lördag 9 mars 2013

DAGEN JAG LOVADE ATT ALDRIG TÄNKA PÅ IGEN.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr.

--------

Jag tänker berätta om en dag som jag inte berättat eller skrivit om så mycket alls tidigare. En viktig dag för många, en stor dag, en dag att fira och glädjas åt, nämligen studenten. Jag har nog backat lite inför att skriva om eller tänka på den här dagen, för det minnet känns så fruktansvärt sorgligt och patetiskt, och det ligger en stor ilska och desperation över den dagen.
För att förstå den här dagen måste jag börja med att backa några steg. För det första har de vuxna i min familj aldrig varit speciellt engagerade i skolan eller föräldramöten och liknande. De har heller aldrig varit speciellt bra på firanden av olika högtider, och har inte varit intresserade av att ta reda på hur folk gör idag.

Ett par veckor innan studentdagen, hade vi mösspåtagning och skolan delades upp i de två matsalarna där vi satt och åt och pratade hela dagen medan rektorn ropade upp namn delade ut stipendium och olika böcker till folk som gjort något bra under året. När hon delat klart säger hon att det var det sista hon hade.
-Men vi har faktiskt ännu en sak att dela ut. Det är så att CAN, centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har haft en uppsatstävling i hela landet och vi har ett pris att dela ut i den här skolan.
Alla mina klasskompisar börjar viska och så säger några längre bort att det är säkert jag som vunnit något, och så tittar de på mig.  Jag vet inte varför de sa så, och jag hade vid det här tillfället helt glömt bort att jag skrivit ihop en liten text för ca 6 månader sedan, och skickat in.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr, tar i hand och säger att vi är så stolta över dig! Jag fattar ingenting. Alla applåderar igen och jag går och sätter mig. Klasskompisarna är nyfikna och jag skickar runt det jag skrivit. Jag mår illa. Jag ser eller hör inget. Känslan jag har i kroppen är en stor förvirring av stolthet och rädsla. Hur fan ska jag kunna berätta det här för folk? Jag kan inte säga något. Jag kan inte berätta för min familj att jag skrivit om min alkoholiserade mamma och vunnit pengar för det. De kommer döda mig.

Jag reser mig och går till mitt skåp där jag ringer till pappa. Jag berättar för honom, för jag är samtidigt otroligt stolt och glad över att jag kommit på andraplats av Sveriges alla deltagande ungdomar, och han är glad och gratulerar. Det var det. Nu får jag hålla tyst.
Men jag kan inte. Efter skoldagens slut går jag hem, lägger uppsatsen och diplomet på byrån i hallen och går ut igen. Jag håller mig borta hela kvällen och när jag väl kommer hem sitter mamma och gråter i soffan med uppsatsen i händerna. -Är jag verkligen så hemsk? säger hon. Är det sant att ni mått så här?
Jag tröstar och skäms och är glad att hon pratar med mig. Men vi pratar inte mer om det sen. Hon ber mig hålla tyst och jag gör som hon säger.

--------------

Studenten. En dag som jag inte sett fram emot. Jag har alltid älskat skolan. Jag har kommit till skolan en timme innan den börjar och stannat kvar extra länge efter den sista lektionen. Jag har suttit i datorrummen på håltimmarna och jobbat på egna projekt och gjort extra tillval i olika ämnen. Lärarna älskade mig. Jag hade inte högsta betyg i alla ämnen, men jag var engagerad och älskade det vi gjorde. Skolan var en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv. Där var jag jag.

På studentdagen hade jag en vit klänning som många andra. Det var champagnefrukost i parken där jag fick jordgubbsfläckar på klänningen men som jag som tur var kunde tvätta bort snabbt. Under själva ut-springet, när föräldrarna stod utanför och viftade med sina skyltar, satt jag och 4 vänner kvar i en datorsal och pratade minnen. Vi gick ut efter alla andra och hittade våra familjer. Jag fick en massa blommor och en flaska hängd runt halsen och det togs bilder. Mamma och mormor och morfar var där, min bror, pappa och farmor,  styvmor och syskon. Efter det skulle hela klassen upp på ett flak och åka genom staden ner till parken. Jag fick skylten av min mamma, som hon gjort. En vit pappskylt med en bild på mig där jag var 1,5 år gammal. Hon hade klistrat ihop den själv och jag börjar nästan gråta för jag vet hur mycket den bilden betyder för henne.

På flaket var det lugnt. Vi var ingen party-klass, utan ganska ordentliga. Det är jag glad för. På väg ner till parken går min skylt sönder i vimlet och jag ser bilden på mig som ettåring ramla ner på gatan och köras över av flaket bakom vårt. Fan. Väl framme i parken står fullt med människor bredvid sina dekorerade bilar. Det är nämligen så att föräldrarna möter upp sina barn där och så åker man hem i den där fina bilden. Det hade ju såklart mina föräldrar missat. Mina vänner försvinner åt olika håll och jag letar ensam efter någon jag känner igen. Den som möter mig blir min granne, som verkar förstått hur det går till och hon är även där för att möta upp någon annan. Hon gratulerar och lämnar över en liten present och försvinner sen i folkmängden.

Jag står alltså ensam igen, med en trasig skylt. Jag tar upp min mobil och ringer hem. Alla är hemma och blir lite stressade och förvirrade över att jag visst skulle hämtas. Morfar sätter sig i sin lilla bil och kör ner till parken. Jag ser honom komma 10 minuter senare, när nästan alla lämnat parken, och hoppar in i framsätet.
-Det här var ju för tråkigt, inte visste vi det här. säger han lugnt och vänligt. Hemma hos mamma sitter mormor och mamma vid köksbordet, min lillebror är där och mammas dåvarande kille. Jag och morfar sätter oss också. Det är helt tyst i köket.  Mamma har hängt upp några serpentiner i lampan och vi äter någon sallad med ett tillbehör jag inte minns. vad jag minns får jag någon femhundralapp i ett kuvert, men inga presenter. Alla äter under tystnad och klockan tickar i bakgrunden.

-Jag hörde att du vunnit pengar! sa mormor plötsligt. Var det någon tävling eller hur var det?
Jag förstår att mamma sagt till mormor att jag vunnit ett pris, men inte för vad. Jag ser på mamma och hon ser sammanbitet tillbaka på mig. Vad gör jag nu?
-Ja precis, jag vann pengar för en uppsats jag skrev för ett halvår sen.
-Men vad spännande! Får man läsa? Vad var det för uppsats?
-Ja... eller jag minns inte riktigt. det var bara en text jag skrev och jag minns inte riktigt vad den handlade om, det var ju länge sen.
Så blir det tyst igen och mamma andas ut och frågar om någon vill ha mer mat.

Jag går in på mitt rum och ringer en av mina närmsta vänner. Hon är mitt uppe i studentfirandet. Hela släkten är i deras hus och dom äter god mat och hon har just öppnat alla sina studentpresenter. Det är så mycket folk hos henne så det kan ta lite tid innan hon kan komma över, men hon lovar att komma till mig innan vi går till klubben där allt firande äger rum på kvällen.
När hon kommit över sitter vi på balkongen och pratar. Vi pratar minnen och hon berättar om sin dag och min mamma sticker ut huvudet emellanåt för att fråga om vi vill ha något. Vi tackar nej.

Det börjar mörkna ute och vi beger oss iväg. Vi möter upp våra vänner och klasskompisar utanför klubben och går in tillsammans. Dans, skratt och fulla människor omger oss. Jag dricker inget, men har ganska kul ändå, och runt tvåtiden på natten går vi hemåt. Jag minns att vi hade väldigt ont i fötterna. Jag minns att jag redan saknade skolan och jag minns att jag tänkte att jag ska aldrig tänka på den här dagen igen.

Den där uppsatsen har fortfarande inte mormor och morfar läst. Nästan ingen vet om att den existerat. Men den gav mig lite extra pengar inför en resa den sommaren och samma sommar började jag jobba. Jag fick drömjobbet direkt och ett halvår efter det hittade jag en lägenhet att hyra svart på kungsholmen i Stockholm  Den var hemsk, men bättre än att bo hos mamma. Mitt nya hem blev en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv.
Där fick jag vara jag...