fredag 3 maj 2013

NÄR VATTNET TAR ÖVER.

Det här har blivit lite av en klagomur. Det är både bra och dåligt.
När oro och ångest växer inom en till något stort och mörkt, då är det nog ändå bra att få ur sig det någonstans. Jag är en person som alltid förbereder mig på det värsta scenariot och tänker hellre att nu är det kört, jag kommer dö, än att försöka hoppas. Hoppet kommer ofta i efterhand ändå, men just i början har jag svårt att se det ljusa och positiva.

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har blivit av med jobbet, tillsammans med 50 andra på företaget som varslades samtidigt som mig. Det känns väldigt tungt eftersom jobbet har varit en trygghet och jag har haft många fina kollegor att spendera dagarna tillsammans med. Med tre månaders uppsägningstid har jag i alla fall lite tid att söka nytt jobb, och jag har sett hemmet som min stora trygghet nu, tillsammans med min sambo såklart. Här kommer jag kunna spendera veckorna med att jobba på min portfolio, söka jobb, skriva cv och ringa runt.

Jag har den senaste månaden suttit i möten med facket, ledningen, kollegor och liknande, för att försöka lösa situationen till det bästa möjliga. Men det har verkligen tagit på krafterna.
Jag har önskat i dom här stunderna att jag haft en mamma som inte var alkoholist, en mamma som man kunde ringa och prata med, som kunde stötta och komma hit och fika och prata. Nu är det ju inte riktigt så. Dessutom har min mamma massa trassel hos sig. Hon har stambyte i sin lägenhet och inget vatten över huvud taget. Hon har ett stort hål i väggen där hon ser rakt in till sin granne, och hon får nu bo i vardagsrummet och på balkongen. Hon hade egentligen tänkt bo hemma hos min mormor och morfar under stambytet, men dom har också problem. Dom har en vattenläcka i sitt hus och måste riva en hel vägg, och dra upp golvet.

Igår åkte min sambo iväg, till några vänner över helgen. Jag får alltid lite småpanik då. Men jag satte mig på kvällen med en kopp te i soffan och försökte tänka på att det är bra att jag är själv, jag ska ju sitta hemma själv i flera veckor, kanske månader, och söka jobb, så man kan ju lika gärna vänja sig och försöka vara lugn i det läget.
Precis när jag tänker den tanken, precis när jag slappnat av och lugnat mig själv, hör jag hur brevlådan öppnas i dörren. Jag reser mig och går ut i hallen där jag plockar upp ett papper från golvet. På lappen står det att det har varit en översvämning i en lägenhet längre upp i huset och flera våningar är vattenskadade. Dessutom ska ett stambyte påbörjas hos oss. Och när börjar allt detta? På tisdag nästa vecka. Om 4 dagar.

Min första reaktion är att jag får svårt att andas. Jagorkarintejagorkarintejagorkarinte. Arbetet ska ta hela sommaren, dom månader jag planerat och försökt hitta ett lugn i. Hemmet som blir min trygghet, min lugna vrå, ska bytas ut mot en byggarbetsplats och våra nykaklade rum ska rivas ut. Katterna ska trampa runt i damm och kakelkross och jag ska på något sätt i allt det här bara försöka låsa in mig i datorrummet och försöka hitta ett nytt jobb.

Det finns alltid de som har det värre. Jag vet. Det finns det alltid, hur dåligt man än har det. Och jag vet att jag har det bra. jag är frisk, jag har två armar och två ben, en hjärna som fungerar och ett hjärta som pumpar runt blodet i mina ådror. Jag har en underbar sambo och hans fina familj och jag jag har vänner även om vi inte ses så ofta. Jag vill kunna se det positiva. Jag vinn kunna tro att det här är lätt och att allt är som vanligt.
Det är bara väldigt svårt just nu.