söndag 10 augusti 2014

Det skulle bara ta en liten stund.

Mamma stänger bildörren bakom sig och jag ser efter henne när hon går över parkeringen och bort mot affären. Jag och min lillebror sitter kvar i den tysta bilen. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund. Det blir imma på rutorna när vi andas och jag vet att pappa sagt att vi inte få rita på bilrutorna, men jag kan inte låta bli. Jag ritar en skog med mitt pekfinger. Jag skriver mitt namn och min lillebror suddar ut det och ritar en bil högre upp. Har det gått en liten stund nu? Vart är hon? Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. Har det gått en timme nu? Eller tio minuter?

Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm. Jag känner att gråten liksom fastnar som en klump i halsen.
"Hon kommer snart" försäkrar jag min lillebror om och han tittar lugnt ut genom rutan. Varför kommer hon inte tillbaka? Har hon lämnat oss här nu? Om jag går ut ur bilen och in i affären kanske vi inte hittar varandra, hon kanske inte ser att jag inte är kvar i bilen och åker hem utan mig. Jag stannar.
"Hon kommer snart." Min lillebror är lugn och tyst. Hans fyraåriga fingrar kladdar fortfarande på rutan och han biter på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.

"Hon kommer inte. Hon kommer inte tillbaka. Lillebror, vad ska vi göra? Hon kommer inte!"
Paniken växer sig starkare i mig och mitt hjärta slår så hårt att jag kan höra pulsen i öronen. Mina händer blir svettiga och världen börjar suddas ut framför mina ögon.
"Stanna här! Jag måste hitta henne!" säger jag till min bror och öppnar bildörren. Jag hoppar ut ur bilen och stänger dörren, och med mina små varma händer tar jag bort håret som klibbat fast i pannan. Jag står ensam på parkeringen och ser mig omkring. Vuxna går in i sina bilar och kör iväg. De ser mig inte. Mamma. Vart är min mamma?

Jag börjar gå mot affären och tittar bakåt mot bilen för att se att min lillebror sitter kvar. Jag kommer snart. Jag kommer snart tillbaka med vår mamma. Jag får akta mig för bilarna som kör för fort och människor springer in i mig när jag tar mig fram över det enorma, asfalterade fältet. Det är kallt ute. Alla har tjocka jackor på sig och mamma har en grön. Hon har en grön jacka. Det är en grön färg som inte är som någon annan grön jag sett. Jag kommer in i butiken och den stora klumpen i min hals gör så att jag får svårt att andas. Bröd och kakor, grönsaker och frukt. Människor som har bråttom med sina stora kundvagnar, de är i vägen och jag kommer inte fram. Jag stannar och snurrar ett varv. Mamma. Vart är du? Paniken har gjort ett hål i mig. Ett stort svart hål som äter allt hopp.

Mina händer skakar. Lillebror sitter ute i bilen själv, tänker jag och får dåligt samvete.
Men där. I havet av tjocka täckjackor och lovikavantar ser jag en grön färg som inte är som någon annan grön färg jag sett tidigare. Jag springer. Jag springer och mitt svarta hål fylls igen av tårarna som nu strömmar ner för mina rosiga kinder.
"Mamma!" ropar jag, och hon vänder sig om där hon går mot kassan. Jag kastar mig om henne och vill aldrig släppa taget. Mamma, mamma, min mamma. Hon blir arg för att jag lämnat bilen och säger åt mig att genast gå ut till lillebror igen medan hon betalar varorna. Jag släpper motvilligt och torkar mina tårar.

Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom.



Jag sitter i soffan och ser på en film jag länge velat se. Mina vänner har frågat om jag vill komma över och dela en soffa med dem, eller kanske gå ner på stan och se vad som händer där. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag är 17 år och väljer att stanna hemma. Det är mörkt i lägenheten och klockan är snart elva på kvällen. Jag drar filten hårdare runt mina fötter och lutar mig tillbaka. Det är ensamt. Rummen ekar tomma och ljudet från vår tjock-tv brusar och knastrar.
Det ringer på dörren. Först undrar jag vem det är så sent, men vet att det är min lillebror. Jag orkar inte resa mig. Jag vet att han har nyckel, det sade han innan han cyklade iväg tidigare idag. Och jag satte mig just i soffan och orkar inte gå och öppna. Jag fortsätter se på filmen och det ringer på dörren två gånger till.

Irriterad slänger jag av mig filten och går bort mot ytterdörren. När jag låst upp de två låsen och öppnat vill jag ta tillbaka alla mina irriterade känslor och en kall vind slår mig hårt i ansiktet. Där står min lillebror. Min lilla bror som ritade bilar på den immiga bilrutan. Min lilla bror som bet på snörena från mössan som mamma knutit under hans haka.
Han är blodig i hela ansiktet och hela hans vänstra arm är ett stort sår. Byxorna är trasiga och han haltar in i hallen. "Kedjan fastnade, jag kastades över styret på stora vägen och landade med huvudet först. Jag tappade mina solglasögon, de var helt nya." Klumpen i halsen. Mina skakande händer och hjärtat som slår snabbt. Men hålet i mig finns inte kvar. Paniken får inte plats här. Jag är den enda han har. Jag ska rädda min lillebror, min kropp får inte känna panik nu.
"Kom, sätt dig ner här, jag ringer mamma." säger jag lugnt och tar telefonen från väggen och slår mammas mobilnummer.

Det går några signaler och någon svarar. "Mamma? Hallå? Det är jag. Hallå, är det någon där?" Jag hör musik i bakgrunden och skratt och höga röster. Klirrande glas och någonstans hör jag hennes röst, men jag lägger på och provar igen. Den här gången svarar hon.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag mamma, du måste komma hem nu. Din son har ramlat med cykeln, han är helt blodig."
Hon är full. "Men jag kan inte komma hem nu, jag är ju på krogen här med Stefan och Anna och Mats och du vet. Min cykel står ju hemma hos Anna och jag kan inte gå och hämta den nu, nej om en stund. Om en stund kanske."

Hon lägger på. Jag hinner inte känna något, tänka något. Jag lägger snabbt på och lyfter luren igen samtidigt som jag säger lugnande till min bror. "Allt blir bra. Jag fixar det här"
Jag slår numret till vårdguiden och en sjuksköterska svarar. Jag berättar lugnt och tydligt om vad som hänt. Ja det är grus i såren. Nej de är stora men ser inte så djupa ut. Hur stora? 25 cm långt är ett sår, och kanske en dm brett. Tvätta av. Lägga om, titta på det i morgon igen, tvätta noga. Åk in om det blir värre.
Jag lägger på luren och börjar leta i skåpen. I badrummet bland tomma toarullar, smink och en halvt urdrucken vinflaska hittar jag bandage och plåster, alsolsprit och en sax. Jag tvättar och lugnar. Min lillebror är stark. Han är den finaste som finns och han får allt alla att le och skratta. Men nu gråter han. För första gången på väldigt länge, gråter han. Han är inte fyra, men fjorton år och han låter mig ta hand om honom.

När såren är rena och jag plåstrat om och lindat in honom i bandage säger jag åt honom att lägga sig  i sängen. "Ta en alvedon om det gör för ont. Jag cyklar och letar efter dina solglasögon." Han berättar vart han tappade dem och jag springer ner för de kalla stentrapporna. Det ekar i trapphuset när porten stängs bakom mig. Jag är arg när jag cyklar mot platsen där han ramlade och låter tårarna komma om de vill. Vart är mamma? Har det gått en timme eller tio minuter? Har det gått en liten stund nu? Vart är hon?
Under en bro som min bror cyklat över hittar jag hans nya solglasögon. Det är mörkt ute, det är mitt i natten. men i skenet av gatlyktorna ser jag att de klarat sig bra. Bara en liten repa uppe i kanten. Den syns knappt.

Det känns bra att jag hittat dem och jag cyklar hem fort igen. Min lillebror ligger hemma själv och har ont tänker jag och får dåligt samvete. Jag springer snabbt tillbaka till bilen och sätter mig bredvid lillebror i baksätet igen. Mamma kommer snart säger jag och ler lugnande mot honom. Han blir glad när jag räcker över solglasögonen till honom. "Tack."

Mamma kommer hem två timmar senare och vi möter henne i hallen när vi just ska gå och lägga oss.
"Men herregud, du ser ju ut som en mumie!" Vad har ni gjort här egentligen? Nej nu får ni gå och lägga er" säger mamma sluddrigt och går in till sig. Hon somnar ganska fort och jag säger godnatt till min bror men sover inte mycket den natten.
Morgonen efter tar jag bort bandaget på min bror och tvättar såren igen som nu börjat vara. När vi står i köket och jag jag sätter dit nya plåster, har mamma vaknat och ser oss.
"Men gud, vad är det som har hänt!?" hon ser förskräckt på min bror men vi ser inte tillbaka. Vi tittar på varandra och vi undrar inte när mamma ska komma tillbaka. Vi vet att hon är borta och vi ritar skogar och bilar med våra fingrar på insidan av den kalla och immiga bilrutan. Bilarna på sidan om vår bil åker iväg och nya kommer. En liten stund. Det skulle bara ta en liten stund.