onsdag 2 augusti 2017

Det här är min mamma.

Vi har precis ätit middag. Buffé. Vi har skrattat åt hur saker rullar fram och tillbaka över matbordet, för vi är på en färja och det är storm. Överallt luktar det sött av alkohol och parfym som folk sprayat på sig i taxfreen, och människor är fulla och glada, och ledsna och ensamma. 
Vi går bort till dansbanan och morfar bjuder upp mig. Vi dansar och han är glad. Resten av kvällen sitter jag vid vårt bord och ser på när andra dansar, pratar med mormor, med min bror och längtar efter att få gå av båten och åka hem. 

Min blick har fastnat på en av fläckarna i den röda heltäckningsmattan som grånat av damm och smutsiga skor, när mammas fötter väcker mig. Jag ser upp på henne där hon står bredvid mig. Hon säger något och sätter sig ner. Hon är full. Men hon har inte druckit något på hela dagen. I alla fall vill hon få oss att tro det. Jag ser på mormor och jag ser på min bror. Vi alla tänker samma sak, men vi pratar inte om det. Ingen säger något. Mormor ler och ger mamma en kram och de pratar och skrattar. 

Jag går iväg en stund och sätter mig vid ett bord i cafeterian. Här är det tyst, nästan tomt och väldigt lugnt. Det är skönt att komma bort och jag hör det avlägsna sorlet från baren och musiken från dansgolvet som ett brus i bakgrunden. Havet har lugnat ner sig. Jag sitter ensam och tittar på min mobil, läser och ser ut genom fönstret. Jag sitter längst in i cafeterian och när jag tittar upp ser jag hur mamma kommer in genom dörren. Jag sitter tyst och tittar på henne, hennes rörelser, hennes ansiktsuttryck. Hon ser mig inte. Hon är full. 

Hon går fram till ett av borden och sätter sig ner. Hon ser sig omkring, som om hon vill vara säker på att ingen ser henne, och så lutar hon sig fram över askkoppen som står på bordet och tar upp en av fimparna. Hon håller den i handen och reser sig för att gå till nästa bord och göra samma sak. På vägen dit stannar hon vid ett bord där det står glas kvar, halvt urdruckna. Hon tar upp glasen, ett efter ett och dricker upp innehållet. Så går hon vidare genom rummet och tömmer borden på fimpar och slattar. 

Det är min mamma det där, tänker jag där jag sitter och ser på henne. Jag är inte förvånad, inte ledsen eller arg. Det är som vanligt bara tomt i mig och det jag tittar på kunde lika gärna varit en teater eller film. Hon lämnar scenen, jag ger henne ljudlösa applåder och fortsätter titta i min mobil. 
Det här är min mamma.