lördag 17 februari 2018

Våra trasiga hjärtan.



Du fick oss att bygga murar. 
Höga. Ogenomträngliga. 
Av murarna byggde vi varsin borg, med vallgrav och torn och små små fönster. Genom de fönsterna kan vi se på dig, men du kan inte se in till oss. 
Vi släpper bara in varandra, och vi kommer sällan ut. 

Jag och min bror. 
Min bror och jag. 

En gång var vi rädda om dig. Sen blev vi rädda för dig. Nu är du rädd för oss, och vi är rädda om varandra. Du krossade oss. Du gjorde oss kalla. Värmen för dig finns inte kvar längre. Det finns inget hopp. 

Du lärde oss om farligheter. Om världen och onda människor i den. Men du sa aldrig något om att den mest otrygga platsen, var hemma. Det fick vi lära oss själva. 

Vakna mamma. Vakna. 

Du tog en bit av mitt hjärta, krossade det och satte tillbaka det igen. Den biten kommer aldrig bli hel. 

Ibland gråter jag. 
Ibland har jag sönder saker. 
Ofta är jag arg. 
Ibland önskar jag att du inte hade satt mig till världen. 
Men så tänker jag på min bror. Min andra borg. Ett hem. En trygghet. 
Vi behöver varandra. 
Vi behöver varandras trasiga hjärtan. 


För att bli hela. 




måndag 5 februari 2018

Nuet.

Lev i nuet. Det tjänar inget till att oroa sig för det som ligger framför oss. 
Lev i nuet. Du kan ändå inte ändra på det som redan hänt. 
Det enda vi har, är nu. 

Nu, i nuet precis nu, har jag ett hus tillsammans med min bror, som min mamma har full tillgång till, tills hon dör. Det fanns ingen annan möjlighet för oss att rädda huset, förutom denna. Jag har näst intill ingen kontakt med henne längre. Men när huset nu skrivits över på mig och min bror, så finns det anledning för henne att berätta hur dåligt vi sköter allt, att vi kommer aldrig klara det, och har ni tänkt på att det behöver målas och fixas och elen är dyr och soporna är dyrare och förstör inte det här nu. När hon nu varit så snäll och givit oss huset. 

Mamma är förmodligen hemlös inom kort. Hon super bort allt hon äger och har, och så super hon ihjäl sig. 
Det är henne det är synd om. Det är hon som är offret. Det är hon som är fast. 
Min mormor, också alkoholist, sa till mig en gång på en bussresa; Du har ju glidit runt på en räkmacka hela ditt liv. 
Och vet ni, det känns faktiskt så. Jag är så fruktansvärt tacksam varje dag, över allt jag fått och allt jag har. Tacksam över min bror, min fina morfar, mitt liv, min familj, mina vänner, min hälsa. Varje dag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Och varje dag gör jag allt jag kan för att bli bättre för andra, och mig själv. Jag tycker inte synd om mig själv, och jag vill inte att andra ska göra det heller. 

Att ha en döende mamma är bara väldigt stressande och man blir väldigt arg och ledsen utav det. Det spelar ingen roll om jag har eller inte har kontakt med henne, hon är lika döende ändå. Och jag tror på att prata om det här. Det måste få synas, höras. Det är inget som ska döljas längre, i någon familj. Det måste ut. Bearbetas. Kännas. Om fler kan våga prata om det, för att jag gör det, så vill jag fortsätta.