torsdag 11 december 2014

Den bästa mamman.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig. 

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. Kommer hon ha fem fingrar på varje hand? Jag hoppas hon är frisk och stark.
Och när jag kom och var så där frisk och stark med alla fingrar och tår på sin plats, så slutade ändå inte oron. För jag som alla barn växer och lär mig gå och prata och som förälder så tänker man, akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Föräldrar har falkögon och snabba reflexer och fast barnet inte tror det, så håller mamma alltid koll på vad som händer och vart man är på väg.

Barnet börjar på förskolan och det är kanske mest jobbigt för föräldrarna som måste lämna ifrån sig sitt barn de hittills umgåtts med varje dag hela dagarna. Kommer hon äta ordentligt nu? Ser de till att hon har regnkläder på sig när de ska ut? Kommer hon sakna mig? Gråta?
Oron för ett barn släpper inte för att barnet börjar skolan heller. Har hon vänner? Blir hon mobbad? Mobbar hon någon? Får hon bra betyg?

All kärlek och lycka man känner för sitt barn gör ju att man bryr sig om den personen mer än någon annan. Och den man bryr sig om oroar man sig också för.
Oron över en tonåring håller föräldrarna vakna om nätterna. Klockan är 1, varför kommer hon inte hem? Hur mycket drack hon på festen? Har hon börjat röka? Testa droger? Hon går väl inte hem ensam i mörkret? Tänk om hon blir utsatt för något hemskt? Tänk om hon utsätter någon annan för något hemskt?

Min mamma skulle säkert legat vaken om nätterna och undra varför jag inte kom hem i tid om jag inte gjort det. Hon skulle säkert ha oroat sig över mina dåliga betyg om jag haft det. Hon skulle säkert inte vilja att jag gick hem ensam i mörkret om jag hade gjort det. Men hon behövde inte oroa sig för det, för jag var inte ute själv på nätterna. Jag hade väldigt bra betyg, jag rökte inte, drack inte, testade aldrig droger och om jag sagt att jag skulle komma hem en viss tid så gjorde jag alltid det.

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. När jag kom till världen visste inte jag att jag skulle bli vuxen fortare än många andra.
Som barn till en alkoholist oroar man sig. I omvänd ordning. Vad full hon är, hur mycket har hon druckit? Använder hon något mer än alkohol?  När ska hon komma hem från krogen? Går hon ensam i mörkret? Tänk om det händer henne något på vägen hem?

Hon åker aldrig till vänner längre, har hon några kvar? Hur är det på hennes jobb, har hon vänner där? Sköter hon jobbet som hon ska?
Och alkoholisten är fortfarande alkoholist efter många år och det hjälper inte att man flyttar ifrån dem, man oroar sig fortfarande. Kommer hon sakna mig? Klarar hon sig själv? Har hon stövlar till i vinter och en hel vinterjacka? Har hon råd med mat, äter hon ordentligt?

Och till slut når man alltings början. Akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Hon kan inte prata, inte gå längre. Hon vinglar fram och sluddrar i telefonen. Vad säger hon? Är hon frisk? Skadar det här hjärnan eller har det redan gjort det? Och det är inte längre självklart att hon har fem fingrar på varje hand eller att hon kommer vara frisk och stark. Hon kanske var det en gång, men nu är hon tillbaka på ruta ett och kommer förmodligen stanna där.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig.

Att växa upp med en missbrukare är att vara mamma till sin mamma. Det är att sitta uppe på nätterna och oroa sig över att hon inte kommit hem från krogen än, att öppna kylskåpet för att som vanligt hitta en gammal ost och en halv liter mjölk och inget mer. Det är att gråta sig till sömns. Det är att vara extra bra i skolan för att säkra sin egen framtid. Det är att aldrig börja dricka så att man aldrig blir sjuk, att aldrig röka så att man inte dör i lungcancer. Att vara mamma till sin mamma är att ständigt bevisa att jag är en bättre mamma än du, fast jag bara är ett barn.