måndag 25 juni 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT SKADA SIG SJÄLV.

Midsommarafton. Syrenerna har vissnat men några smörblommor och en del midsommarblomster kan man fortfarande hitta i dikeskanterna. Myggorna  räcker och blir över, så man behöver ju inte känna sig ensam precis. Solen skiner och målar fräknar på mina kinder, och det är nästan så varmt att jag inte kan sova om nätterna. Men nu är det ju av andra anledningar jag inte kan sova. För att sova vägg i vägg med en alkoholist är som att vaken vandra runt i en mardröm som inte går att ta sig ur. För det var just vad jag förblev natten till midsommarafton; vaken. 


På torsdagen åkte jag och sambon ut till skärgården med våra tre katter. Till den där ön där jag praktiskt taget är född, där jag spenderat alla mina somrar och där jag har hälften av alla mina släktingar. Ön som jag älskar och avgudar som den perfekta platsen på jorden. Både jag och min bror vill vårda och sköta om det stället. Vi vill klippa gräset och laga staketet, måla huset och kanske bygga ut altanen. Vi vill vara där. Vi vill fortsätta spendera varje solig sommarminut där ute vid havet. 


Men så har vi ju inget eget hus där, utan måste bo i mammas eller mormor och morfars hus. I år valde jag att prova bo hos mamma, det huset är större och katterna får mer plats. Vi vill inte släppa ut dom ännu, dom får vänja sig vid huset först, så dom förblir innekatter några veckor till. Men så fort vi kommit ut så förstår jag ju vad jag utsätter mig själv för. 


Mamma var ju full som vanligt, och kanske ännu fullare än vanligt till och med. Hon har någon form av alkoholdemens och och glömmer det man sagt i samma ögonblick hon hört det. Så när jag säger att hon inte får släppa ut kattera, ja ni förstår... 


Efter att ha lyssnat på hennes sluddrande, klagande och upprepande hela den första kvällen, så gick vi och lade oss i ganska god tid. Det hjälpte inte, för jag somnade aldrig den kvällen. Jag låg och lyssnade på hur hon pratade med sig själv i köket, hur hon öppnade ytterdörren, pratade med katterna, och jag kunde bara för mitt liv hoppas att hon inte släppt ut dom. Hon pratade mer med sig själv, höll långa diskussioner, pysslade i köket, drack lite mer, tills hon till slut somnade. Jag låg vaken hela natten med ångest som stod mig upp i halsen, precis samma ångest man haft varje kväll när man var liten och låg och lyssnade på henne. 


Klockan fem på morgonen hörde jag henne gå upp. Då började diskussionerna med katterna igen och så stack hon in huvudet i vårt rum och, vad hon trodde, viskade, att katterna ville gå ut. Jag sa såklart att nej, dom får inte gå ut, låt dom vara. Då hörde man henne återigen börja prata med dom och berätta för dom högt och ljudligt hur elak jag var som inte lät dom gå ut. Jag hade inget tålamod efter en sömnlös natt och ropade åt henne att hålla tyst och gå och lägga sig. Hon gjorde som jag sa och somnade faktiskt Det gjorde jag med. Jag sov i en halvtimme, sen var det bara att gå upp och fira midsommar. 


Jordgubbar till frukost, lunch ihop med bror och hans vänner och så mamma då, jordgubbstårta, midsommarstångsdans med hela ön, och så middag hos mormor och morfar. Jag och sambon spenderade mesta delen av tiden med min mammas kusin som blivit som en moster för mig. Jag älskar att vara hos dom, och kan sitta där hela natten om det skulle vara så. Vid midsommarstången satte mamma sig på ena sidan av ängen, och jag och dom andra tvärs över. Det är jobbigt att sitta och se på henne, ensam och aspackad på andra sidan, men skönt också. Dåligt samvete blandat med lättnad. 


Hur som helst såg hela helgen ut sådär. Mamma mindes ingenting, hon var full hela tiden och vinglade fram längs vägarna och jag låg vaken med ångest hela nätterna.

Det resulterade i ett besök på S:t Görans sjukhus idag. Mitt hjärta började slå väldigt snabbt på jobbet och jag var inte direkt orolig, tänkte att det slutar nog snart. Men det gjorde inte det, och efter telefonsamtal med sambon och vårguiden tog jag mig ut i regnet och bort till cityakuten. Där fick jag efter att ha beskrivit mina symptom gå före alla 40 personer i kön och direkt in till en läkare som tog ett EKG på mig. Det såg inte så bra ut sa hon, och dom skickade mig vidare till sjukhuset. Jag och sambon, som såklart följde med, fick snabbt hjälp inne på akuten. Två hjärtspecialister och tre sköterskor stod runt min brits och satte nålar i armvecken och elektroder på kroppen.

Jag fick lugnande och olika hjärtmediciner och efter ett tag fick dom ner mina hjärtslag från 145 i minuten till 92. Jag kunde andas igen och sov ganska länge. Pappa och farmor kom och hälsade på och sa väl samma sak som jag och min sambo tänkt, att man kanske inte ska utsätta sig för vad man vet att man mår dåligt av.
Sin mamma då alltså?

Jag kan inte hjälpa att jag vill ha en mamma, men jag vet att jag inte har någon. Hon är bort och så är det bara. Och jag får leva med ångest så länge jag väljer att träffa henne.

Det blev en bra midsommar ändå. Jag ångrar inte att jag åkte ut. Men nästa år får jag nog bo någon annanstans där ute. I ett tält kanske?


onsdag 20 juni 2012

JAG ÄR OCKSÅ VIKTIG.

Nu har boken kommit ut som jag bidragit med ett par texter till. Den är skriven av Elina Sundström och handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Boken heter Jag är också viktig och finns att köpa lite överallt. Här tex: Jag är också viktig.

tisdag 5 juni 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED BESVIKELSE

Jag har accepterat men jag kan inte respektera. Är det fel? Eller samma sak?
Det är skönt att kunna acceptera det faktum att min mamma är en akoholist, en missbrukare. Det är lättare att leva så, att inte låtsas, utan att verkligen se problemet men inse att man inget kan göra. I alla fall inte fören hon ber om hjälp själv. Men att respektera är svårare. Det är inte samma sak. 

Jag har bra kontakt med de som min mamma en gång brukade umgås med. Hennes vänner, hennes kusiner. Vi ses ibland, fikar, pratar i telefon, planerar saker ihop. "Ni är tillsammans som mamman jag aldrig haft", tänker jag för mig själv. För ett par veckor sedan träffade jag en av hennes förra vänner och vi kan prata om allt. Vi var på museum och i fikade ihop. Vi skrattade och var allvarliga om vartannat och sen skrattade vi åt det där allvarliga. När dagen var slut bestämde vi att ses igen snart och vi kom fram till att skansen vore kul att åka till, det var länge sen och det är mysigt där. Kanske kunde till och med mamma följa med?

Idag ringde jag henne, mamma. Hon låg hemma med ryggskott och ögoninflammation, men skulle ändå ut till landet imorgon. Glad på rösten men utan förhoppningar frågade jag om hon skulle med till skansen om någon vecka tillsammans med mig och hennes vän och jag sa att det vore väldigt kul för det var ju så länge sen vi var där. Självklart fick jag ett nej. Eller ett: "Jag ska ju vara på landet den helgen, du vet hur mycket det är som ska fixas där ute till midsommar." Och ja det vet jag ju. Eller jag vet vad hon vill fixa, men vad som egentligen behövs är en annan sak. Det väljer man ju själv. Gräset kanske inte behöver klippas varje helg? Kanske kan man hoppa över det i år för att umgås med sin dotter? 

Varför blir man besviken när man vet att man får ett nej redan innan man frågar? För att man hoppas... Men varför hoppas man om man vet? Kanske vill man inte veta, man tror mer att det kommer bli ett nej och så hoppas man lite i alla fall. För ett år sedan stod jag på sergels torg i mina finaste kläder med en mors dag-present i handen och väntade på min mamma. Några blomsterförsäljare hade ställt upp enorma mängder blommor och jag stod i ett hav av lavendel och pelargoner. Jag visste att hon skulle stanna vid de blommorna när hon väl kom. Men hon kom aldrig. Jag väntade i 3 timmar. Hon hade åkt till stan men vänt och åkt hem igen för att hon haft ett blödande magsår. Men hon sade inget. Hon ringde inte. Hon lät mig vänta och när jag försökte nå henne så lyfte hon inte på luren. Jag letade överallt efter henne. 

Det finns en förhoppning om att jag en dag kommer stå där i solen och vänta, och att hon faktiskt dyker upp. Kanske mer en önskan än en förhoppning. En innerlig önskan. Kanske kommer vi sitta där och fika i gamla stan, skratta ihop och ha kul tillsammans. Samtidigt så vet jag ju att det inte kommer att hända. Men drömma måste man ju få göra. 

Hur som helst slutade det med en diskussion i telefonen som handlade om mammor. Hon berättade att hon måste ju vara på landet eftersom hennes egen mamma, min mormor, hade så ont i kroppen att hon inte klarar allt själv. Jag säger då att hon vägrar ju gå till läkaren, har aldrig varit hos läkaren i hela sitt liv pga sin sjukhus-skräck men att hon är vuxen och får ta ansvar och bestämma själv. Min mamma säger då: " Men vet du hur jobbigt det är att vara så maktlös, att bara se sin mamma tyna bort och vägra ta hjälp? Jag måste sätta henne i bilen och köra henne till sjukhuset" 

"Ja jag vet hur det känns att inte kunna hjälpa sin mamma. Min mamma, precis som din, är vuxen och får ta ansvar och beslut själv. Man kan inte tvinga någon till något."

Jag får ta tillvara på de fina vuxna förebilder som jag vuxit upp med i min närhet, lära av dem, dela mina tankar och känslor med dem, skratta med dem och umgås med dem så mycket och ofta jag kan. För de ger mig något stort och vackert. Tillit, värme, trygghet och glädje. Men framförallt så finns där en vänskap som jag värderar väldigt högt. Jag försöker inte ersätta en mamma, bara bevara och ta tillvara en vänskap hon kastade i sjön.