FEM LITER SMÄRTA II

Vi låg på det solvarma berget i timmar
och såg mot en blå himmel. Du är den enda
vännen jag har, sa hon och log mot mig.
Jag såg tillbaka utan att säga något.
Precis som förut kunde jag höra hennes
hjärtslag, känna vibrationerna under mig
i berget och jag hörde hur hon andades.
Det var länge sedan nu, som allting hände,
sa hon och jag förstod vad hon menade. Kanske
var det bara jag som förstod. Hon tog min hand igen
och höll den hårt.

Världen var så där färgglad förut och inte svart
eller vit som den är nu, sade hon. Förut var
världen fylld med röda och gula och blåa blommor
och gräset var alltid grönt, inte bara på andra
sidan. Men minns du han som följde efter oss?
Han som var med jämt när vi var där, när vi
var ungefär 11 år?
(Jag mindes och jag lyssnade.)

Han var inne i rummet och dörren var stängd
och jag hade den ljusgröna tröjan på
mig, den som han försökte slita av. Minns du det?
Han satte sig ovanpå och började dra och slita
och hålla fast och sa åt mig att klä av mig.
Det gjorde ont och jag ville inte.
Jag lurade honom och sade att någon hade
ropat på mig och var på väg upp för trappan.
Då blev han rädd och ställde sig upp och sen gick
han hem. Men han var med jämt. I kojan hände
det nästan igen. Och när vi var ensamma på
vinden och ingen var där så höll han
handen innanför mina trosor och sa massa ord
jag inte visste vad dom betydde.

(Jag mindes och jag höll hennes hand lika
hårt som hon höll min.)
Det fanns vänner som man tyckte om men som kanske
också var dom enda vännerna som fanns där.
Minns du hon som bodde på hörnan? Vi brukade vara
hos henne, hon hade ett jättestort rum. Först
brukade vi lyssna på Markoolio, sen lekte vi
våldtäkt efter det. En fick vara våldtäktsman och
den andre fick bli våldtagen. Jag blev ofta våldtagen.
Sen lekte vi med barbiedockor och då våldtog
dom också varandra. Och porslinsdockorna också.
Ibland såg vi på film. Oftast Eva och Adam men
då brukade vi pausa för att leka våldtäkt i soffan
eller för att hämta glass i frysen. Hon hade
alltid glass hemma, i massa olika smaker.

Allt hände på samma gata, kommer du ihåg det?
Det slutade när alla flyttade där ifrån. Nästan
alla flyttade samtidigt. Föräldrar skildes
eller fick nya jobb någon annanstans. Och så
träffade vi aldrig varann mer. Men man vet att någon
började ta droger och sedan försvann. Någon
orkade sig inte igenom skolan och någon annan gjorde det.
Någon flyttade ihop med någon i en stad lång
bort från gatan vi bodde och någon har jag
fortfarande kontakt med, sade hon.

Mina tårar rann inte den här gången. Jag var varm
inuti. Minnen är bra, för det är dom som är
färgglada och inte så där svarta eller vita som allt
är nu. Vi låg kvar i solen en stund till och lyssnade
på varandras andetag…

ÖGONSTENAR.

Det var sorgen som försvann, inte tårarna.
Minns du hur snön såg ut när vi var små? Den var mycket vitare, mycket renare då. Det var glädje som singlade ner från dom tunga vintermolnen och lade sig som ett tjockt täcke över hela världen. Vi nästan drunknade i det när vi försökte ta oss fram. Vi byggde vänner av glädjen, den vita, den som föll, och vi rullade deras kroppar och huvuden, skapade och hoppades att stenar kunde bli lika vackra som ögon. Ögonstenar. Vi åkte skidor med stavar som var dubbelt så långa som vi, och våra mössor var alldeles för stora. Vi halkade på den plogade gatan och skrattade tills tårarna rann. Det var lycka i överflöd. Du vet kojan vi byggde uppe i skogen, den som pappa hjälpte oss med, jag tror den står kvar än. Han sa att bäst skydd får man under en gran, och just granar är så bra för det är redan som hyddor under dom. Man behöver bara hitta ännu mer grenar och granris att lägga över, så har man väggar och tak, och så kan man lämna en öppning som blir en bra dörr. Där bodde vi hela vintrarna. För den där glädjen som singlade ner från himlen, den hade lagt sig som ett värmande lager även över oss. Det var trygghet och tystnad på vårat sätt.

Det vita och rena i mitt december blandades med små gåvor från en paketkalender. Det var tiden då alla vuxna försökte slå in glädjen i små paket med färgglada snören runt, men det gick inte. Dom förstod nog inte på samma sätt som oss, att man inte kan fånga lycka i en liten ask och sen tro att den ska stanna där när man öppnar locket. För den låg ju där ute, den vita och rena glädjen. Den kom ju som en gåva från änglarna, nersinglandes i kristallform. Vitt är förresten visst en färg. Vad skulle det annars vara? Ingenting? Det där desperata sökandet efter ingenting… så typiskt nittiotal. Speciellt nittiosex. Det var förresten då pappa kom hem med Chivas innanför jackan på julafton, och det var första gången jag fick en riktig vän. Hon var så liten och speciell och nästan bara min. Jag hade alltid velat ha en katt. Hon och jag låg under mitt täcke på kvällarna och gömde oss för världen. Vi lyssnade bara på varandras andetag och jag berättade alla mina djupaste hemligheter för henne. Hon fanns alltid där.

Snön den smälte men glädjen fanns kvar. Ögonstenarna föll av och våra vänner dunstade sakta bort i solskenet, blev till ånga och återvände dit dom kom ifrån. Trädet på vår baksida hade fått en massa vita, lena och pälsiga knoppar, och vi mindes en sång om videung som skulle sova. Det var på samma baksida vi plockade grenar från marken som vi målade med vattenfärger. Vi skulle sälja våran konst dyrt, kanske till och med fem kronor och alla i området skulle sen ha en färgglad kvist eller gren på sin vardagsrumsvägg. Men vi sålde nog inget vad jag minns… Bara till mamma. Jag tog med Chivas på promenader i skogen ganska ofta och lät henne andas så mycket hon ville. Vi gick långt och länge, jag pratade och hon lyssnade. Vi lade oss uppe på ett berg i solen och lät värmen äta upp oss. Ett sökande efter ingenting, och vi fann det.

Tio år senare singlade inte lika många kristallgåvor ner från himlen. Det där tjocka täcket av glädje och lycka som förr värmde så härligt fanns bara i några centimeter och låg inte kvar längre än två veckor. Och Chivas hon fick cancer. Det var vårt fel, för man vet att om katter äter p-piller för länge så får dom sjukdomar och måste opereras. Att rädda hennes åttonde liv kostade 6000 kronor och hon var värd så mycket mer. Hennes sista liv levde hon bara i några månader. Då hade cancern letat sig ut i skelettet och det fanns inget att göra. Jag sa hejdå till henne innan hon avlivades. Jag vet att hon förstod. Det var sorgen som försvann, inte tårarna. Varför blev allting så grått på 2000-talet? Varför blev somrarna plötsligt så mycket ljusare än vintrarna? Vintern som förr var alldeles vit… Det enda som är sig likt nu är stjärnorna på den nattsvarta himlen. Dom är som kristallerna, glädjen som föll, fast dom har fastnat där uppe. Jag förstår varför. Ingen vill släppa taget för att landa i ett grått och djupt hav av ensamhet där man bara smälter bort.

Jag saknar dig Chivas. Jag saknar dina andetag.

EN VIT SKÄRVA PÅ HAVETS BOTTEN.

”Din mamma gör mig bara så jävla ledsen ibland” sa han och gick ut genom dörren. Jag stod kvar en stund och såg på henne. Det var whiskeydarrande ben och vodkaskakiga händer. Hennes gula blend lade sig som en tung, ångestfylld dimma över hela köket och hon rörde inte en min. Jag tänkte lillebror å lillebror, vilken tur att du inte är här. Jag tog små steg ut genom hallen och ställde mig på tå för att kunna se ut genom fönstret på ytterdörren. Där ute satt han i regnet, och hon hade verkligen sårat honom. Mina tunga men tysta andetag immade igen fönstret och han försvann långsamt bakom den kalla rutan. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och satte mig i sjuttiotalssoffan vi haft i all evighet. Genom draperierna såg jag henne sitta kvar i köket och röka cigarett efter cigarett. Inte en min. Inte en känsla. Inte på utsidan i alla fall. Jag lade mig ner och drog en vit filt över huvudet. Det var styrkan som höll mig vaken hela natten. Jag behövde inte ens säga god natt. Det var sommarnätter för länge sedan.

Sommardagar och solen sken. Jag tror det var sol varje dag, inte en regndroppe på tio veckor. Eller kanske minns jag fel för att man höll sig inomhus dom dagarna? Jag var vaken tidigt som alltid och åt frukost ensam framför tv:n. Mamma var uppe för länge sedan och låg som alltid med en bok i handen ute i solen och var brunast av alla på ön. Mina rostade mackor slank ner snabbt och jag var hemifrån innan någon visste att jag ens gått upp ur sängen. Jag sprang förbi mamma i hennes solstol och ner för trappen. Jag satte mig på cykeln och trampade iväg ut från tomten. Grusvägarna dammade där jag åkte fram och jag mötte bara ett par morgonpigga människor på vägarna. Framme vid det stora, gula huset slänger jag cykeln på marken och springer barfota upp för den kalla stentrappan. Mina snabba och hårda knackningar på den vita dörren ekade genom mina vänners hall. Deras mamma öppnade. Hon log och sa att dom fortfarande ligger och sover, och att jag får komma tillbaka senare. Jag log tillbaka och vände ner för trappan. Jag tänkte varför sova bort en hel dag när solen skiner. Jag gick ner mot havet längs den smala stigen. Gräset var varmt under mina fötter. Nere på berget låg jag i timmar och lyssnade på vågorna och såg ut över det glittrande havet. Det var annat än igendimmade kök och halvtomma, ångestfyllda flaskor. Jag blundade och tänkte att om livet tog slut nu, så skulle jag vara nöjd. Nöjd på det sättet att jag får avsluta allt jag gjort vid det glittrande havets vågsvall och under solens varma strålar.

Jag öppnade ögonen och där stod en av mina nyvakna vänner och såg på mig. Hon hade som jag badkläder med sig och vi bytte om ganska fort. Vattnet var kallt men det gjorde ingenting. Vi simmade ut så långt att vi inte bottnade och där började våra lekar. Vi hade med oss en vit porslinsskärva som vi hittat i strandkanten. Den släppte vi ner på botten och när vi såg att den landat så tävlade vi om vem som kunde nå den först. Vi dök ner under vattenytan och simmade dom tre metrarna ner mot det vita målet. Jag lyckades ofta hinna först och man fick skynda sig upp till ytan igen för att få luft. Det var sommarlekar på hög nivå och det var glädje som varade i dagar efteråt. Efter det kalla badet lade vi oss på det solvarma berget och torkade. Vi lyssnade på barnens skratt längre bort i någon vik och små båtar åkte förbi ute på havet. Vi kunde stanna ute tills det blev mörkt och jag ville helst inte gå hem. Helst aldrig.

Men vi sa hejdå till varandra och vi ses imorgon. Jag tog min cykel men ledde den bredvid mig på hemvägen. Jag närmade mig huset och kunde på håll se hur det lyste genom fönstren. Oron och rädslan inom mig byggdes sakta upp och jag tog allt kortare steg. Jag gick igenom vår grind och förbi soptunnan. När jag hörde skriken inifrån så vände jag om. Utan att jag märkte det så började tårarna rinna längs mina kinder. Jag hoppade upp på cykeln och cyklade så fort jag kunde tillbaka till min väns gula hus. Huset av lycka och trygghet. Mina knackningar den här gången är hårdare och ganska snart öppnar deras mamma. Hon ler inte den här gången utan ser bara sorgset ner på mig och släpper in mig…

UNDER YTAN.

Hon reste sig från sängen och gick genom det mörka
rummet fram till sovrumsdörren. Han låg kvar i sängen
och hon stängde dörren bakom sig. Det blåste
utanför det stora fönstret i vardagsrummet och grenarna
på ett träd slog mot rutan. Hon gick mot badrummet
men tappade balansen på vägen och höll sig i
väggarna så gott det gick. Utan att tända lampan
i badrummet gick hon in och så tyst hon kunde
stängde hon dörren. Med ena handen mot väggen och
den andra på handfatet sjönk hon ihop på det kalla golvet.
 
Och hon grät.
Mad pannan mot golvet och med händerna hårt
greppande om mattan satt hon ihopkrupen och
skakade, och tårarna rann. Det var mörkt i badrummet
förutom ett svagt ljus som det lilla fönstret släppte in.
Bladen rörde sig utanför, och det var tyst. Tårarna
samlades på kaklet under hennes haka och hon
blundade hårt utan att försöka hålla tillbaka tårarna.
”Det blir bra, det blir bra snart” viskade hon för sig själv.
”Det blir bra snart, det blir bra snart…. Försiktigt, var försiktig,
snälla var försiktig, försiktigt, försiktigt.”
 
Det gick många minuter och lite till, kanske en evighet
och hon ville bara stanna kvar på det där golvet och
aldrig släppa taget om mattan som var det enda hon
hade att hålla fast sig i. Hon ville inte släppa den lilla, lilla
tryggheten. Rädslan och paniken hade tagit över hela henne
och allt som fanns utanför badrumsdörren blev till ett hot.
Men hon kunde till slut släppa taget om mattan och långsamt
ställde hon sig upp. Hon höll sig i handfatet och tittade
upp på sig själv i spegeln. Det var inte henne hon såg. Det var
någon annan, en person hon kände igen från förut men
med djupare sår i sina kinder än förut.
 
Hon tyckte det kändes som om hon hade krossat
glas i lungorna som för varje andetag rev upp hennes
luftvägar och skapade stora sår inuti henne. Hon höll
andan en stund men det gjorde fortfarande ont. Hon sköljde
sitt ansikte med kall vatten och vände sig mot dörren för att
gå tillbaka till sovrummet. Mest av allt ville hon lägga sig nära
honom och hon ville att han skulle hålla om henne och säga
att allt blir bra, att hon utav honom skulle få den tryggheten
som saknades i hennes liv. Men hon lade sig på sin kant,
kurade ihop sig och drog täcket långt upp över ansiktet. Hon
skakade. Hon frös. Och hon var livrädd för att vakna
nästa morgon för att känna att hon faktiskt levde.
 
Hon somnade aldrig helt den natten, och när hon gick upp
på morgonen undrade hon vart gränsen egentligen går för att få vara hemma
från jobbet tills man mår bra igen? Hon hade ingen hosta eller
magsjuka, ingen halsfluss eller influensa. Hon hade inte
brutit benet eller armen. 
Men hon hade ont. Så fruktansvärt ont i hela kroppen. Och
hon var helt slut och hade svårt att gå rakt när hon skulle till
jobbet på morgonen.

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT BLI MISSBRUKAD.

När jag kom i vardagsrummet, som hon sov i, så såg jag att hon inte var ensam. Hon hade sex med någon främmande man och jag vände tillbaka in i mitt rum. Vem var det som låg i hennes säng? Var det min mamma verkligen?

” Missbruk är en allmän benämning på användning eller behandling (av människor, saker eller droger) som anses skadlig. Inte sällan är den missbrukande personen beroende av ämnet eller fenomenet den missbrukar.” – Wikipedia.

Det var dagen innan min födelsedag. Jag skulle fylla 13 år. Det var vår och solen värmde ute och jag funderade över hur det skulle bli att börja i sjuan till hösten. Min lillebror som var 10 år då, och jag, satt vid köksbordet och åt middag. Pappa var på jobbet och mamma hade visst redan ätit. Utanför lekte barnen i lekparken och i vardagsrummet stod tv:n på utan någon som tittade på den.  Mamma kom in i köket och ställde sig en bit från bordet där vi satt och åt. Spaghetti och köttfärssås åt vi. Hon frågade om det var gott och det sa vi att det var.

 Så kom hon lite närmre och sänkte rösten.
”Jag måste berätta en tråkig sak för er” sa hon, och jag kände hur jag fick ont i magen. Vad kunde nu ha hänt?
Hon kom ännu ett steg närmre och lade ena handen på den tomma stolen bredvid mig.
”Pappa och jag ska flytta ifrån varandra.”
Jag slutade andas. För en sekund stod världen stilla. Jag kastade besticken ifrån mig och skrek.
”Neeeeej!! ”
Jag sprang upp på mitt rum och jag grät i timmar. Min lillebror satt kvar och åt sin mat och rörde inte en min.

Dagen efter kom alla gäster för att fira mig. Vänner och släktingar kom med paket och stora leenden och dom stod och sjöng utanför ytterdörren. Jag var glad på utsidan. Jag var ju tvungen.
Pappa kom fram till mig och gav mig ett litet paket. Jag öppnade och i den lilla asken låg et halsband, ett hjärta i guld. På framsidan stod mitt namn och på baksidan ”Pappas flicka”.

Dagarna gick och mamma hade redan hittat en lägenhet. Vi köpte nya sängar och helt plötsligt hade man dubbelt av allt. Men det kändes som hälften. I den nya lägenheten kunde jag inte sova. Ventilationen som satt ovanför sängen lät högt och här hade man grannar på andra sidan väggen. Det hade gått någon vecka jag gick upp tidigt för att väcka mamma. När jag kom i vardagsrummet, som hon sov i, så såg jag att hon inte var ensam. Hon hade sex med någon främmande man och jag vände tillbaka in i mitt rum. Vem var det som låg i hennes säng? Var det min mamma verkligen?

Pappa hade flyttat ut på landet och vi tog bussen dit varannan vecka. Mamma ringde dit ibland och frågade vad vi gjorde och hur det var med oss.
”Jaha gick det bra i skolan? Vad kul. Har du läxor? Kommer ni till mig imorgon?”
”Nej vi har ju precis kommit till pappa ju, om en vecka kommer vi till dig”
”Jaha… vad tråkigt, ska jag sitta här alldeles ensam jag då? Ska ni inte komma hit? Säg till pappa att han kan skjutsa hit er imorgon”
”Pappa, mamma säger att du kan skjutsa oss till henne imorgon”
Pappa tittar på mig från köket.
”Säg  till mamma att det går bussar. Och det är en vecka kvar till ni ska dit!”
”Pappa säger att….”
”Jag jag hörde vad han sa! Fan alltså! Och du då, vill du inte vara här eller? Du älskar inte mig eller hur!? Säg nåt då för fan! Vet du. Du är fan kall som is och hård som sten! Du har inget jävla hjärta eller någon kärlek att ge, du kommer bli en skitstövel precis som din pappa!”Jag lyssnade. Hon skrek och pratade i luren medan tårarna rann nerför mina kinder och pappa skrek från köket.

Hon lade bara på luren till slut och jag gick ner på mitt rum. Där satt jag länge på golvet med ryggen mot min dörr och försökte förstå. Vad gjorde jag för fel? Hur ska jag laga det här? Hur ska jag göra mamma och pappa glada igen? Hur kunde vi bara åka ifrån mamma och vara borta en hel vecka? Varför tycker om inte om mig längre?

Att leva med en missbrukare är att bli missbrukad.

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA ENSAM.

Ute i trapphuset stod min lillebror, blodig i hela ansiktet och över armarna och med hål i kläderna. Han grät. Jag har nog aldrig sett honom gråta förut. ”Mamma, du måste komma hem, din son ligger blodig på hallgolvet.”

Jag var 16 år. Det var sent på kvällen och jag satt ensam hemma i lägenheten framför tv:n och såg på någon bra film när det ringde på dörren. Mamma var på krogen så jag förstod att det var min lillebror och han hade nycklar, så jag satt kvar i soffan. Det ringde i gen och jag blev lite smått irriterad och gick upp för att öppna dörren. Ute i trapphuset stod min lillebror, blodig i hela ansiktet och över armarna och med hål i kläderna. Han grät. Jag har nog aldrig sett honom gråta förut. Jag tog in honom i hallen och frågade vad som hade hänt och stängde dörren efter honom. Han sa att han hade ramlat med cykeln ute på stora vägen och flugit över styret och landat på axeln och ansiktet…

 Jag höll tillbaka tårarna och sa åt min bror att sätta sig ner och jag tittade på såren som var ganska ytliga men väldigt stora och med en massa grus och sten i.”Jag tappade mina nya solglasögon på vägen där borta någonstans,” sa min bror. Han hade sparat länge till dom.Jag sa att jag hittar dom åt dig, tänk inte på det. Och så tog jag upp telefonen och ringde. Inte till mamma såklart, men till vårdguiden, och jag frågade om vad jag skulle göra och beskrev hur såren såg ut. Jag blev tillsagd att tvätta såren och plocka bort stenar och lägga om, och så lägga om på nytt imorgon bitti igen.

 Jag gjorde som dom sade. När jag lindat in honom i bandage och plåstrat om honom , ringde jag till mamma. Hon svarade efter några signaler och i bakgrunden hördes skratt och musik och klirrande glas. Hon sade något om hallå och jag sa att det är jag, och hon sa hej vad kul att du ringer.
Jag sa ”mamma, du måste komma hem, din son ligger blodig på hallgolvet.” Jag trodde kanske att varje förälder skulle reagera på dom orden. Kanske bli orolig, kanske fråga mer…
”Komma hem? Men vet du lilla gumman, jag har cykeln hos Anna och det är så långt att gå dit, om en stund kanske. Om en stund.”

Och så lade hon på luren…

Jag frågade min bror om han kände sig lite bättre och satt bredvid honom tills mamma kom hem en och en halv timme senare.
”Nej men vad du ser kul ut! Du ser ut som en mumie med bandaget ju, vad roligt! Vad har du gjort med honom?, frågade hon mig.”
Jag såg bara på henne och sade till min bror att jag kommer snart tillbaka. Jag tog jackan och sprang ner för trapporna och satte mig på min cykel. Det var kallt och mörkt ute och klockan var två på natten någonting. Jag cyklade bort till platsen min bror beskrivit att olyckan skedde på, och när jag kom fram ställde jag ifrån mig cykeln och letade reda på hans solglasögon. Jag hittade dom till slut och dom var hela med bara en liten repa i ena glaset.

När jag kom hem igen sov mamma och min bror satt i sitt rum. Han blev glad över att jag hittat hans nyköpta glasögon och vi gick och lade oss för att sova. På morgonen dagen efter när vi vaknat så var det dags att linda om såren igen. Det hade blivit infekterat men jag tvättade rent igen. När vi stod där så kom mamma in till oss.
”Herregud, vad är det som har hänt! Vad har du gjort unge!? Du har ju sår överallt!”
Jag och min bror bara tittade på henne och sen på varandra i förståelse och fortsatte att lägga om såren utan att säga något till henne.

Att leva med en missbrukare är att leva  ensam …

DÖ INTE MAMMA, SNÄLLA.

Om du träffade min mamma på stan eller kanske på en middag någonstans, i en biosalong eller i affären, då skulle du tycka att hon var som vem som helst. En blond och smal kvinna i 40-års åldern, trevlig och snäll.

Du skulle kanske aldrig gissa att hon är beroende av alkohol, att hon är en alkoholist.

Bilden av en alkoholist idag är ofta en man eller kvinna på en parkbänk med någon påse bredvid sig, en ölburk i ena handen och den andra handen på armstödet för att kunna hålla balansen. Kanske har den där kvinnan eller mannen risigt och smutsigt hår, förstörda tänder och luktar illa. Kanske trasiga kläder och en skabbig hund som ligger nere vid fötterna på marken bredvid påsen med mer öl i.

Så är det ju inte. Du kanske också är alkoholist? Har du tänkt på det? Är det så att när du och vännerna är på krogen så dricker du alkohol varje gång? Bara ett glas vin eller en öl eller kanske två drinkar bara. Eller väljer du en alkoholfri drink? Vågar du det, eller skulle vännerna fråga om du var sjuk eller tog mediciner då, om det fanns någon anledning till varför du inte dricker? Sen när du kommer hem så tar du ett glas vin till tillsammans med din man eller hustru i soffan framför en film, och kanske fyller ni på ytterligare en gång. Det måste man ju få göra, det är ju lördag, eller hur?

Och dagen efter har du gjort en fin middag till familjen, din man och dina barn och ni dricker ett gals vin till maten bara, och kanske tog du ett glas medan du lagade maten. Och på måndagen var det visst någon vän som fyllt år och på fredagen var skulle arbetskollegorna ut och ta en öl efter jobbet. Och däremellan så tycker du ju att du kan unna dig ett glas efter hårda arbetsdagar, bara för att slappna av.

Dagens alkoholism kan tyckas osynlig. Vet du varför? För att väldigt många är beroende utan att veta om det, och för att alkohol är accepterat. Men alkohol är en drog och det förstör stora delar av kroppen och hjärnan och en dag är du inte den du var längre.

Min mamma har druckit sen jag var liten. Hon var ute med sina vänner, hon träffade min pappa, dom tog ett glas tillsammans på landet under semestern, ett glas till maten, ett glas på kvällen osv. Dom separerade och mamma drack mer. Sorgen var för stark för att klara av. Hon drack på högtider mer än alla andra och hon drack till maten och efter maten kanske två glas, kanske tre eller fyra. Hon sover inte om nätterna och för att kunna somna så dricker hon. Vi märker det och hon skäms. Så därför gömmer hon det istället. Hon dricker vin ur muggar så att det inte ska synas, gömmer glas bakom tvättmedlet, i skafferiet högst upp, hon gömmer bag-in-boxen i tvättkorgen, under sängen och i skåp och lådor.

Vet du vad det värsta är? Att hon förnekar att hon dricker.

Jag har hittat henne orörlig i sängen, hon har skadat sig själv och andra. Några gånger har jag inte fått tag i henne på flera dagar och vi, min bror och jag och hennes föräldrar, trott att hon har tagit livet av sig eller druckit så pass mycket att kroppen inte klarar av längre.

Det som skrämmer mig mest är rädslan för att hon en dag inte finns mer. Jag vill inte förlora henne. Jag vill inte veta hur hennes lungor ser ut av alla dom cigaretter hon röker varje dag, och jag vill inte veta vad en läkare skulle säga om hennes lever. En dag kanske jag sitter där, bredvid henne på sjukhuset, håller henne i handen och gråter. Gråter av ånger och skuldkänslor för att jag inte gjorde mer. För att jag inte försökte en gång till. En dag sitter jag där och vet att allt var mitt fel. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv för det? Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka…

DRÄNKT I ALKOHOL

Dina tårar rinner sakta, in under min dörr
Jag tänker att nu blir ingenting som förr.
Rummen fylls av vatten, av tårar, av dig
Snart kan dom inte andas, men döda inte mig.

Jag är den enda av oss, som kan simma här,
i dina lögner och känslor som vackert dig klär.
Du har burit dom länge, nu kommer allt ut,
Du släpper alla bördor, du vill få ett slut.

Nu är det vi som kämpar, för att inte dras ner,
för att inte drunkna i tårarna du ger.
Men jag kan ju simma, och rädda mig själv,
jag flyter inte med i din forsande älv.

Jag drömmer mig bort någon annanstans,
där jag önskar att lögner och svek inte fanns.
Min dröm blir snart sann och då lämnas du där,
för att själv få ta hand om dina egna besvär.

Jag kan inte drunkna jag simmar för bra,
men dina bördor och känslor kan dom inte dra.
Dom mår bara sämre och faller snart ner,
i ett bottenlöst hål, för dom klarar inte mer.

Dina tårar rinner sakta, in under min dörr
Jag tänker att nu blir ingenting som förr.
Jag har byggt på mig själv, jag klarar mer nu,
för bara några år sen skulle jag gått mitt itu.

Alkoholen dödar, den har satt sina spår,
den har dränkt och förstört genom alla dessa år.
Om du inte slutar, så dödar du fler,
för jag har tänkt tanken, ”jag orkar inte mer”.

Jag finns här för dig, om dom inte vill se,
men jag kan inte varje del av mig ge.
Jag hjälper dig upp, men du får själv stå,
och vägen mot livet, måste du ensam gå…

DRÄNKT I ALKOHOL

Dina tårar rinner sakta, in under min dörr
Jag tänker att nu blir ingenting som förr.
Rummen fylls av vatten, av tårar, av dig
Snart kan dom inte andas, men döda inte mig.

Jag är den enda av oss, som kan simma här,
i dina lögner och känslor som vackert dig klär.
Du har burit dom länge, nu kommer allt ut,
Du släpper alla bördor, du vill få ett slut.

Nu är det vi som kämpar, för att inte dras ner,
för att inte drunkna i tårarna du ger.
Men jag kan ju simma, och rädda mig själv,
jag flyter inte med i din forsande älv.

Jag drömmer mig bort någon annanstans,
där jag önskar att lögner och svek inte fanns.
Min dröm blir snart sann och då lämnas du där,
för att själv få ta hand om dina egna besvär.

Jag kan inte drunkna jag simmar för bra,
men dina bördor och känslor kan dom inte dra.
Dom mår bara sämre och faller snart ner,
i ett bottenlöst hål, för dom klarar inte mer.

Dina tårar rinner sakta, in under min dörr
Jag tänker att nu blir ingenting som förr.
Jag har byggt på mig själv, jag klarar mer nu,
för bara några år sen skulle jag gått mitt itu.

Alkoholen dödar, den har satt sina spår,
den har dränkt och förstört genom alla dessa år.
Om du inte slutar, så dödar du fler,
för jag har tänkt tanken, ”jag orkar inte mer”.

Jag finns här för dig, om dom inte vill se,
men jag kan inte varje del av mig ge.
Jag hjälper dig upp, men du får själv stå,
och vägen mot livet, måste du ensam gå…

FEM LITER SMÄRTA

Vi låg på det solvarma berget i timmar
och såg mot en blå himmel. Du är den enda
vännen jag har, sa hon och log mot mig.
Jag såg tillbaka utan att säga något. Vi var
tysta en lång stund och jag kunde känna
vibrationerna i berget av hennes hjärtslag.
Det var ju inte värmen som brände hennes kinder,
utan tårarna som rann. Hon tog min hand i sin
och sa att ingenting är ett ord som inte finns,
precis som allting eller evighet. Evighet finns
bara för att vi ska ha något att drömma om,
och igenting är precis som allting, något
vi aldrig sett och aldrig kommer att se.
Jag såg på henne med undrande blick och
förstod någonstans att hon hade rätt.
Hon sa; jag vill leva i en evighet med dig och
ingenting som allting kan ge.

Solen gick i moln och mina tårar frös till is.
Det blev december på den nattsvarta himlen och
snön föll i mängder. Vi låg kvar, lät oss begravas
tillsammans med varandras tankar. Vakna, skrek
hon med rädsla i rösten, det är morgon och
och jag måste till affären. Jag satte mig upp bland
alla hennes nallar i sängen och såg mig förvirrat
omkring. Det var ju faktiskt morgon. Jag tog på mig
skor men hon gick barfota ut på den svarta asfalten.
Alla såg på henne när vi gick förbi. Dom sa, vad är
det för fel på henne, varför har hon inga skor?
Hon såg bara tillbaka och log så där som hon brukar,
lite snett, med bara ena mungipan. Hon öppnade
dörren till butiken och vi gick in.
Hon sa, ta en korg och lägg i det jag läser upp från
min lista. Jag gick efter henne genom långa korridorer
och lyssnade på vad hon läste upp. Hon läste
ett kilo glädje och fem liter smärta, en påse värme
och två syskonkramar. Jag lade allt i korgen och såg
henne dansa fram över golvet. Hennes blåa
ögon glittrade och håret lyste som solen.

Vi gick för att betala och hon tog upp sina
chokladpengar. Mannen i kassan sa att nej,
det här går inte. Du kan inte köpa glädje med
choklad, och syskonkramar kostar mer än du har
råd med lilla vän. Hon såg ledsen ut och jag
frågade mannen om han inte kunde göra bara
ett litet undantag för hennes skull.
Nej, bara smärta kan man köpa med hennes
pengar, så ta den och gå nu, och kom aldrig
tillbaka.
Hon tog smärtan och lämnade butiken. Jag sprang
ikapp min barfotavän och frågade om jag skulle
hjälpa till och bära. Hon gav mig en del av hennes
börda och såg lite gladare ut. Vi tog vägen genom
en lång och kall tunnel tillbaka till hennes hus.
Det var mörkt men jag skymtade någon lite längre
fram. Det var en man i mörka kläder som såg ut
att frysa. Han kom emot oss och frågade henne
om hon hade lite värme att bjuda på. Men hon sa
bara nej, den var slut i affären. Mannen sträckte
då fram handen och smekte hennes kind, han sa att
värme har du nog visst att ge, var snäll nu och dela
med dig. Hon började gå men han stoppade henne.
Han sa, vänd mig inte ryggen, du ska tala med respekt.
Hon försökte ta sig loss men mannen höll henne
hårt. Han lade henne på marken i fukten och mörkret,
och började slita och dra i det lilla hon hade. Hans röst
var kall och hård och hon grät där hon låg. Han slet av
trosorna och den lilla värdighet hon hade kvar, och
sa nu ska du ge mig precis vad jag vill ha. Hon kämpade
för livet, skrek och grät och slogs.
Jag satte mig bredvid henne och sa att, det ordnar sig
ska du se, han kommer åka fast. Hon vände ansiktet
mot mig och log lite under tårarna. Det gick fort,
han var klar, och han reste sig upp. Han sa, tack
lilla gumman, det gjorde du bra, knäppte byxorna
och gick sin väg.

Jag kramade min vän och hon kramades tillbaks.
Vi plockade upp smärtan vi spillt över hela marken
Och gick bredvid varandra den korta biten till
hennes hus. Hon sa ingenting. Jag öppnade dörren
åt henne och hon gick raka vägen genom hallen och
uppför dom tusen trappstegen till hennes rum.
Hennes pappa sa hej gumman, hur mår du idag. Men
hon svarade inte, hon grät bara tyst.
Hon tryckte in smärtan i skåpen som redan
var överfyllda och lade sig ner i ett regnmoln
på golvet. Jag lade mig bredvid.
Jag tog hennes hand så som hon tagit min
och sa, jag önskar att jag kunde göra mer.
Hon log bara lite och kramade min hand.
Du finns ju bara i mitt huvud viskade hon tyst, och såg
på mig med glittrande ögon. Jag log tillbaka och
visste som förut att hon hade rätt…