som hjälpt mig på vägen. Sådant som hjälpt mig att släppa, att gråta, skratta och hitta mig själv.

1. Ensam är stark.

Ja och nej. Det var något jag tänkte mycket på när jag var yngre och inte hade någon att luta mig mot i stormen. Ensam måste vara stark, ofta. För att överleva. Jag har haft stor hjälp av andra som bara funnits där, lyssnat och stöttat. Utan dem hade det aldrig gått. Men i de stunder jag berättat om det mörka och hemska, där människor sagt att jag hittat på allt, att de aldrig sett något och inte tror mig, där har det varit så viktigt att vara stark, och det har jag blivit ensam. Jag tror på mig, och det är det som räknas.

2. Öppenhet.

Jag har aldrig skämts över att man mamma är alkoholist. Jag har varit den som sagt till vänner med flera att min mamma är alkoholist och därför gör hon si eller så. Jag har aldrig försökt dölja det för jag har inte gjort något fel. Jag har pratat med släktingar och vänner, syskon och partner, och berättat hur det är, vad jag känner och frågat saker. Det har varit väldigt viktigt, och ingen som jag har berättat det här för har tagit illa vid sig. Man vill gärna tro det, att man skadar någon, att folk ska tycka att det är konstigt och kanske lämna en. Det gör de inte. De finns där och utan alla fina människor som lånat ut en säng, ägnat en timme med mig i telefonen eller bara funnits där när jag varit ledsen, skulle jag inte vara där jag är idag.
I det här ingår också att jag delar med mig, till er läsare, och skriver om mina upplevelser, känslor och tankar.

3. Att acceptera.

Man har egentligen tre lite större val. Antingen accepterar man inte ett missbruk hos någon närstående, lever med denne ändå och mår dåligt över att bråka, städa upp och försöka dölja. Eller så accepterar man att personen missbrukar och kan då inte tycka så mycket, klaga eller bry sig. Eller så accepterar man inte, och väljer att avstå helt från att träffa personen. Jag har valt att acceptera, och att dra mig undan, vilket leder oss till punkt 4.

4. Att bestämma själv. 

En stor del men som också varit svår, är att bestämma själv när man vill ses eller svara i telefonen. Det har att göra med acceptansen. Jag vet att jag inte kan förändra min mamma, men kan och vill inte av olika anledningar säga upp kontakten helt. Därför kan jag ju inte när jag träffar henne, klaga, tjata eller be henne sluta. Jag har helt enkel accepterat att hon är alkoholist och kommer vara det så länge hon vill. Då är det viktigt att bestämma reglerna själv för hur man vill att förhållandet ska se ut. Jag ringer när jag vill. Är hon full så säger jag att jag bara pratar med henne när hon är nykter och lägger på. Ringer hon, så behöver jag inte svara varje gång, speciellt inte en lördagskväll när jag vet att det är lite värre än vanligt. Jag behöver bara träffa henne på julafton om jag vill, eller hon kan komma hem till mig när jag fyller år, om hon är nykter. Jag bestämmer.

5. Anhörigskolan och ACA. 

STAD har en verksamhet som heter Anhörigskolan. Den gick jag för några år sedan och det hjälpte mig en del. Där får man träffa andra anhöriga, en nykter alkoholist kommer och föreläser och man får chans att ställa frågor. Man diskuterar med andra, berättar om upplevelser, ställer frågor och skriver ner. Sen fikar man ihop. Jag gillade att man fick så mycket feedback, att de man pratade med svarade och att man fick tänka.
Genom Anhörigskolan fick jag också tips om ACA, Adult Children of Alcoholics, tidigare Acoa. Jag gav det ett försök och gick dit på ett möte. Det här är något jag tror funkar väldigt bra för de som inte vill ha någon kritik, några frågor eller svar, utan bara vill få ur sig allt. Det går ut på att man får säga vad som helst, vad man vill, och ingen får svara eller säga något tillbaka. Efter mötet får man heller inte prata med någon om det som rör mötena, om man inte har en sponsor/sponsee som man får prat med.
För mig fungerade Anhörigskolan bättre, eftersom jag är en person som vill ha ett bollplank, jag vill diskutera varför saker kanske är som de är och få ställa frågor till andra. Därför gick jag inte tillbaka till ACA.

6. Fakta. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om alkohol, droger, missbruk och beteenden. Jag har också lärt mig mycket om familjer, individer, känslor och medberoende. Att ta reda på fakta har varit viktigt för mig. Jag vill veta varför saker händer. Varför blir man full? Vad händer i hjärnan? Varför är det svårt att sluta och vad är egentligen abstinens? Hur utvecklas ett beroende? Kan vem som helst bli alkoholist? Hur vet jag om jag är medberoende? Varför kan jag börja gråta utan anledning? Alla dessa frågor vill jag ha svar på. Därför har jag läst väldigt mycket, och ställt frågor. Böcker jag har läst och kan rekommendera finns under fliken Böcker och filmer. Jag har frågat nyktra alkoholister hur de klarade sig ut sitt beroende, och jag har pratat med många anhöriga. Jag har varit på Benny Haags och Marcus Birros föreläsningar lyssnat och lärt. Det hjälper. För om något händer så vet jag varför.

7. Våga leva och våga känna.  

Ingen annan bestämmer vad du ska göra med ditt liv, och man måste leva medan man lever. Det låter så himla klyschigt, men det är det bästa man kan göra. Om man ska spendera timmar och dagar på att oroa sig, tänka och var arg, så slösar man sin tid. Samtidigt är det viktigt att inte försöka radera ut allt som är jobbigt. Det har aldrig funkat för mig. Kommer en tanke upp, låt den tänkas, men låt den också passera. Jobbiga tankar och känslor, och oro kommer alltid finnas där, och man får lära sig leva med det, men låt de inte stoppa dig från att göra det du vill. Man kan göra mer än man tror, man måste bara våga tänka på sig själv. Våga sätta sig själv i första rummet.
Och jag ångrar inget av det jag varit med om. Fick jag leva om mitt liv skulle jag inte ändra på något. För utan allt detta, skulle jag inte vara den jag är idag.

___

De här punkterna har hjälpt mig, och det är inte säkert att ni fungerar på samma sätt. Men några funkar kanske som jag och då hoppas jag att de varit till någon hjälp. Något att tänka på i alla fall. Jag vill också skriva till nya läsare, att jag fått hjälp. Jag började ta hjälp och öppna mig för ungefär 9 år sedan, då jag fortfarande gick i skolan. Jag har accepterat, släppt och gått vidare, även om det fortfarande dyker upp saker som är tunga. Det jag skriver om på bloggen är både gamla och nya känslor och händelser. 
Jag vill också ta chansen att tacka er alla för att ni läser och kommenterar, ni blir fortfarande fler och fler för varje dag. Utan er vore inte bloggen vad den är. 

___


Följ min blogg med Bloglovin

Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer.

Snön ligger som ett skyddande täcke över världen och mörkret får oss att lysa. Som snöflingorna som gnistrar i skenet av gatlyktorna. Det är kallt på tunnelbanan och människor sitter insvepta i tjocka jackor och har stickade mössor nerdragna över öronen. Jag är på väg till en vän och väljer att stå. Någon annan kan få min plats. Nu har jag inte pratat med mamma på över tre veckor. Hon var full sist vi pratade och jag orkade inte mer, sade att det räcker nu, jag vill inte ha det så här. Hon lade på och jag har inte hört av mig sen dess. Hon har ringt några gånger men jag har inte svarat. Inte orkat. Förutom igår och i förrgår då jag försökte ringa henne, men utan svar.

Jag går av tunnelbanan för att byta tåg och har tur när jag ser att nästa tåg redan står inne på perrongen. Jag springer över till det och dörrarna stängs bakom mig. Det är lite varmare på det här tåget och folk har tagit av sig vantarna. Jag väljer fortfarande att stå. Jag tänker att jag borde ringa. Eller borde jag? Jo. Tanken slår mig att jag ju faktiskt inte ens vet om hon lever. Jag tar upp min mobil och bläddrar ner i kontakterna tills jag kommer till M. Mamma. Jag ringer och signalerna går fram. Det blir mörkare utanför och människor går av och på tåget. Inget svar. Jag ringer hennes mobil. Inget svar där heller. Jag ringer både hem och till hennes mobil flera gånger men fortfarande inget svar.

Jag lägger ner mobilen i fickan igen. Varför svarar hon inte? Det blir kallt att stå vid dörrarna på tåget som hela tiden öppnas och stängs, men jag vill inte sitta ner om jag ska prata i telefonen. Är hon fortfarande arg på mig för att jag sade ifrån? Varför bryr jag mig? För att det är min mamma. Kanske. Kanske svarar hon om någon annan ringer. Jag tar upp mobilen igen och ringer min bror. Hej lillebror, kan du ringa mamma och höra om hon andas? Lever? Min bror svarar och jag ber honom ringa henne, han har inte heller hört från henne på ett tag. Vi lägger på och några minuter efteråt får jag ett sms av lillebror. Hon svarar inte. Jag ringer mormor. Mormor svarar som alltid efter två signaler. Jag frågar hur det är och om hon hört något från mamma, de brukar ju prata med varandra. Nej. Inte på flera dagar nu.

Jag känner hur något knyter sig i min mage. Jag står ensam på tåget. Kanske inte ens på ett tåg, för allt runtomkring försvinner. Jag berättar för mormor att varken jag eller min bror pratat med mamma på länge och att ingen av oss kan nå henne. Mormor säger att hon ska prova att ringa. Vi lägger på.
Jag väntar och jag väntar. Jag ringer min vän som jag är på väg till och säger som det är. Jag är orolig. Jag har inte hört något från mamma. Vi försöker få tag i henne.

Min mormor ringer upp igen och jag svarar. Hon låter nu också ganska orolig och säger att hon ringt flera gånger. Vad händer? Vad händer hos mamma? Vad händer i mig? Vi alla provar att ringa mamma några gånger till. Jag säger till mormor att någon måste åka dit. Jag befinner mig flera mil därifrån och de som bor ganska nära borde kunna ta bilen och mormor säger att hon och morfar kan göra det. Jag känner mig lite lättad och vi lägger på. Tåget närmar sig stationen där jag ska gå av. Folk reser sig när en röst ropar upp namnet på platsen och tåget bromsar in. Jag kliver av när dörrarna öppnas och kylan sticker mig som små nålar i ansiktet . Det är mörkt och snön har inte slutat falla. Jag går med snabba steg nedför trapporna och ut genom spärrarna och jag tänker att jag ska försöka att inte tänka så mycket. Men det är svårt.

Vägarna är hala och täckta av nyfallen snö. Jag har inte rätt skor för det här vädret och blir snabbt blöt om fötterna. Det gör inget. Det spelar ingen roll nu. Jag närmar mig min väns hus och tar upp mobilen ur fickan. Det är nog bäst att ha den i handen. Nära. Jag öppnar porten och går uppför trapporna och jag tycker att jag knappt ser något eller ens minns stegen jag just tagit. Det blir svårt att andas och tårarna bränner där bakom någonstans. Jag ringer på dörren och min vän öppnar. Jag går in och kan bara sätta mig i soffan och vänta. Jag kan inte äta eller dricka. Efter någon halvtimme ringer telefonen. Jag svarar snabbt. Det är mormor.

Vi är hemma hos mamma nu. Hon mår bra. Såklart. Mina tårar rinner och jag säger till min vän att mamma lever. Hon mår bra. Såklart mår hon bra. Den tunga stenen släpper taget och alla känslor kommer på samma gång. Mormor berättar att de hade ringt på men hon hade inte öppnat. De hade ropat i hennes brevlåda och när hon väl kommit och öppnat fick hon en utskällning för att inte ha svarat i telefonen. Hon hade somnat på soffan och de andra dagarna hon inte svarat minns hon inte varför. Mormor ber om en nyckel till henne så att hon kan komma in när hon vill. Det får hon till slut.

Hon mår bra. Hon lever. Min mamma lever. Varför bryr jag mig? Varför tänker jag att hon är död innan jag tänker att hon lever? Hon kanske tagit sitt liv, supit ihjäl sig. Levern orkade inte längre. Nu ligger hon där på hallgolvet och ingen har kunnat nå henne. Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer. Mina tankar måste få tänkas. De blir som ett skydd. Ett skydd mot en eventuell verklighet och framtid. Jag är förberedd. I alla fall lite. Jag låg steget före. Jag har redan tänkt tanken innan det hände.

Min mamma är en missbrukare. En alkoholist. Man ska inte lägga tid där, inte låta dem tömma dig på din energi. Hon är en alkoholist. Alkoholister ljuger, svarar inte i telefonen, prioriterar alkoholen framför sina barn. Och de är bra på det.
Men min mamma är en människa. En person. Och alkoholism klassas som en sjukdom. Om någon som var cancersjuk inte hade svarat i telefonen på flera dagar, om hon inte hade hört av sig, hade man struntat i henne då? Hade man inte blivit orolig? Hade man kanske tänkt att det är en av de dagar då hon är tröttare än vanligt efter alla cellgiftsbehandlingar. Det är därför hon inte svarar. Hade man tänkt så i tre veckor?

Nej. Min mamma är en människa som är sjuk. Hon har cancer i själen och hennes inre äts upp av ett svart mörker som hon inte kan styra över. Man måste få bry sig lite. Jag måste få bry mig.

Jag ska bli bättre än mig.

Jag är fel.
Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Hur fel jag gör. Ingenting jag gör blir rätt, ingenting är tillräckligt och jag kan alltid lite mer, lite bättre. Du måste bli bättre. Vara bättre.

När jag var liten fick jag ofta höra att jag skulle vara duktig. Jag som var äldsta barnet skulle ta hand om min lillebror, jag skulle vara stor och stark, jag skulle kunna allt, för jag var ju så duktig. Äldst. Stor. Jag skulle klara allt. Jag fick också höra hur dålig jag var. Om jag grät eller tyckte att jag blivit orättvist behandlad, var jag som de flesta barn grinig och jobbig och sade ifrån och emot. Min mamma sade ofta till mig att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, hon skriker inte, hon gråter inte. Man skulle ha henne som dotter istället". Jag var utbytbar. Jag var en i mängden, någon som gick att ersätta. "Vad ful du är när du gråter, titta på dig själv"

Jag har växt upp med en ständig press på mig själv och än idag tycker jag att jag inte gör tillräckligt. Nu när mamma blivit sämre och dricker mycket mer, går hon inte att skylla på, eller konversera med. Därför vänder sig mormor och morfar till mig och min bror. "Varför hälsar ni aldrig på mamma? Stackars henne. Varför hjälper ni inte till att klippa hennes gräsmatta, hennes buskar, måla hennes hus? Ni borde komma hit oftare. Det är dåligt av er att strunta i henne sådär. Ni borde hjälpa till mer."

Jag är fel. Jag gör fel. Jag räcker inte till.
När jag var sju åt tog jag ett beslut. Jag bestämde mig för att inte någonsin bli som dem. Jag ska inte dricka det där konstiga de dricker. Jag ska inte röka de där äckliga cigaretterna. Jag ska inte slå mina barn, om jag ens ska skaffa några. Jag ska bevisa att jag är bättre. Att jag kan mer, att jag klarar mig utan det där de har och gör.
Idag dricker jag inte alkohol. Jag började aldrig och var inte intresserad av att gå ut på olika klubbar med mina vänner. Jag röker inte. Jag snusar inte. Jag har aldrig testat några droger, jag fick jobb direkt efter studenten, har köpt en lägenhet, har en sambo och katt, och jag sorterar mina sopor och åker hellre buss än att ta bilen. Är jag bättre nu? Är jag tillräcklig eller är jag fortfarande utbytbar? Mot vem då?

Det mesta jag gör idag, kan jag inte vara glad eller stolt över. För varje gång jag gör någonting bättre än den förra gången, så ser jag att jag kan utvecklas, och då måste jag kunna utvecklas igen. Och igen och igen och igen. Tills jag är bra nog. Bra nog för mig själv. Tills jag inte är utbytbar.
Jag hamnade på en arbetsplats där jag fick höra samma sak. "Tro inte att du är värd en högre lön, om du inte vill ha jobbet finns det andra som kan göra det, duger det inte kan du gå." Det fanns inte så många andra som kunde göra mitt jobb, men jag har en röst inom mig som säger att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, man skulle ha henne som dotter istället". Så gör jag allting lite snabbare, lite bättre, lite mer noggrant.

Jag klipper gräset på min mammas tomt. Jag målar hennes hus. Jag köper nya saker om något gått sönder på landstället. Mormor ringer till mig och undrar varför jag inte gör mer. "Ni får väl hjälpas åt" säger hon till mig i telefonen när jag berättar om allt jag gjort, och mamma ligger full och sover i fler timmar och inte går att väcka. När man gör allt man kan göra, och lite mer, och ändå inte räcker till, vad gör man då?

Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Jag skriver inte bra, jag är inte tillräckligt öppen och inte tillräckligt anonym. Jag ritar fult. Kakorna jag bakar blir inte tillräckligt jämna och fina.
När jag gör någonting, får ingen se det, läsa det, eller smaka på det fören det är helt klart. Jag vill inte ha kritik mitt i, varken bra eller dålig. Då slänger jag allt och gör något helt annat. Då är det inte mitt längre, någon har lagt sig i. Jag klarade det inte själv. Jag var inte bra nog.
Jag kan själv. Jag måste bevisa för dem att jag inte behöver det de har. Jag behöver inte dem. Jag behöver ingen mamma.