tisdag 9 oktober 2012

DRAMATISKT, VACKERT OCH VERKLIGT.

Du får vara vem du vill. Du kan ta vilken roll du vill i hela världens stora skådespel och vara huvudrollen i det liv som faktiskt är ditt. Stå på en scen och få publiken att gråta och skratta utan att låta deras hån eller avundsjuka tränga in i ditt stora hjärta. Dramatik och mörker. Jag kan sakna det lite ibland. Jag gillar när människor går in för en roll, den de vill vara, så mycket att verkligheten plötsligt känns väldigt klen. Den där vardagsdramatiken, överdrifterna, spelet som gör allt så spännande. Så vackert. Så skört. Som om varje dag i ens liv skulle vara den sista.

Jag kan inte leva utan dig. 

Man kan leva utan någon annan. Såklart. Men det låter väldigt vackert att säga så. Sorgligt. Dramatiskt. 
Egentligen är det inget spel. Den där mannen i svarta kläder med håret för ögonen, han som är tyst oftast men spelar väldigt bra gitarr. Han som får en inköpslista att låta som en dikt. Han som, när han väl säger något, pratar filosofiskt om döden och livet, om silvertrådar och solstrålar. Han. 
Eller barnet som kastar sig runt sin fars fötter när han ska gå till jobbet. Barnet som gråter förtvivlat och säger att han inte får lämna henne. Säger att dom kanske aldrig ses igen. Barnet som måste hållas tillbaka för att inte springa efter. Det barnet. 

Det är inget spel. Det är inte överdrift. Det är inte dramatiskt. Det är verkligt. Det är på riktigt. Det är verklig smärta och riktiga, salta tårar. Det är kärlek som är så mycket på riktigt att den värker i bröstet, och det är värme och kyla som får klimatförändringar att verka väldigt små och betydelselösa. Det är människor som är ärliga mot sig själva, som inte flyter med strömmen. Människor som inte svarar att allt är bra när det inte är det. Människor som har låtit fasaderna falla till grunden. Inga murar finns längre. 

När jag var 8 år hade en ny tjej börjat i min klass. Vi lekte på rasterna nästan varje dag och kom bra överens.  Det var vinter, kallt och minst en halvmeter snö, och plogbilarna hade under natten skapat stora berg av snö på skolgården. Jag och min vän lekte och jag tog hennes mössa. Hon blev inte glad. Jag försökte lämna tillbaka den, men hon gick sin väg och jag sprang efter. Hon gick till en av snöhögarna där man lekte herren på täppan och den var full av barn som desperat försökte ta sig till toppen utan att bli nedknuffade. Min vän hade kommit en bra bit upp och jag började klättra efter henne med hennes mössa i handen. När jag andfådd och röd om kinderna kommit ikapp henne såg hon bara på mig. Och så med massa folk runtomkring som skriker och klättrar, sträcker jag ut min lilla hand mot henne och ropar: Snälla förlåt mig, vi kan väl vara vänner och hjälpa varandra upp istället? 
Och hon tog min hand, och tillsammans klättrade vi mot toppen. 

Dramatiskt. Vackert. Och verkligt.