måndag 30 januari 2012

FÖR ATT JAG ÄLSKAR DIG MAMMA.

Vi hade köpt en CD-freestyle till dig i födelsedagspresent, för det var vad du hade önskat dig. Vi parkerade bilen på gästparkerinegn där vi mötte morfar och tillsammans letade vi i fickorna efter mynt till parkeringsautomaten. En krona i timmen kostar det att stå där och vi lade i en femma var. Varje gång jag går den lilla biten upp för backen, och in genom porten, och dom tre trapporna upp till din dörr, så känns det väldigt starkt i mig. Den där värmen och kylan som blandas i magen, tårarna som liksom bränner bakom ögonlocken varje gång jag blinkar, och ilskan som sätter sig i fingrarna som inte kan sluta pilla på sakerna jag har i jackfickorna.

Jag ringer på och öppnar din dörr. Det är väldigt mörkt i lägenheten, som det brukar vara, men det första som slår mig är lukten. Det luktar inte som det brukar. Nu luktar det precis som det gör hemma hos väldigt gamla människor. Gamla, antika mattor, mörkt och torrt trä, kläder och tyger som sett bättre dagar och så en svag doft av kaffe från köket. Det här är inte min mammas hem. Hon fyller 45, inte 95. Vi ställer in paketen i vardagsrummet och hälsar på mormor i köket. Lillebror kommer några minuter efter oss och när vi sitter runt bordet frågar morfar vart din kille är. "Han kommer nog inte tror jag...  tyvärr, så är det med det" säger du med tårar i ögonen, men ler snabbt och häller upp kaffe åt alla. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga

Du öppnar vår present och börjar gråta, och jag vet inte om det är av glädje eller av sorg. För tyngden av dina känslor ligger som ett tjockt täcke över hela rummet. Efter vi fikat går jag in i mitt gamla rum. 7 år bodde jag där, och väggarna är fortfarande röda. Jag målade dom själv, tillsammans med en vän. Det står 3 tv apparater på golvet där inne, två sängar står i en hörna och några datorer  står inklämda på en hylla. I fönstret  vissnar några blommor sönder och persiennen som gick sönder innan jag flyttade ut, hänger fortfarande på sned. I ditt sovrum står gamla foto album, och jag har kameran med mig som vanligt, så jag tar ut två där jag vet att jag är med, och börjar bläddra i dom. Du var ungefär 20 år när du blev gravid med mig, och bilden på när du ligger i soffan med den stora magen, är en av dom vackraste på dig.

Bilder på dig och pappa tillsammans i ett tält någonstans, bilder från sommarstället, bilder på mormor och morfar när dom var yngre. Jag bläddrar vidare och en bild på dig och mig tillsammans dyker upp. Du sitter på huk i gräset en solig dag på landet, och håller om mig som står bredvid, ett år gammal. I bakgrunden ser man midsommarstången och människor som dansar. Du har en vacker, vit klänning på dig, med en spetskant längst ner, och håret ligger i vågor kring ditt ansikte. Somriga sandaler och en klocka runt handleden har du, och du är den vackraste som finns. Jag får vara stark för att hålla tillbaka tårarna och innan jag ställer tillbaka albumet i hyllan, tar jag några bilder med min kamera.

I kramen jag får innan vi ska åka hem igen, känner jag lukten av sprit, men det är en vana, en del av dig nu, så jag tänker inte mycket mer på det. Men i bilen väller känslorna fram igen, och jag är inte arg. Jag tycker synd om dig. Hur kan man gå från att vara så lycklig som du såg ut att vara på bilderna, till att förfalla totalt? Jag tycker att jag är lycklig nu, men kommer jag hamna på samma ställe som du? Vad fick dig att falla? Min vackra vackra mamma...


För att du är den vackraste på jorden.
För att du finns.
För att du gav mig livet.
För att jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa dig.
För att du upphöjt mig till skyarna.
För sagorna du läste, och sångerna du sjöng.
För skratten och för tårarna.
För att vi är samma på något vis.
För att jag älskar dig mamma.