ÖGONSTENAR.

Det var sorgen som försvann, inte tårarna.
Minns du hur snön såg ut när vi var små? Den var mycket vitare, mycket renare då. Det var glädje som singlade ner från dom tunga vintermolnen och lade sig som ett tjockt täcke över hela världen. Vi nästan drunknade i det när vi försökte ta oss fram. Vi byggde vänner av glädjen, den vita, den som föll, och vi rullade deras kroppar och huvuden, skapade och hoppades att stenar kunde bli lika vackra som ögon. Ögonstenar. Vi åkte skidor med stavar som var dubbelt så långa som vi, och våra mössor var alldeles för stora. Vi halkade på den plogade gatan och skrattade tills tårarna rann. Det var lycka i överflöd. Du vet kojan vi byggde uppe i skogen, den som pappa hjälpte oss med, jag tror den står kvar än. Han sa att bäst skydd får man under en gran, och just granar är så bra för det är redan som hyddor under dom. Man behöver bara hitta ännu mer grenar och granris att lägga över, så har man väggar och tak, och så kan man lämna en öppning som blir en bra dörr. Där bodde vi hela vintrarna. För den där glädjen som singlade ner från himlen, den hade lagt sig som ett värmande lager även över oss. Det var trygghet och tystnad på vårat sätt.

Det vita och rena i mitt december blandades med små gåvor från en paketkalender. Det var tiden då alla vuxna försökte slå in glädjen i små paket med färgglada snören runt, men det gick inte. Dom förstod nog inte på samma sätt som oss, att man inte kan fånga lycka i en liten ask och sen tro att den ska stanna där när man öppnar locket. För den låg ju där ute, den vita och rena glädjen. Den kom ju som en gåva från änglarna, nersinglandes i kristallform. Vitt är förresten visst en färg. Vad skulle det annars vara? Ingenting? Det där desperata sökandet efter ingenting… så typiskt nittiotal. Speciellt nittiosex. Det var förresten då pappa kom hem med Chivas innanför jackan på julafton, och det var första gången jag fick en riktig vän. Hon var så liten och speciell och nästan bara min. Jag hade alltid velat ha en katt. Hon och jag låg under mitt täcke på kvällarna och gömde oss för världen. Vi lyssnade bara på varandras andetag och jag berättade alla mina djupaste hemligheter för henne. Hon fanns alltid där.

Snön den smälte men glädjen fanns kvar. Ögonstenarna föll av och våra vänner dunstade sakta bort i solskenet, blev till ånga och återvände dit dom kom ifrån. Trädet på vår baksida hade fått en massa vita, lena och pälsiga knoppar, och vi mindes en sång om videung som skulle sova. Det var på samma baksida vi plockade grenar från marken som vi målade med vattenfärger. Vi skulle sälja våran konst dyrt, kanske till och med fem kronor och alla i området skulle sen ha en färgglad kvist eller gren på sin vardagsrumsvägg. Men vi sålde nog inget vad jag minns… Bara till mamma. Jag tog med Chivas på promenader i skogen ganska ofta och lät henne andas så mycket hon ville. Vi gick långt och länge, jag pratade och hon lyssnade. Vi lade oss uppe på ett berg i solen och lät värmen äta upp oss. Ett sökande efter ingenting, och vi fann det.

Tio år senare singlade inte lika många kristallgåvor ner från himlen. Det där tjocka täcket av glädje och lycka som förr värmde så härligt fanns bara i några centimeter och låg inte kvar längre än två veckor. Och Chivas hon fick cancer. Det var vårt fel, för man vet att om katter äter p-piller för länge så får dom sjukdomar och måste opereras. Att rädda hennes åttonde liv kostade 6000 kronor och hon var värd så mycket mer. Hennes sista liv levde hon bara i några månader. Då hade cancern letat sig ut i skelettet och det fanns inget att göra. Jag sa hejdå till henne innan hon avlivades. Jag vet att hon förstod. Det var sorgen som försvann, inte tårarna. Varför blev allting så grått på 2000-talet? Varför blev somrarna plötsligt så mycket ljusare än vintrarna? Vintern som förr var alldeles vit… Det enda som är sig likt nu är stjärnorna på den nattsvarta himlen. Dom är som kristallerna, glädjen som föll, fast dom har fastnat där uppe. Jag förstår varför. Ingen vill släppa taget för att landa i ett grått och djupt hav av ensamhet där man bara smälter bort.

Jag saknar dig Chivas. Jag saknar dina andetag.