onsdag 16 mars 2016

HON DRUNKNAR, OCH JAG FRYSER IHJÄL.


Varför är det alltid svart när det är vitt och grått när man vill att det ska vara svart... 
Du vet när det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den där smärtan som ger liv till något vackert, som dödar både kärlek och hat, som fyller tomheten, växer till en känsla, en känsla av odödlighet.... 
Men man måste stänga inne det, man måste kväva svärtan och leva kvar i det mörkgrå bara en liten stund till och när man nästan är klar, då, då när det gråa går mot svart... precis då tänds ljuset och allt blir bländande vitt, så vitt att ögonen som långsamt vant sig vid mörkret, vant sig att kunna se i natten, smälter i ljuset... det gör ont... så fruktansvärt ont varje gång… 

Att se ut över det mörka kalla vattnet, utan att hoppa i, den smärtan. Att stå på på den isgrå stranden, och veta att hon kämpar för sitt liv på andra sidan havet. Hon ropar inte på hjälp, men jag vet att hon sjunker… Att se ut över det mörka, kalla vattnet utan att simma över till andra sidan och rädda henne, för att jag vet att jag skulle drunkna på vägen dit… och för att jag vet att hon sjunkit om jag skulle klara mig hela vägen. 

Jag lägger mig på den frusna marken, och väntar, hoppas på att hon ska vilja bli räddad… Jag blundar… och jag drömmer om hennes fingrar över gitarrens strängar, hennes sång och hennes klara ögon. Hon drar sina fingrar genom håret, som bara hon gör, medan hon vänder blad i sin bok, den hon redan läst tio gånger innan. Hon skrattar, hon pratar med mig och hon är nära… Hon vattnar blommorna i sin trädgård och pratar med grannarna… Hon sitter på bryggan i solnedgången, med fötterna i det sommarvarma havet, och hon ler.. 

Jag vaknar. Det är mörkt och kallt på den tomma stranden, och minusgraderna har fått mina fingrar att domna. I panik ställer jag mig upp igen. Jag går fram till vattenbrynet, och ser ut över det kalla och mörka. Någonstans på andra sidan finns hon, långsamt drivandes längre och längre ifrån mig. När det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den smärtan… Och jag stannar på den kalla stranden, i hopp om att hon ska ropa mitt namn, att solen ska skymta i horisonten.. I hopp om att jag ska få dra upp henne ur det mörka vattnet och sitta på bryggan tillsammans, med fötterna i det solvarma havet…