måndag 5 december 2011

ATT LEVA MED MINNEN ÄR ATT LÄNGTA TILLBAKA.

När jag var ungefär 7 år, låg en dag världens största paket under julgranen. Jag smög mig fram och kikade försiktigt på lappen som satt på paketet och upptäckte att mitt namn stod på det. Jag blev överlycklig och kunde nog ganska snart gissa att det var det där dockskåpet som jag velat ha så länge. Och visst var det så.
Dagarna efter jul och många veckor efteråt satt jag varje dag och lekte med det dockskåpet.  Det var den bästa presenten man kunde få.

Nu har jag just hämtat ut filmer på dvd som jag lämnat in för att spelas över från vhs. Det är filmer på mig och min lillebror när vi var små. Och där sitter jag och leker med det dockskåpet. Jag tar dockornas händer och gör så att dom noggrant stänger dörrarna efter sig när dom går mellan rummen. Mamma filmar. Hon pratar och frågar mig saker. Hon låter så pigg, så glad. Hon låter lite som jag.

Senare i filmen är det nyårsafton. Vi är hemma hos mormor och morfar. Vi pyntar på deras vind och tejpar upp serpentiner i taket, tänder ljus och mormor dansar med min lillebror medan min morfar tar kort. Mamma står uppe på bordet och poserar framför kameran när hon märker att pappa filmar henne. Alla går ner till köket där långbord dukats fram. Lillebror räknar stolarna och konstaterar att vi är 20 personer som ska sitta där. Massa släktingar kommer, det plingar på dörren och grannar kommer över. Det skålas och skrattas. Pappa skrattar. Det var så länge sen jag hörde honom skratta som han gjorde då.

Mamma skrattar och ler hon med, och hon pratar med mormor och är så glad. Morfar lyfter upp mig och säger att om han ska vara med i bild så ska minsann jag det också. Jag har en röd klänning på mig med vit spets och håret har jag kammat fint och mamma har satt upp det i en tofs. Jag minns hur fin jag kände mig i den klänningen.    Jag minns också hur mycket jag tyckte om dom nyårsaftnarna. Pappa och morfar smällde raketer senare på kvällen medan alla vi andra stod samlade på altanen.

Jag kommer på mig själv med att le och jag får tårar i ögonen. Alla var så lyckliga. Man ser verkligen hur glada alla var. Det lyser igenom dom, och dom delar med sig av sin glädje. Alla vuxna pratade och skrattade hela tiden och barnen var alltid med överallt. Jag har inga dåliga minnen från den tiden.