torsdag 13 juli 2017

VÅRA LUNGOR ÄR FYLLDA AV SALT.

När rädslan tar över och våra 
masker 
faller till marken, 
ska vi leda varandra på rätt vägar
tillbaka
till de viskande trädens skogar. 

Under nattens svarta tak
möts vi i de gröna salarna
och tystnaden ska ge oss
lugnet
mörkret ge oss friheten

För så länge solen brinner, 
ska månen lysa.


Vi är skuggor av dig. Våra liv är inte våra egna. Jag vill säga att du tagit dem ifrån oss, men i själva verket har vi givit dig dem. Jag har vigt mitt liv åt dig, gett mitt liv för ditt, utan att du egentligen har bett om det eller krävt något. För det är så medberoende fungerar. 
Du drunknar, bara för att du inte vill släppa taget om den där stenen du bär på. Den drar ner dig under ytan och när vi ser det, simmar vi ut till dig och hjälper dig att andas. Vi kastar i livbojar som du inte vill ta tag i, och livbåtarna som går förbi vänder du ryggen. För att hålla dig ovanför vattenytan, måste vi stanna under den. Och så turas vi om. Ibland får du andas. Ibland får vi. Men allt kretsar runt dig och att hålla dig vid liv. 

När vi förstår att det kommer vara så här för alltid, och att du aldrig kommer ta tag i den där livbojen, då vill vi släppa taget. Men, vi tänker att om vi inte kan rädda dig, kan vi kanske åtminstone rädda de saker du har på dig, plocka på oss dem, innan vi släpper taget och låter dig sjunka till botten med din sten i famnen. Huset på landet. Fina minnen. Arvegods. Dina vänner. Kanske den där fina kusinen du tappade kontakten med. 
Vi tar vad vi kan och hinner, släpper taget om dig och ser dig försvinna ner i mörkret innan vi själva simmar i land. 

När vi väl är på fast mark och får ta våra andetag utan dig, kan vi ändå inte vara lyckliga. Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig och vi ska fortsätta leva våra liv med skuldkänslor. För där ute, i det salta, mörka havet, har små stenar börjat formas på våra axlar och växt sig allt större med åren, och vill vi någonsin kunna simma igen, så måste vi hela våra liv ha hjälp, av en flytväst, en annan människa, eller helt enkelt hålla oss vid stranden där vi bottnar. 

Våra lungor är fyllda av salt, det gör ont i bröstet när vi andas och varje gång vi ser ut över havet, kommer vi känna skuld och ångra att vi släppte taget.