lördag 7 oktober 2017

OCH I SAMMA STUND, BLEV HON TYST.

Jag öppnar kuvertet och viker ut pappret som finns där i och läser vad det står. 
Ansökan har beviljats. 
Det är klart nu, och de flesta skulle nog vara glada att få ett sådant här brev. Plötsligt äger jag ett hus i skärgården. Ett halvt hus, den andra halvan äger min bror. 

Vi var tvungna att göra något. Efter att mamma sålt sin lägenhet och flyttat till en mindre, trodde vi att det kanske skulle bli lite bättre. Bättre för henne. 
Men hon har inga pengar. Ingen inkomst. Det är morfar som betalar alla hennes räkningar, köper all hennes mat. Det är inte bra, för morfar har inte hur mycket pengar som helst. Men det har en fördel och det är att mamma inte kan köpa alkohol eftersom morfar köper allt åt henne. Men efter försäljningen av lägenheten började vi förstå att hon tog utav vinstskatten, och köpte alkohol för de pengarna. Hon skulle alltså aldrig kunna betala tillbaka de där pengarna nästa år när det var dags. 

Det mest troliga är att kronofogden tar huset i skärgården ifrån henne. Och det hade väl varit ok, om det bara hade varit ett hus. Men släkten har bott där ute sedan 1600-talet, hus och mark har gått i arv i generationer och halva släkten finns kvar där ute. Det finns ingen plats på jorden som betyder mer för mig, än den ön, och jag vet att min bror känner likadant. 
Vi var tvungna att göra något. 
Efter att vi pratat med mamma om detta och morfar övertalat henne att det här är vad som måste göras, gick hon med på att skriva ett gåvobrev, mot full nyttjanderätt av huset tills hon dör. 
Och i samma stund hon gick med på det, slutade hon höra av sig till mig.

Jag skulle ta det sista hon hade, ifrån henne. Det enda hon hade kvar, av hennes gamla, vanliga, normala liv, skulle jag slita ur hennes armar. Jag har fått höra av morfar att hon grät mycket. 
Men dagen vi sågs för att skriva brevet, såg hon knappt på mig. Vi satt bredvid varandra vid bordet när vi gick igenom alla papper. Våra fingrar snuddade vid varann när hon räckte över pennan till mig, och mitt knä kom åt hennes ibland under bordet. Så nära men ändå så långt borta. 
Gåvan mottages tacksamt av, och jag skrev under. 

Sen fortsatte tystnaden. Och brevet kom. Och nu är det klart. Hon ser inte att vi har räddat huset, så hon kan fortsätta vara där. Hon ser oss bara som förrädare, som tagit det finaste hon har, ifrån henne. 
Nu står vi här med ett hus, men utan en mamma. Jag vet inte vad som händer nu. 
Kronofogden kommer behöva ha någonting av henne, och det enda hon har nu, är lägenheten. Tar dem den blir hon hemlös. En hemlös missbrukare utan vänner och utan familj. 
Jag vill gråta, skrika, slå sönder något. 
Det här är inte vad jag ville. Jag ville inte ha huset på det här sättet. Jag ville ärva det om 40 år. Jag ville ha en mamma som vågade kämpa, som vågade vara öppen och be om hjälp, som tog steget mot ett tillfrisknande. 

Jag ville ha en mamma, men jag fick ett hus.