torsdag 11 december 2014

Den bästa mamman.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig. 

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. Kommer hon ha fem fingrar på varje hand? Jag hoppas hon är frisk och stark.
Och när jag kom och var så där frisk och stark med alla fingrar och tår på sin plats, så slutade ändå inte oron. För jag som alla barn växer och lär mig gå och prata och som förälder så tänker man, akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Föräldrar har falkögon och snabba reflexer och fast barnet inte tror det, så håller mamma alltid koll på vad som händer och vart man är på väg.

Barnet börjar på förskolan och det är kanske mest jobbigt för föräldrarna som måste lämna ifrån sig sitt barn de hittills umgåtts med varje dag hela dagarna. Kommer hon äta ordentligt nu? Ser de till att hon har regnkläder på sig när de ska ut? Kommer hon sakna mig? Gråta?
Oron för ett barn släpper inte för att barnet börjar skolan heller. Har hon vänner? Blir hon mobbad? Mobbar hon någon? Får hon bra betyg?

All kärlek och lycka man känner för sitt barn gör ju att man bryr sig om den personen mer än någon annan. Och den man bryr sig om oroar man sig också för.
Oron över en tonåring håller föräldrarna vakna om nätterna. Klockan är 1, varför kommer hon inte hem? Hur mycket drack hon på festen? Har hon börjat röka? Testa droger? Hon går väl inte hem ensam i mörkret? Tänk om hon blir utsatt för något hemskt? Tänk om hon utsätter någon annan för något hemskt?

Min mamma skulle säkert legat vaken om nätterna och undra varför jag inte kom hem i tid om jag inte gjort det. Hon skulle säkert ha oroat sig över mina dåliga betyg om jag haft det. Hon skulle säkert inte vilja att jag gick hem ensam i mörkret om jag hade gjort det. Men hon behövde inte oroa sig för det, för jag var inte ute själv på nätterna. Jag hade väldigt bra betyg, jag rökte inte, drack inte, testade aldrig droger och om jag sagt att jag skulle komma hem en viss tid så gjorde jag alltid det.

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. När jag kom till världen visste inte jag att jag skulle bli vuxen fortare än många andra.
Som barn till en alkoholist oroar man sig. I omvänd ordning. Vad full hon är, hur mycket har hon druckit? Använder hon något mer än alkohol?  När ska hon komma hem från krogen? Går hon ensam i mörkret? Tänk om det händer henne något på vägen hem?

Hon åker aldrig till vänner längre, har hon några kvar? Hur är det på hennes jobb, har hon vänner där? Sköter hon jobbet som hon ska?
Och alkoholisten är fortfarande alkoholist efter många år och det hjälper inte att man flyttar ifrån dem, man oroar sig fortfarande. Kommer hon sakna mig? Klarar hon sig själv? Har hon stövlar till i vinter och en hel vinterjacka? Har hon råd med mat, äter hon ordentligt?

Och till slut når man alltings början. Akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Hon kan inte prata, inte gå längre. Hon vinglar fram och sluddrar i telefonen. Vad säger hon? Är hon frisk? Skadar det här hjärnan eller har det redan gjort det? Och det är inte längre självklart att hon har fem fingrar på varje hand eller att hon kommer vara frisk och stark. Hon kanske var det en gång, men nu är hon tillbaka på ruta ett och kommer förmodligen stanna där.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig.

Att växa upp med en missbrukare är att vara mamma till sin mamma. Det är att sitta uppe på nätterna och oroa sig över att hon inte kommit hem från krogen än, att öppna kylskåpet för att som vanligt hitta en gammal ost och en halv liter mjölk och inget mer. Det är att gråta sig till sömns. Det är att vara extra bra i skolan för att säkra sin egen framtid. Det är att aldrig börja dricka så att man aldrig blir sjuk, att aldrig röka så att man inte dör i lungcancer. Att vara mamma till sin mamma är att ständigt bevisa att jag är en bättre mamma än du, fast jag bara är ett barn.


torsdag 9 oktober 2014

Bara lite till.

Min kropp ropar efter vila. Hela mitt fysiska jag vill falla ihop här, precis här på perrongen, och dö. Sova för evigt. Det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud, mina tankar, säger att jag är bättre än så, jag kan allt, bara lite till, lite mer. Vad gör det att hjärtat slår i otakt och att det svartnar framför ögonen ibland, vad gör det att händerna skakar och att det är svårt att andas. Det går över. Det blir bra snart. 

Bara lite till. Om jag trappar upp tempot ytterligare, så kommer jag snabbare fram till målet. Till vilan. Får jag vila? Får jag sova då? 
Ett mail. Ett brev. Telefonen ringer. Kroppen stänger av. Det är som stoppklossar, betongväggar, höga murar som reser sig I min väg. 

Se det som möjligheter. Var glad att de finns där, stoppklossarna, murarna. Bygg en stege och klättra över. Eller gräv dig under, gör något! 
Hur klättrar man när händerna inte längre kan gripa tag i saker? Hur ser jag vart jag klättrar om det är svart framför mina ögon? 

Jag går ändå. Rakt fram, igenom. Jag ska fram, jag ska nå mitt mål. Jag måste. Jag kan. Jag går igenom murarna och plöjer igenom alla hinder och märker inte såren som rivs upp över min kropp. Jag känner inte hur revbenen knäcks, hur mina lungor fylls med blod. Jag ska bara framåt. Bara lite till nu. 

Och det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud säger att jag är bättre än så. Att jag kan riva murar och gå genom väggar. Men bara spöken kan det. Bara döda kan det. 

Jag vill leva. 

torsdag 25 september 2014

Djävulsdansen.

Att leva med en missbrukare är inte lätt. Att leva utan en är ovanligt. Många som läser min blogg är medberoende, precis som jag. I tisdags sändes första avsnittet av Djävulsdansen på svt, en serie i tre delar som handlar om just medberoende och hur det är att leva i en nära relation med någon som missbrukar.

Jag såg såklart programmet, med blandade känslor. Jag var arg. Personerna som satt i tv och berättade om sina liv, sina föräldrar och sina uppväxter, hade stulit min historia. Mina ord. Det var mitt liv de pratade om, mina upplevelser, och jag vill ha dem för mig själv.
Och jag log. Jag är glad att det finns fler än jag som levt så här. Och ledsen att det finns fler än jag. Det är så enormt svårt att styra över känslor i det här ämnet för mig, eftersom det är där jag alltid fått vara den starka, den som ordnar allt, den som är på sin vakt. Det behövs bara en droppe så kan allt brista och jag skulle kunna slå ihjäl någon eller skratta så mycket att jag får ont i kinderna. Ungefär.

Jag är så glad att jag haft den uppväxt jag har haft. Det är en erfarenhet som jag värderar högt, och fick jag leva om mitt liv, skulle jag inte ändra något.

Precis som i programmet så låg jag också vaken om nätterna, sov väldigt lätt, för att alltid vara redo och jag hörde allt. Jag hörde på fotstegen hur full mamma var. På dagarna lekte jag med mina vänner i parken utanför.
På gymnasiet log jag mot personer i korridoren som jag tyckte om. Jag skrattade tillsammans med vänner i matsalen och på lektionerna skrev jag ner allt som lärarna sade och var alltid där först och gick sist därifrån. Jag kom hem efter skolan till ett tomt kylskåp och ett vinluktande badrum. Jag vaknade på nätterna av att speglar krossades och någon skrek eller pratade med sig själv.

Jag älskade att sova över hos mina vänner. Skafferierna var fulla med kakor och de hade säkert fyra olika sorters frukostflingor i skåpen. Deras föräldrar frågade om vi ville följa med och bowla eller gå på bio och på nätterna fick jag sova med båda ögonen stängda.

När jag var 13 år och mina föräldrar just separerat, pratade jag med mamma i telefonen. Hon sa till mig att jag var kall som is och hård som sten, att jag inte hade något hjärta och ingen kärlek att ge.
De orden blev min första dikt, som jag skickade in till en tävling i skolan. Dikten lästes upp i aulan,  jag kom på andra plats och vann en cd-skiva.

Jag älskar min mamma. Hon är den bästa mamman när hon är nykter och jag hoppas fortfarande. Jag hoppas någonstans på att hon ska komma tillbaka, och jag skulle förlåta henne varje slag, varje fylla och varje vaken natt.

Jag är glad att det pratas mer öppet om missbruk idag och att det sänds tv-program om medberoende är ett stort steg i rätt riktning. Inget barn ska behöva lära sig höra skillnaden på sin mammas steg när hon går genom huset om nätterna. Jag är ledsen och glad att det finns de som haft det som jag. Genom att prata eller skriva om det här, gör vi skillnad.


söndag 10 augusti 2014

Det skulle bara ta en liten stund.

Mamma stänger bildörren bakom sig och jag ser efter henne när hon går över parkeringen och bort mot affären. Jag och min lillebror sitter kvar i den tysta bilen. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund. Det blir imma på rutorna när vi andas och jag vet att pappa sagt att vi inte få rita på bilrutorna, men jag kan inte låta bli. Jag ritar en skog med mitt pekfinger. Jag skriver mitt namn och min lillebror suddar ut det och ritar en bil högre upp. Har det gått en liten stund nu? Vart är hon? Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. Har det gått en timme nu? Eller tio minuter?

Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm. Jag känner att gråten liksom fastnar som en klump i halsen.
"Hon kommer snart" försäkrar jag min lillebror om och han tittar lugnt ut genom rutan. Varför kommer hon inte tillbaka? Har hon lämnat oss här nu? Om jag går ut ur bilen och in i affären kanske vi inte hittar varandra, hon kanske inte ser att jag inte är kvar i bilen och åker hem utan mig. Jag stannar.
"Hon kommer snart." Min lillebror är lugn och tyst. Hans fyraåriga fingrar kladdar fortfarande på rutan och han biter på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.

"Hon kommer inte. Hon kommer inte tillbaka. Lillebror, vad ska vi göra? Hon kommer inte!"
Paniken växer sig starkare i mig och mitt hjärta slår så hårt att jag kan höra pulsen i öronen. Mina händer blir svettiga och världen börjar suddas ut framför mina ögon.
"Stanna här! Jag måste hitta henne!" säger jag till min bror och öppnar bildörren. Jag hoppar ut ur bilen och stänger dörren, och med mina små varma händer tar jag bort håret som klibbat fast i pannan. Jag står ensam på parkeringen och ser mig omkring. Vuxna går in i sina bilar och kör iväg. De ser mig inte. Mamma. Vart är min mamma?

Jag börjar gå mot affären och tittar bakåt mot bilen för att se att min lillebror sitter kvar. Jag kommer snart. Jag kommer snart tillbaka med vår mamma. Jag får akta mig för bilarna som kör för fort och människor springer in i mig när jag tar mig fram över det enorma, asfalterade fältet. Det är kallt ute. Alla har tjocka jackor på sig och mamma har en grön. Hon har en grön jacka. Det är en grön färg som inte är som någon annan grön jag sett. Jag kommer in i butiken och den stora klumpen i min hals gör så att jag får svårt att andas. Bröd och kakor, grönsaker och frukt. Människor som har bråttom med sina stora kundvagnar, de är i vägen och jag kommer inte fram. Jag stannar och snurrar ett varv. Mamma. Vart är du? Paniken har gjort ett hål i mig. Ett stort svart hål som äter allt hopp.

Mina händer skakar. Lillebror sitter ute i bilen själv, tänker jag och får dåligt samvete.
Men där. I havet av tjocka täckjackor och lovikavantar ser jag en grön färg som inte är som någon annan grön färg jag sett tidigare. Jag springer. Jag springer och mitt svarta hål fylls igen av tårarna som nu strömmar ner för mina rosiga kinder.
"Mamma!" ropar jag, och hon vänder sig om där hon går mot kassan. Jag kastar mig om henne och vill aldrig släppa taget. Mamma, mamma, min mamma. Hon blir arg för att jag lämnat bilen och säger åt mig att genast gå ut till lillebror igen medan hon betalar varorna. Jag släpper motvilligt och torkar mina tårar.

Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom.



Jag sitter i soffan och ser på en film jag länge velat se. Mina vänner har frågat om jag vill komma över och dela en soffa med dem, eller kanske gå ner på stan och se vad som händer där. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag är 17 år och väljer att stanna hemma. Det är mörkt i lägenheten och klockan är snart elva på kvällen. Jag drar filten hårdare runt mina fötter och lutar mig tillbaka. Det är ensamt. Rummen ekar tomma och ljudet från vår tjock-tv brusar och knastrar.
Det ringer på dörren. Först undrar jag vem det är så sent, men vet att det är min lillebror. Jag orkar inte resa mig. Jag vet att han har nyckel, det sade han innan han cyklade iväg tidigare idag. Och jag satte mig just i soffan och orkar inte gå och öppna. Jag fortsätter se på filmen och det ringer på dörren två gånger till.

Irriterad slänger jag av mig filten och går bort mot ytterdörren. När jag låst upp de två låsen och öppnat vill jag ta tillbaka alla mina irriterade känslor och en kall vind slår mig hårt i ansiktet. Där står min lillebror. Min lilla bror som ritade bilar på den immiga bilrutan. Min lilla bror som bet på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.
Han är blodig i hela ansiktet och hela hans vänstra arm är ett stort sår. Byxorna är trasiga och han haltar in i hallen. "Kedjan fastnade, jag kastades över styret på stora vägen och landade med huvudet först. Jag tappade mina solglasögon, de var helt nya." Klumpen i halsen. Mina skakande händer och hjärtat som slår snabbt. Men hålet i mig finns inte kvar. Paniken får inte plats här. Jag är den enda han har. Jag ska rädda min lillebror, min kropp får inte känna panik nu.
"Kom, sätt dig ner här, jag ringer mamma." säger jag lugnt och tar telefonen från väggen och slår mammas mobilnummer.

Det går några signaler och någon svarar. "Mamma? Hallå? Det är jag. Hallå, är det någon där?" Jag hör musik i bakgrunden och skratt och höga röster. Klirrande glas och någonstans hör jag hennes röst, men jag lägger på och provar igen. Den här gången svarar hon.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag mamma, du måste komma hem nu. Din son har ramlat med cykeln, han är helt blodig."
Hon är full. "Men jag kan inte komma hem nu, jag är ju på krogen här med Stefan och Anna och Mats och du vet. Min cykel står ju hemma hos Anna och jag kan inte gå och hämta den nu, nej om en stund. Om en stund kanske."

Hon lägger på. Jag hinner inte känna något, tänka något. Jag lägger snabbt på och lyfter luren igen samtidigt som jag säger lugnande till min bror. "Allt blir bra. Jag fixar det här"
Jag slår numret till vårdguiden och en sjuksköterska svarar. Jag berättar lugnt och tydligt om vad som hänt. Ja det är grus i såren. Nej de är stora men ser inte så djupa ut. Hur stora? 25 cm långt är ett sår, och kanske en dm brett. Tvätta av. Lägga om, titta på det i morgon igen, tvätta noga. Åk in om det blir värre.
Jag lägger på luren och börjar leta i skåpen. I badrummet bland tomma toarullar, smink och en halvt urdrucken vinflaska hittar jag bandage och plåster, alsolsprit och en sax. Jag tvättar och lugnar. Min lillebror är stark. Han är den finaste som finns och han får allt alla att le och skratta. Men nu gråter han. För första gången på väldigt länge, gråter han. Han är inte fyra, men fjorton år och han låter mig ta hand om honom.

När såren är rena och jag plåstrat om och lindat in honom i bandage säger jag åt honom att lägga sig  i sängen. "Ta en alvedon om det gör för ont. Jag cyklar och letar efter dina solglasögon." Han berättar vart han tappade dem och jag springer ner för de kalla stentrapporna. Det ekar i trapphuset när porten stängs bakom mig. Jag är arg när jag cyklar mot platsen där han ramlade och låter tårarna komma om de vill. Vart är mamma? Har det gått en timme eller tio minuter? Har det gått en liten stund nu? Vart är hon?
Under en bro som min bror cyklat över hittar jag hans nya solglasögon. Det är mörkt ute, det är mitt i natten. men i skenet av gatlyktorna ser jag att de klarat sig bra. Bara en liten repa uppe i kanten. Den syns knappt.

Det känns bra att jag hittat dem och jag cyklar hem fort igen. Min lillebror ligger hemma själv och har ont tänker jag och får dåligt samvete. Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom. Han blir glad när jag räcker över solglasögonen till honom. "Tack."

Mamma kommer hem två timmar senare och vi möter henne i hallen när vi just ska gå och lägga oss.
"Men herregud, du ser ju ut som en mumie!" Vad har ni gjort här egentligen? Nej nu får ni gå och lägga er" säger mamma sluddrigt och går in till sig. Hon somnar ganska fort och jag säger godnatt till min bror men sover inte mycket den natten.
Morgonen efter tar jag bort bandaget på min bror och tvättar såren igen som nu börjat vara. När vi står i köket och jag jag sätter dit nya plåster, har mamma vaknat och ser oss.
"Men gud, vad är det som har hänt!?" hon ser förskräckt på min bror men vi ser inte tillbaka. Vi tittar på varandra och vi undrar inte när mamma ska komma tillbaka. Vi vet att hon är borta och vi ritar skogar och bilar med våra fingrar på insidan av den kalla och immiga bilrutan. Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund.


söndag 20 juli 2014

En mur som aldrig faller.

Mina blöta och en gång vita Converse klibbar fast i varet från mitt skavsår på vänster häl för varje steg jag tar. Jag har gått runt i det regnvåta gräset i snart en timme. En cirkel har trampats upp av mina skosulor. Telefonen mot mitt öra är väldigt varm och batteriet är snart slut. I en vecka har jag varit hos min sambos familj och bara andats och för en gångs skull njutit av sommarvärmen. I en vecka har jag ätit glass nästan varje dag. I en vecka har jag stängt av allt annat. Allt annat än sol och glass och fina människor.
Mina kinder är röda nu av hundratals salta tårar och jag undrar om de någonsin tar slut.

Jag har ringt till min mormor och pratat med henne. Jag nämnde för henne att vi ska åka ut till sommarstugan när mamma inte är där.
 "Våra två vänner följer med ut också, de vill så gärna se hur vi har det där på landet. De ska ta med sig sällskapsspel och vi tänkte visa dem runt, de stannar nog två nätter."
Mormor svarar snabbt i telefonen,
 "Vad säger du nu? Du tänker väl inte låta de sova där två nätter? Nej det där går inte, de får komma över dagen bara och åka hem igen på kvällen! Har du ens pratat med mamma om det här?!"
Och i mitt huvud är det något som stannar upp. Vänta nu... Vad var det jag sa som fick henne så upprörd? Var det sällskapsspelet eller bara det faktum att min vän som jag känt i 13 år ska komma ut till vårt landställe som fick henne att reagera? Jag tyckte att jag sade två helt vanliga meningar, som för mig var positiva och betydde att något roligt kommer hända. Är jag sjuk som inte fattar nu? Är det fel i mitt huvud?
 "Eeh, va?" är det jag får fram till slut.
Det hela eskalerar ganska fort och snart skriker vi på varandra. Jag har pratat med mamma, hon har sagt att det är ok. Vi vill helst få några ensamma dagar på landet, eftersom det är jobbigt att vara i samma hus som en alkoholist. Mormor blir argare och säger att

Nu pratar vi inte mer om det här

De värsta orden som finns. nupratarviintemeromdethär. Punkt. Men då brister det för mig och jag säger att det gör vi visst. Allt kommer upp och jag berättar att mamma fortfarande dricker, hon är sjuk och måste ha hjälp. Dessutom har hon nu fått gikt och en allvarlig vitaminbrist. Vi lägger på osams.
Jag ringer mamma.
 "Hej, vi åker ju till landet på onsdag med vännerna, det går väl fortfarande bra eller har du ändrat dig?"
Mamma svarar då med en trött ton:
 "Jaha ska ni dit? Jaaa....men det går väl bra, jag kan ju vänta hemma i stan, jag ska ju ändå till läkaren igen för nya prover, och vitaminerna, jag äter ju den här nya maten, jag skulle träffa en terapeut, hur länge stannar ni på landet?"
Återigen säger det stopp i mitt huvud. Vad. Är. Det. Som. Är. Fel? Vi pratade igår och hon sade att vi kunde åka till landet, förstår hon inte? Har jag drömt allt? Vad händer här!?
Även det samtalet slutar i tårar och jag tar upp hennes alkoholproblem, att hon säkert inte har den där sjukdomen hon tror att hon har, för alkoholism ger ofta vitaminbrist.
"Nu pratar vi inte mer om det här." 

Efter de här samtalen på en parkering, går jag en promenad bort till en stor och regnvåt gräsyta, där jag i cirklar trampar upp skavsår på min vänstra häl. Jag pratar med en släkting som om och om igen försäkrar mig om att jag inte är sjuk. Jag tänker inte fel. Det är helt normalt att vilja ta ut sina vänner på landet några dagar, det är deras reaktioner som är fel.
Jag gråter och är förvirrad och fruktansvärt arg. Jag känner för att slå sönder något. Och jag känner för att ringa tillbaka till mamma, eller kanske åka hem till henne, hålla hennes huvud mellan mina händer och skrika åt henne att börja tala sanning. Sluta dricka! Berätta för mig vad läkarna säger!

Mamma och mormor är ett lag. Ett team. De står starka på en sida och över en tjock mur skriker de att de älskar mig och att jag ljuger och är dum i huvudet. Min mamma dör långsamt och plågsamt där på andra sidan muren men mormor har bundit upp henne mot ett träd så att det ska se ut som att hon kan stå själv. Så att mamma nästan ser levande ut. Jag kan inte ta mig över. Jag trampar upp cirklar i gräset och i min ilska försöker jag slå sönder en mur som aldrig kommer att falla.


söndag 15 juni 2014

Alkohol, gikt och kejsarens nya kläder.

Alla vet och alla blundar, och kvar står jag med vidöppna ögon och ser allt som händer och pekar och undra om de inte ser att kejsaren är naken. Rättvisa och ärlighet, ledorden i mitt liv.
Nu har mamma blivit sjuk igen. Tydligen har hon fått ont i lederna och kan inte jobba. Ingen vet vad det kan vara, inte läkarna heller säger hon, och ändå har hon fått någon reumatisk medicin utskriven.

Eftersom min mamma aldrig kommer och hälsar på mig, och eftersom jag i någon barnslig desperation försöker få till en mor-dotter-relation ibland, frågar jag om hon vill komma över på middag i helgen. God mat, promenader på stranden och kanske en shoppingrunda eller fika i stan? Svaret bli självklart Nej. nej. NEJ. Det går ju inte, och det förstår jag med. Hon kan inte dricka ifred när hon är hos mig.

Jag pratar med mormor i telefonen och berättar att jag bjudit hem mamma och att hon tackat nej, och hellre ville åka ut till landet.
- Ja men det förstår du väl, så ont som hon har. Och så har hon varit så nere nu och ledsen över det här. Hon vill komma ut till lugnet lite nu. Det blir så bra så.
Jag försöker då förklara att det kanske inte bara beror på hennes jobb, att hon har fått ont i lederna. Det ignorerar mormor totalt.

Efter 20 år som anhörig/medberoende/dotter till en alkoholist, så är man ju lite av en expert. Fråga mig vad som helst om alkohol, påverkan på omgivningen eller alkoholrelaterade sjukdomar, och jag lovar att jag kan svara på den frågan.  Det är hemskt. Det är fruktansvärt att jag lagt ner så mycket tid och kraft på att ta reda på allt jag vet, att jag ska behöva göra det. För jag får inga svar från varken mamma eller andra som vet att hon är sjuk.

Alkohol innehåller höga halter puriner som ökar mängden urinsyra i blodet. Av urinsyran bildas kristaller i lederna som  leder till en inflammation i det drabbade området. Alltså Gikt. Det är inte svårare än så att räkna ut vad det kan vara. Alla symptom stämmer. Dessutom är det vanligare att drabbas av gikt om man har någon annan sjukdom, eller tex högt blodtryck eller höga halter av blodfetter, vilket är mycket vanligt hos någon som missbrukat alkohol under många år.

Allt hänger ihop. Det är som en röd tråd, som bara är att följa fram till den nakne kejsaren vars kläder repats upp helt och fullt till ingenting. Varför är det bara jag som vill veta, som vill se? Varför pratar ingen om det här, som är så självklart?

Varför ska jag behöva ta ett: Nej men det är så synd om henne, allt är så bra så! när det verkligen inte är det? Jag kan också hålla händerna för ansiktet och blunda hårt, då slipper jag förmodligen dumförklaras av människor som vägrar se.

Men jag är en ärlig person och vill bli behandlad rättvist. Jag förstår inte varför andra inte vill det.

torsdag 10 april 2014

När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då?

Jag kunde inte resa mig. Benen var en del av den tunga träbänken jag satt på och mina fötter hade gjutits fast i kyrkgolvet. Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände. Jag satt kvar. Länge. Men jag förstod ju att jag inte kunde stanna där, jag kan inte gå på en begravning utan att ta avsked. Jag såg bara fötterna och golvet framför mig när jag lade rosen på kistan. Jag gick bakom min vän och lade min hand på hans axel innan jag satte mig igen. Jag grät och jag var arg.
Jag är inte här
Jag är inte här
Jag är inte här
Det här händer inte. Sådana här saker händer inte i världen. Man kan inte göra såhär, det får inte gå så här långt, så långt att döden hinner före ens barn. Döden kommer och lägger sitt täcke över någon som inte blev gammal nog men någon som kanske behövde vila.

Jag är inte här.
Jag är någon annanstans. Jag känner inte hur jag spänner mig där jag sitter, men det märks dagen efter. Huvudet och nacken värker och under dagen kommer panikångesten som en sten någon släppt från himlen. Hjärtat slår alldeles för fort och jag sätter mig ner på en parkering och tänker på att jag ska andas. In och ut. In genom näsan. Ut genom munnen. Och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.

Det här händer inte. Jag är arg och önskar att jag kunde varit mer närvarande, att jag kunde kramat min vän längre än jag gjorde. Jag är arg på världen och människorna, och jag är arg på min mamma. Är det hennes tur nu? Ska jag planera en begravning innan jag fyller 30? Eller kommer jag få leva med den här känslan och hennes missbruk, i resten av mitt liv? När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då? När en mamma dör, är man inte en dotter längre då?

Jag som inte fick chansen att vara en. Jag hann inte vara liten, jag hann inte vara ett barn. Allt gick så fort och plötsligt sprang man runt där som åttaåring och letade efter sin mamma någonstans i mörkret. En dag var det bara så att jag inte var ett barn längre. Plötsligt var man bara vuxen.
Många barn längtade efter den dagen de skulle bli vuxna, men inte jag. Jag var redan där. Jag har aldrig längtat. Jag har hållit fast i skolan och mina böcker och leksaker så länge det bara gick, och när jag tog studenten så grät jag. Inte av lycka, utan av sorg. Nu var det slut. Nu skulle jag bli vuxen, som jag redan varit i 10 år, och jag längtade inte efter något annat än att få ha en mamma. En vuxen mamma. En frisk mamma.

Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände.
Jag är inte här, och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.


torsdag 3 april 2014

Tills ni ses igen.

Det var alldeles för tidigt. Kanske hade solen inte ens hunnit vakna där bakom molnen.
Visste man ens att den fanns?
Det var alldeles för tidigt.
Det var för tidigt för för att lämna, men för sent för att stanna kvar.
Och i gryningsljuset landade två barfotafötter i ett daggvått gräs, någonstans på andra sidan livsgränsen. De fötterna får för första gången känna värmen från morgonsolens strålar, och där de vandrar uppenbarar sig en ny och alldeles egen stig. En varm väg att fortsätta gå på.
Och någonstans på vägen dit, fastnade svärtan av ångesten i ett filter, och man blev ren. Någon blev fri.

Genom världens största fönster, fick man se saknaden man lämnat efter sig. Skuldkänslorna och sorgen. Minnena, glädjen och skratten. Ingen förstår varför och världen suddas ut. Genom det stora fönstret ser man de man älskar, frysa till is när tiden stannar, men alla runt omkring fortsätter leva som att allt var som vanligt. Som att de inte förstått att det värsta som kan hända, just har hänt.
Men från platsen i solen riktar du solstrålarna åt rätt håll, och långsamt tinar deras blåa och förfrusna hud. Hjärtat börjar sakta slå igen och tårar smälter längs deras rosiga kinder.

Det var alldeles för tidigt, men redan för sent. Nu finns det nästan inget som skiljer er åt längre. Bara en tunn, tunn livsgräns, en linje, en hinna, och den kan spricka som en såpbubbla när du minst anar det. Men tills ni ses igen, går livet vidare. För er båda.





Vi gick längs vattnet i vårsolen när min vän berättade att hans pappa just gått bort. Gått över. Det är sorgligt och hemskt och jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att min vän får känna lugn. 
Vi var båda barn till alkoholister. Nu är det bara en av de som är i livet, och det är min mamma. Det kunde lika väl ha varit hon som fick lämna och det är läskigt att tänka så. 

Vila i frid. 

onsdag 12 mars 2014

Men jag vet ju att hon fortfarande lever.

Och så börjar Leif Andrée gråta och säger: Jag vill också ha en pappa som kommer in och spelar dragspel. Och jag tänker likadant om min mamma, och inser återigen att den känslan förmodligen kommer finnas kvar, för alltid. 

I Maria Lundqvists avsnitt av Stjärnorna på slottet i år, kom hennes pappa in i slutet av programmet och spelade dragspel för alla. Leif Andrée börjar gråta eftersom han saknat en pappa i sitt liv. Det är fint, rörande, hemskt och svårt. Och där sitter han, 55 år gammal, och i soffan sitter jag, 25 år gammal, och vi är samma. Våra känslor är samma. Hans känsla är min. Och det är den känslan jag hatar och vill bli av med mest av allt ibland, saknaden av en mamma, längtan efter en mamma. Och så ser jag en man som är mer än dubbelt så gammal som jag, gråta av exakt samma känsla, och inser att det kanske aldrig kommer gå över. Det kanske aldrig kommer bli bättre.

Vänner och bekanta, eller främmande människor, säger till mig att det blir bättre med tiden. Kanske inte din mammas drickande, men ditt mående. Hur vet jag det? Och vad skulle kunna få mig att helt plötsligt en dag, vakna upp och inte vilja ha någon mamma längre? Hon kommer inte bli bättre, du måste sluta känna så där. Du har ju andra bra människor i ditt liv? Jag finns ju här. 
Ja, tack för att ni finns. Tack alla människor som stöttar, som finns där. Tack alla vänner för att ni har mammor som funnits där för mig. Det är klart att det betyder mycket. Men det saknas ju ändå alltid något. Jag kan inte hjälpa det. Och när jag ser släktingar och vänner prata med sina mammor, kramas med dem, planera saker ihop och vara som mamma och dotter och bästa vänner samtidigt, så vill jag bara titta bort.

Min mamma har träffat mig inne i stan en gång och ätit middag med mig. Det var efter att jag visat henne vägen till Frivårdens kontor efter att hon krockat med bilen när hon körde rattfull, och blev av med körkortet. Då väntade jag utanför och sen gick vi till Mc Donalds. Hon var så full att hon knappt kunde stå på benen och när vi väl satt och åt trodde hon att städaren spionerade på oss och ville ta vår mat. Så hon åt så fort hon kunde och hade sås rinnande längs hakan när vi gick där ifrån.
Varför utsätter du dig själv för det där, när du vet hur hon är och blir?

Hon är den personen som väntade mig i 9 månader. Hon bar mig, hon födde mig och det tog lång tid, och sen tog hon hand om mig. Hon stoppade om mig på kvällarna, berättade för mig hur mycket hon älskar mig, och hon var och är min mamma. Jag har kramat henne, sett upp till henne och hon är inte död. Hon är. inte. död. Hon lever fortfarande, jag hör hennes röst och jag ser henne och jag kan känna värmen från hennes händer. Men hon finns inte. Inuti den där alkoholistdräkten så finns ju min mamma kvar någonstans.
Det är så fruktansvärt förvirrande känslor. När jag ser en vän krama sin mamma, så känner jag samma saknad av min mamma som om hon varit död för länge sen. Som att man önskar henne tillbaka men vet att man inte kan väcka döda till liv. Men samtidigt lever hon ju.

Och jag sitter i soffan och gråter tillsammans med Leif Andrée och vet att den här känslan kanske finns kvar om 25 år till.