onsdag 13 juli 2016

NÄR DET SOM ÄR TRYGGT, SKRÄMMER.

Jag brukar inte lägga upp bilder här, men jag vill dela några stycken ur boken Djävulsdansen. Ni är ju många som läser det jag skriver, som sitter eller har suttit i samma situation som jag. Och är det så, så har ni kanske sett serien med samma namn som gick på svt, (säsong 2 sänds i höst), eller så har ni också läst boken. 
Jag vill dela några av de rader som jag fastnat lite extra för eftersom det är något som stämmer väldigt bra in på mig, och som jag tror att många av er också kan känna igen sig i. 


Det här är något som jag tror är extremt viktigt att känna till. Jag har alltid letat sunda relationer och vill helst inte ha människor för nära i mitt liv, som dricker eller använder sig av andra berusningsmedel eller droger. De ska helst inte heller vara för trasiga, då jag/vi som alkoholistbarn redan spenderat allt för mycket tid och energi på att försöka laga någon som vi inte kan laga. (Däremot har jag varit trasig själv och är till viss del fortfarande). Men trots att jag hittat så fina människor som uppfyllt mina önskningar, så har jag gjort slut på så många fina relationer av just de ovannämnda anledningarna. Många gånger har jag också svårt att ens inleda en ny relation/vänskap för att jag redan innan tror eller "vet" att personen ändå kommer försvinna. Och någon som kommer försvinna vill man ju inte börja öppna sig för, lägga energi på och visa sig sårbar inför. 



I det här känner jag igen mig på det sättet att jag ofta kan tvivla på mina egna sinnen. Såg jag verkligen det där? Var jag verkligen med om det där igår? Sa den här personen verkligen så, eller minns jag fel? 
Det har också blivit väldigt viktigt för mig att övertyga andra om sanningen, de gånger jag vet att jag har hundra procent rätt. Har jag sett att något hänt och någon säger att nej, så var det inte, så måste jag försöka få den personen att förstå att det visst var så. Jag tror också det har mycket med rättvisa att göra. Jag hatar när någon blir oskyldigt anklagad eller inte trodd. 
Jag tror också att den här biten av lögner och förnekande av sanningen, lett mig till den svåra ångest jag lider av idag. Jag har alltid som liten varit övertygad om att jag haft rätt, att jag sett mamma dricka, att jag vet, och att de andra ljuger. Men det har lett till att jag i princip bara litar på mig själv. Där jag bor flyger det mycket helikoptrar ovanför huset, och när jag vaknar av dem på natten, så är min första instinkt att fly, för jag tror att det är krig. Och hur mycket någon annan än säger att det är inte krig, somna om, det är bara en vanlig helikopter osv, så tror jag det inte. Jag måste upp, ut på balkongen och se att allt är som vanligt. Inget krig. Bara en vanlig helikopter. 



Det här hänger ihop med det jag skrev ovan. Kaos och kriser, att ständigt vara på sin vakt och att alltid sova med ett öga öppet. Jag tror alltid det värsta och har alltid gjort, och när jag var liten så hade jag ju ofta rätt. Mamma kom inte hem. Något gick fel. Det fanns ingen mat i kylen osv. Men idag, när jag inte längre bor med en missbrukare, så behöver jag ju egentligen inte oroa mig på det sättet. Det har däremot gått ut över andra saker. Jag har gad, generaliserat ångestsyndrom, som gör att jag oroar mig ständigt, går med ständig vanmaktskänsla och är i något slags kroniskt beredskapsläge. 
Varje gång det kommer ett brev i brevlådan får jag hjärtklappning och panikångesten smyger sig på. Mina händer skakar när jag öppnar brevet, för i mitt huvud är ju det här säkert ett brev där det står att jag är sjuk, att jag kommer dö, att jag inte får bo kvar, att jag har förlorat jobbet, att jag är skyldig massa pengar, eller något liknande. Det är ju aldrig ett sådant brev, men känslan av panik är lika stark varje gång, varje dag. 

Det är småsaker egentligen. Vakna av helikoptrar, få brev hem i brevlådan, och att ha bra relationer som man trivs i och träffa nya människor. Men det har satt sina spår, att växa upp i en osäker miljö,  där man aldrig vet hur morgondagen kommer se ut. Saken är den att jag aldrig visste det här, vad det berodde på. Det var inte för än jag gick anhörigskolan och började prata med psykologer som jag fattade att det kanske var pga att jag är ett alkoholistbarn som jag mår som jag gör idag, tänker, känner och reagerar som jag gör idag. 
Jag fick en chock när en psykolog jag pratat med sa till mig: "Om skolan och socialen hade vetat vad du och din bror gick igenom som barn, så hade ni blivit placerade i fosterhem." 
Jag hade ingen aning. Och jag tror ni som lever eller har levt i samma situation, kanske känner likadant. Det är våra liv, vår uppväxt. Vi vet inget annat. Det är vad som är normalt för oss, och allt som inte är osäkert, ångestladdat eller panikartat, är inte normalt, inte tryggt. 

Vi känner oss otrygga i det vi borde sträva efter att uppnå. En känsla av lugn, trygghet och att vi har makten över våra egna liv. 
Jag hoppas det här kan hjälpa andra, och ni är så många som kommenterar och skriver att ni känner igen er. Jag vill bara säga tack för att ni läser, och tillsammans är vi starka. Jag kan också verkligen rekommendera er att läsa boken Djävulsdansen. Den finns också under fliken böcker här på sidan. Tack för att ni finns. 

Var aldrig tysta!