måndag 23 maj 2016

JAG HATAR ATT DU ÄR DÖD.

Den här tiden för ett år sedan, rasade världen omkring oss. Jag trodde att allt skulle bli bättre, att det var över nu. Jag var på väg upp ur det där svarta hålet jag bott i alldeles för länge, och precis när jag skymtade ljuset, gick en svart ridå ner framför våra ögon.
Älskade, finaste mormor... Om du bara visste hur arg jag är på dig...

Ni båda blev sjuka... men det var bara morfar som blev frisk igen... Vi brukade prata med varandra i telefonen nästan varannan dag, och plötsligt slutade du ringa, och du ville inte att vi ringde till dig. Ingen fick komma och hälsa på, ingen fick se dig sjuk. Jag blev orolig när ni inte kom på min födelsedag, för det gör ni alltid. Dagarna gick och du blev sämre. Jag pratade ofta med morfar och det han beskrev kunde jag inte tro på. Att du skulle ha blivit så smal, att du inte längre kunde komma upp ur sängen, att morfar fick bära dig till köket, till badrummet...
En dag åkte min bror upp till er, och han tog sig in till sovrummet, fast du låg där inne och ropade att han absolut inte fick komma in. När han fick se dig, trodde han inte att det var du som låg där. Du hade gått ner 30 kg, ditt hår som du alltid färgat brunt, var nu vitt och din hy var grå och blek...

Allt gick så väldigt fort därifrån... Vi försökte allihop få dig att söka vård, att ta kontakt med läkare, men du vägrade. Som alltid. Midsommarhelgen spenderades med fina människor i skärgården men jag kunde inte släppa tankarna på dig. På natten ringde morfar och sa att du äntligen hade sagt att det var ok att ringa ambulans. Du hade bara velat spendera er bröllopsdag hemma. Och det fick du.

Läkarna sa att cancern hade tagit över hela din kropp. Den fanns i din mage, i ditt bröst, i din rygg och i dina ben. I alla år har du gått och haft ont, skyllt på ålder och knän, och vägrat sjukhus.
Det gick så fort... allt känns så overkligt att tänka tillbaka på. Morfar blev såklart helt förstörd av beskedet. Men han är stark. Mamma kraschade, drack ännu mer och för en stund tänkte jag att hon kanske kommer hinna dö före dig. Jag lade mitt liv åt sidan för några veckor och var hos dig på sjukhuset, pratade med dig, försökte lugna, finnas där. Jag var hemma hos morfar, lagade mat till honom, tvättade, städade, plockade bär i er trädgård och lärde mig koka saft, så som du alltid gjort.

Jag var fortfarande kvar i mitt mörker, och när jag själv var på sjukhuset för att lämna blodprover, ringde morfar och sa att du fått köras till Karolinska och att du nog inte hade långt kvar nu. Han grät, han var förstörd. Mamma ringde mig och grät hon med, ville att jag skulle laga allt, göra så att allt blev bra. Jag ringde min bror och berättade, grät under provtagningen och sen åkte jag till Karolinska.  Det regnade och det var kallt. Väl framme mötte en läkare mig i korridoren. Han tog in mig i ett rum där morfar satt, och berättade att du var död. Att du inte fanns mer. Jag grät inte, för morfar grät. Jag vet att han försökte vara stark för mig, och han ringde mamma och var lika stark för henne, men jag ville visa honom att jag finns där, att jag fixar det här.

Tillsammans gick vi in i rummet där din kropp låg. Den var grå, svullen och stel, och någon hade tänt ett ljus bredvid sängen. Men du var inte där. Rummet kändes så ekande tomt... Jag hade hoppats på att få se dig igen, men du var inte där.... Jag tog den kalla grå handen i min, morfar kysste dina kinder medan tårarna rann. Sen fick vi en påse med dina saker, och så ringde vi en taxi.
Jag följde med morfar tillbaka till er lilla stad och vi åkte direkt till begravningsbyrån. Vi valde urna och vilka kläder du skulle ha på dig, vad som skulle stå i dödsannonsen...

Sent den kvällen satte jag mig på bussen tillbaka hem de tio milen. Det var först när jag kom hem, som jag kunde gråta. Jag stod länge i duschen och bara grät. Sen grät jag inte mer. Jag visste att jag måste finnas där nu för morfar, och försöka hålla mamma på avstånd... Hur tröstar man en alkoholist som precis förlorat sin mamma i samma missbruk?
Vi tömde dina garderober på kläder dagarna efteråt, morfar ville ha allt gjort snabbt. I garderoben, under skor, i en väska, låg flaskor inlindade i plastpåsar... Det var jag som hittade dem. Igen. Så många gånger som jag hittat samma flaskor i mammas garderober. Det gjorde så fruktansvärt ont...
Veckorna efter din död påmindes vi om dig via alla insändare i tidningarna. Du var viktig i staden och hade en betydande roll för många. Det är många som saknar dig.

Du var bara 71 år när du dog. Jag är så fruktansvärt arg på dig för att du är död. Hade du inte druckit.... hade du inte rökt... hade du bara gått till läkaren när du hade ont första gången... hade du bara sökt hjälp... Du hade kunnat leva kanske 25 år till. Morfar hade inte behövt bli ensam så tidigt. Han saknar dig hela tiden... varje dag.
Fan för dig mormor. Fan för att du är död. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta... Jag har inte tillåtit mig själv att gråta, fören nu. Men jag gör det bara när ingen annan ser. Jag gör som du. jag låtsas att allt är bra.

Snälla.... kom tillbaka... jag saknar dig...