tisdag 28 november 2017

ALLT ÄR I SIN ORDNING.


Jag drömmer att jag letar efter något i en källare, och jag hittar halvfulla vinflaskor undangömda bland väskor och jackor. Vakna. Vakna. 
I busskuren står några med påsar från systembolaget. Blå. Lila. Jag hatar färgerna. Det klirrar och prasslar, världen stängs av och jag måste ta några steg tillbaka från busskuren. Jag vill inte höra. Jag vill inte se. 
Framför mig i kassakön står någon som ska lämna in pant-kvitton. Lukten som når mig blir som ett slag i magen och jag kastas tillbaka i tiden. Bilder, ord och ljud tar sig in i mitt allra innersta, dit inget annat når. Jag lägger tillbaka varorna och går ut ur butiken. Luft. 

Efter frukosten kliver jag i mina blå gummistövlar för att gå ut. Precis utanför dörren på en av stolarna på altanen sitter mamma. Hon håller på med något. Jag säger godmorgon. ”Godmorgon", säger hon tillbaka och fortsätter med det hon gör. Hon sitter framåtlutad över sina ben, med något i handen. 
"Vad gör du?" frågar jag. 
"Jag har fått en fästing. Det är så äckligt. Den måste bort. Fy vad äckliga de är." 
Hon sitter med en avbitartång i handen, och klipper sig själv i benet. Blodet rinner längs hennes lår och såret är stort och öppet. 
"Den är nog borta nu mamma", säger jag. "Du ska nog sluta med det där." 
Hon reser sig och går in, troligen för att få fortsätta ifred. 
Några dagar senare är såret stort, fult och infekterat. 

Vi sitter på McDonalds. Vi har gått dit efter att jag följt henne till frivården efter att hon blivit av med sin fotboja. Hon har inte ätit på länge. 
Under tiden vi sitter vid bordet och hon äter, ser hon sig omkring. En städare går i lokalen och sopar golven. Han närmar sig oss och sopar under vårt bord, och fortsätter sen med bordet bakom vårt. Mamma ser oroligt på honom. Hon äter snabbt. Hon har dressing kring hela munnen. 
”Vad är det?” frågar jag. ”Varför tittar du på städaren hela tiden?” 
”Sshh!, Han kan ju höra dig!” Hon tar en stor tugga av hamburgaren. ”Han kommer hitåt va? Visst gör han? Han tittar på oss så konstigt hela tiden, jag tror han kommer ta vår mat.” 
Jag ser på städaren och sen på mamma. Hon trycker i sig det sista av maten och skyndar sig snabbt upp och vi går därifrån. 

Mamma tycker att vi borde gå hem till mormor och morfar, titta till deras hus nu när de inte är hemma, så att allt är i sin ordning. Vi tar en promenad dit. Vi går den korta biten på de slingriga grusstigarna och kommer fram till den röda stugan vid havet. Nyckeln ligger på stället den alltid legat. Mamma låser upp och vi går in. En klocka tickar högt. Havet brusar utanför sovrumsfönstren och ljuset från solen silas mellan de grå persiennerna. Allt är i sin ordning. Vi vattnar några blommor och går ut ur huset igen. 
”Jag ska bara kolla om de har mjöl vi kan låna med oss” säger mamma precis när hon tänkt låsa, och går in i huset igen. Jag väntar utanför. Ett fladdrande ljud fångar min uppmärksamhet och jag ser mot fågelstugan morfar satt upp. Säkert 10 grönfinkar sitter på den och äter solrosfrön. De flyger fram och tillbaka mellan äppelträdet och fröna. 
Jag blundar, lyssnar och andas in, långsamt. Djupt. Jag öppnar ögonen igen och vänder blicken mot den öppna ytterdörren. I dunklet där inne sitter mamma på huk på köksgolvet framför mormor och morfars skafferi och halsar ur en av vinflaskorna. 
Allt är i sin ordning.