lördag 7 december 2013

Om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin.

Hemma i en nedsutten soffa sitter hon om kvällarna. I tvättstugan eller badrummet finns lådor med vin, och hon dricker det helst direkt ur kranen eller ur en kaffekopp, så det inte ska synas. Det kunde vara 3 liter på en dag ibland. Allt måste planeras, allt ska ljugas om och gömmas väl. När man spenderar så mycket tid på lögner, så mycket tid på att försöka dölja allt för alla, för det tar tid, så har man inte så mycket tid över till sina barn. 

Jag spenderade mer tid utomhus än hemma. Det fanns inga gränser för vilken tid jag skulle komma hem på kvällen. Hon frågade inte om jag hade någon läxa eller vad som hade hänt under dagen. Maten jag fick när jag kom hem från skolan vad nästan alltid färdig pytt-i-panna eller korv och makaroner. Kylskåpet var alltid tomt och det var inte jättekul att gå med femtioöringar till konsum för att köpa den billigaste tvålen. 
Jag sov ofta över hos vänner och ibland tror jag att deras föräldrar känner mig bättre än mina egna. 

Jag satt med vänner 60 meter över marken och pratade om döden. Hade vi inte haft varandra tror jag inte att vi hade levt idag. Vi pratade också mycket om att vi skulle bli starkare än dem, komma längre och inte fastna i staden där vi växte upp. När jag var ensam blev det ganska oviktigt att leva eftersom dagarna gick ut på att överleva, men med vänner kunde jag andas lite lättare. Vi spenderade varje kväll tillsammans och kunde somna bredvid varann av ren utmattning, och när jag vaknade och det var dags att cykla hem mitt i natten, kunde jag bara hoppas på att vinet gjort sitt, och att mamma sov. Det gjorde hon oftast. Och hon undrade aldrig vart jag varit hela kvällen. 

Jag var oviktig. Osedd. Och det är som sagt inte så konstigt med tanke på hur mycket tid ett missbruk tar. Det känns ibland som att jag levt ett helt liv, som min mamma inte har en aning om. Hon vet inte vilken min favoritmat är, vad jag lyssnar på för musik, vad jag hade för betyg i skolan, vilka jag umgicks med eller vad som egentligen hände den där natten långt bort. Och nu när hon ringer vill jag inte berätta vad jag gör eller hur jag mår eller vad jag åt till middag, för hon har glömt bort det 10 minuter senare ändå. 

Hur mycket prioriterar man sina barn, när man efter att ha hämtat dem hos dagmamman, sätter dem på en bänk med varsin godispåse och går in på systembolaget och är borta en kvart? Tre gånger i veckan. 
Helt obevakade, osedda och ensamma, sitter två barn, på 3 och 6 år, med massa främmande människor runt omkring sig. 

De där kontrasterna att hela tiden vara bortprioriterad och osedd, för att sen kompensera det med 25 julklappar eller sjukt mycket lördagsgodis, är ganska svårt för ett barn att ta in. För 90 procent av tiden går man och är arg och ledsen på sina föräldrar och så kommer de där 10 procenten som får en glad för en stund och så känner man att man borde förlåta. När det får vara så i 15 år, så litar man inte på någon till slut, vill ta alla beslut själv och alltid känna sig fri.  

Som barn var mina vänner, min lillebror, min fantasi och mitt skapande det bästa jag hade. Jag hade inte behövt 25 julklappar eller två kilo godis. Det hade räckt med att alla vuxna runt omkring mig hade uppmärksammat problemet, pratat om det och försökt få ett slut på det innan det gick för långt. Det hade räckt med att man firade jul utan alkohol, för att visa att barnen prioriterades. Det hade räckt med ärlighet och tid. Tänk om alla de där timmarna, dagarna och nätterna som lades på att planera ett missbruk, hade kunnat läggas på att planera ett barns liv. Tänk om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin, undrar hur vår relation hade sett ut idag?