torsdag 10 april 2014

När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då?

Jag kunde inte resa mig. Benen var en del av den tunga träbänken jag satt på och mina fötter hade gjutits fast i kyrkgolvet. Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände. Jag satt kvar. Länge. Men jag förstod ju att jag inte kunde stanna där, jag kan inte gå på en begravning utan att ta avsked. Jag såg bara fötterna och golvet framför mig när jag lade rosen på kistan. Jag gick bakom min vän och lade min hand på hans axel innan jag satte mig igen. Jag grät och jag var arg.
Jag är inte här
Jag är inte här
Jag är inte här
Det här händer inte. Sådana här saker händer inte i världen. Man kan inte göra såhär, det får inte gå så här långt, så långt att döden hinner före ens barn. Döden kommer och lägger sitt täcke över någon som inte blev gammal nog men någon som kanske behövde vila.

Jag är inte här.
Jag är någon annanstans. Jag känner inte hur jag spänner mig där jag sitter, men det märks dagen efter. Huvudet och nacken värker och under dagen kommer panikångesten som en sten någon släppt från himlen. Hjärtat slår alldeles för fort och jag sätter mig ner på en parkering och tänker på att jag ska andas. In och ut. In genom näsan. Ut genom munnen. Och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.

Det här händer inte. Jag är arg och önskar att jag kunde varit mer närvarande, att jag kunde kramat min vän längre än jag gjorde. Jag är arg på världen och människorna, och jag är arg på min mamma. Är det hennes tur nu? Ska jag planera en begravning innan jag fyller 30? Eller kommer jag få leva med den här känslan och hennes missbruk, i resten av mitt liv? När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då? När en mamma dör, är man inte en dotter längre då?

Jag som inte fick chansen att vara en. Jag hann inte vara liten, jag hann inte vara ett barn. Allt gick så fort och plötsligt sprang man runt där som åttaåring och letade efter sin mamma någonstans i mörkret. En dag var det bara så att jag inte var ett barn längre. Plötsligt var man bara vuxen.
Många barn längtade efter den dagen de skulle bli vuxna, men inte jag. Jag var redan där. Jag har aldrig längtat. Jag har hållit fast i skolan och mina böcker och leksaker så länge det bara gick, och när jag tog studenten så grät jag. Inte av lycka, utan av sorg. Nu var det slut. Nu skulle jag bli vuxen, som jag redan varit i 10 år, och jag längtade inte efter något annat än att få ha en mamma. En vuxen mamma. En frisk mamma.

Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände.
Jag är inte här, och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.


torsdag 3 april 2014

Tills ni ses igen.

Det var alldeles för tidigt. Kanske hade solen inte ens hunnit vakna där bakom molnen.
Visste man ens att den fanns?
Det var alldeles för tidigt.
Det var för tidigt för för att lämna, men för sent för att stanna kvar.
Och i gryningsljuset landade två barfotafötter i ett daggvått gräs, någonstans på andra sidan livsgränsen. De fötterna får för första gången känna värmen från morgonsolens strålar, och där de vandrar uppenbarar sig en ny och alldeles egen stig. En varm väg att fortsätta gå på.
Och någonstans på vägen dit, fastnade svärtan av ångesten i ett filter, och man blev ren. Någon blev fri.

Genom världens största fönster, fick man se saknaden man lämnat efter sig. Skuldkänslorna och sorgen. Minnena, glädjen och skratten. Ingen förstår varför och världen suddas ut. Genom det stora fönstret ser man de man älskar, frysa till is när tiden stannar, men alla runt omkring fortsätter leva som att allt var som vanligt. Som att de inte förstått att det värsta som kan hända, just har hänt.
Men från platsen i solen riktar du solstrålarna åt rätt håll, och långsamt tinar deras blåa och förfrusna hud. Hjärtat börjar sakta slå igen och tårar smälter längs deras rosiga kinder.

Det var alldeles för tidigt, men redan för sent. Nu finns det nästan inget som skiljer er åt längre. Bara en tunn, tunn livsgräns, en linje, en hinna, och den kan spricka som en såpbubbla när du minst anar det. Men tills ni ses igen, går livet vidare. För er båda.





Vi gick längs vattnet i vårsolen när min vän berättade att hans pappa just gått bort. Gått över. Det är sorgligt och hemskt och jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att min vän får känna lugn. 
Vi var båda barn till alkoholister. Nu är det bara en av de som är i livet, och det är min mamma. Det kunde lika väl ha varit hon som fick lämna och det är läskigt att tänka så. 

Vila i frid.