torsdag 9 oktober 2014

Bara lite till.

Min kropp ropar efter vila. Hela mitt fysiska jag vill falla ihop här, precis här på perrongen, och dö. Sova för evigt. Det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud, mina tankar, säger att jag är bättre än så, jag kan allt, bara lite till, lite mer. Vad gör det att hjärtat slår i otakt och att det svartnar framför ögonen ibland, vad gör det att händerna skakar och att det är svårt att andas. Det går över. Det blir bra snart. 

Bara lite till. Om jag trappar upp tempot ytterligare, så kommer jag snabbare fram till målet. Till vilan. Får jag vila? Får jag sova då? 
Ett mail. Ett brev. Telefonen ringer. Kroppen stänger av. Det är som stoppklossar, betongväggar, höga murar som reser sig I min väg. 

Se det som möjligheter. Var glad att de finns där, stoppklossarna, murarna. Bygg en stege och klättra över. Eller gräv dig under, gör något! 
Hur klättrar man när händerna inte längre kan gripa tag i saker? Hur ser jag vart jag klättrar om det är svart framför mina ögon? 

Jag går ändå. Rakt fram, igenom. Jag ska fram, jag ska nå mitt mål. Jag måste. Jag kan. Jag går igenom murarna och plöjer igenom alla hinder och märker inte såren som rivs upp över min kropp. Jag känner inte hur revbenen knäcks, hur mina lungor fylls med blod. Jag ska bara framåt. Bara lite till nu. 

Och det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud säger att jag är bättre än så. Att jag kan riva murar och gå genom väggar. Men bara spöken kan det. Bara döda kan det. 

Jag vill leva.