söndag 20 juli 2014

En mur som aldrig faller.

Mina blöta och en gång vita Converse klibbar fast i varet från mitt skavsår på vänster häl för varje steg jag tar. Jag har gått runt i det regnvåta gräset i snart en timme. En cirkel har trampats upp av mina skosulor. Telefonen mot mitt öra är väldigt varm och batteriet är snart slut. I en vecka har jag varit hos min sambos familj och bara andats och för en gångs skull njutit av sommarvärmen. I en vecka har jag ätit glass nästan varje dag. I en vecka har jag stängt av allt annat. Allt annat än sol och glass och fina människor.
Mina kinder är röda nu av hundratals salta tårar och jag undrar om de någonsin tar slut.

Jag har ringt till min mormor och pratat med henne. Jag nämnde för henne att vi ska åka ut till sommarstugan när mamma inte är där.
 "Våra två vänner följer med ut också, de vill så gärna se hur vi har det där på landet. De ska ta med sig sällskapsspel och vi tänkte visa dem runt, de stannar nog två nätter."
Mormor svarar snabbt i telefonen,
 "Vad säger du nu? Du tänker väl inte låta de sova där två nätter? Nej det där går inte, de får komma över dagen bara och åka hem igen på kvällen! Har du ens pratat med mamma om det här?!"
Och i mitt huvud är det något som stannar upp. Vänta nu... Vad var det jag sa som fick henne så upprörd? Var det sällskapsspelet eller bara det faktum att min vän som jag känt i 13 år ska komma ut till vårt landställe som fick henne att reagera? Jag tyckte att jag sade två helt vanliga meningar, som för mig var positiva och betydde att något roligt kommer hända. Är jag sjuk som inte fattar nu? Är det fel i mitt huvud?
 "Eeh, va?" är det jag får fram till slut.
Det hela eskalerar ganska fort och snart skriker vi på varandra. Jag har pratat med mamma, hon har sagt att det är ok. Vi vill helst få några ensamma dagar på landet, eftersom det är jobbigt att vara i samma hus som en alkoholist. Mormor blir argare och säger att

Nu pratar vi inte mer om det här

De värsta orden som finns. nupratarviintemeromdethär. Punkt. Men då brister det för mig och jag säger att det gör vi visst. Allt kommer upp och jag berättar att mamma fortfarande dricker, hon är sjuk och måste ha hjälp. Dessutom har hon nu fått gikt och en allvarlig vitaminbrist. Vi lägger på osams.
Jag ringer mamma.
 "Hej, vi åker ju till landet på onsdag med vännerna, det går väl fortfarande bra eller har du ändrat dig?"
Mamma svarar då med en trött ton:
 "Jaha ska ni dit? Jaaa....men det går väl bra, jag kan ju vänta hemma i stan, jag ska ju ändå till läkaren igen för nya prover, och vitaminerna, jag äter ju den här nya maten, jag skulle träffa en terapeut, hur länge stannar ni på landet?"
Återigen säger det stopp i mitt huvud. Vad. Är. Det. Som. Är. Fel? Vi pratade igår och hon sade att vi kunde åka till landet, förstår hon inte? Har jag drömt allt? Vad händer här!?
Även det samtalet slutar i tårar och jag tar upp hennes alkoholproblem, att hon säkert inte har den där sjukdomen hon tror att hon har, för alkoholism ger ofta vitaminbrist.
"Nu pratar vi inte mer om det här." 

Efter de här samtalen på en parkering, går jag en promenad bort till en stor och regnvåt gräsyta, där jag i cirklar trampar upp skavsår på min vänstra häl. Jag pratar med en släkting som om och om igen försäkrar mig om att jag inte är sjuk. Jag tänker inte fel. Det är helt normalt att vilja ta ut sina vänner på landet några dagar, det är deras reaktioner som är fel.
Jag gråter och är förvirrad och fruktansvärt arg. Jag känner för att slå sönder något. Och jag känner för att ringa tillbaka till mamma, eller kanske åka hem till henne, hålla hennes huvud mellan mina händer och skrika åt henne att börja tala sanning. Sluta dricka! Berätta för mig vad läkarna säger!

Mamma och mormor är ett lag. Ett team. De står starka på en sida och över en tjock mur skriker de att de älskar mig och att jag ljuger och är dum i huvudet. Min mamma dör långsamt och plågsamt där på andra sidan muren men mormor har bundit upp henne mot ett träd så att det ska se ut som att hon kan stå själv. Så att mamma nästan ser levande ut. Jag kan inte ta mig över. Jag trampar upp cirklar i gräset och i min ilska försöker jag slå sönder en mur som aldrig kommer att falla.