fredag 16 januari 2015

Din mamma är vaken nu.

Så tänk dig att din mamma ligger i koma på sjukhuset. Hon lever men kan inte göra något annat än att bara ligga i en säng. Hon har legat så där så länge du kan minnas, men ibland har hon vaknat upp kortare perioder, för att sen falla tillbaka in i koman. Du lever ditt liv, tar studenten, flyttar, skaffar jobb och sambo och lever som vem som helst, men utan den där mamman att ringa till och berätta om allt det här. Istället går du omkring med en ständig oro över om hon kommer vakna upp fler gånger ur sin koma, eller om hon kommer somna in för alltid. Varje gång du varit på sjukhuset och hälsat på henne  så har du gått därifrån med tanken; Var det här sista gången jag såg henne?
Men varje gång läkaren ringer till dig och berättar att Din mamma är vaken nu, och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper du allt och springer för livet med tårar i ögonen mot sjukhuset och stannar där varje dag, tills hon somnar igen. 

Det är så det är. 

Nu har jag pratat med min mamma i telefonen nästan varje dag, de senaste två månaderna. Det har aldrig hänt förut, att hon varit nykter i två månader, och jag vågar knappt skriva det utan att ta i trä ungefär. Hon har skaffat en mailadress och skickar bilder till mig (!). Min mamma som alltid varit för full för att förstå sig på en dator, skickar bilder till mig via mail. 
Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för henne hur en dator och internet funkar och hon ser inget kryss i höger hörn och hon kan ju inte logga in på facebook för hon har ju inte det (fast jag hjälpt henne skaffa det ungefär 20 gånger.) 

Hon låter glad i telefonen. Eller, hon låter närvarande. Det känns helt fantastiskt och jag skiter faktiskt i alla er som säger att "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Hoppet är väl det sista som överger en människa och utan hoppet skulle jag vara död idag. Fan, jag får väl bli besviken då om det nu inte skulle hålla. Men två månader. Två månader. Sist hon var nykter en längre period var när hon hade fotboja en månad efter att ha kört rattfull och krockat. Då var det folk hemma och kollade henne varje dag i en månad. Den månaden var underbar. (Det var förresten då hon skaffade facebook). 

Varje gång jag pratar med henne i telefonen nu så får jag hålla mig från att börja gråta. Jag tror bara att den som också har en förälder som är alkoholist, eller möjligen har en förälder som ligger i koma på sjukhuset och just vaknat, kan förstå min känsla. Jag saknar min mamma varje dag. Det är en saknad och en längtan som gör så fruktansvärt ont. Folk har sagt till mig genom åren att du är ju vuxen nu, du behöver ingen mamma längre. Jag tycker det är tvärt om. När man är liten, visst behöver man sina föräldrar, men då kan vilken vuxen som helst i ens närhet ändå trösta och leka med en. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag henne. Jag behöver ringa till henne när det hänt något hemskt, eller något fantastiskt. Jag behöver fika med henne i stan, berätta om böcker jag läst och filmer jag sett. Jag behöver prata minnen med henne och kunna säga Ja men det är ju så typiskt morfar, du vet ju hur han är. Jag behöver min mamma. 

Saknaden är hemsk. På riktigt hemsk. Så nu när telefonen ringer och jag hör en röst som säger: Din mamma är vaken nu och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper jag allt och springer gråtandes mot hennes dörr, med blommor och presenter i armarna. Jag älskar henne så mycket. Och jag kommer aldrig sluta hoppas.