tisdag 30 juli 2013

Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer.

Snön ligger som ett skyddande täcke över världen och mörkret får oss att lysa. Som snöflingorna som gnistrar i skenet av gatlyktorna. Det är kallt på tunnelbanan och människor sitter insvepta i tjocka jackor och har stickade mössor nerdragna över öronen. Jag är på väg till en vän och väljer att stå. Någon annan kan få min plats. Nu har jag inte pratat med mamma på över tre veckor. Hon var full sist vi pratade och jag orkade inte mer, sade att det räcker nu, jag vill inte ha det så här. Hon lade på och jag har inte hört av mig sen dess. Hon har ringt några gånger men jag har inte svarat. Inte orkat. Förutom igår och i förrgår då jag försökte ringa henne, men utan svar.

Jag går av tunnelbanan för att byta tåg och har tur när jag ser att nästa tåg redan står inne på perrongen. Jag springer över till det och dörrarna stängs bakom mig. Det är lite varmare på det här tåget och folk har tagit av sig vantarna. Jag väljer fortfarande att stå. Jag tänker att jag borde ringa. Eller borde jag? Jo. Tanken slår mig att jag ju faktiskt inte ens vet om hon lever. Jag tar upp min mobil och bläddrar ner i kontakterna tills jag kommer till M. Mamma. Jag ringer och signalerna går fram. Det blir mörkare utanför och människor går av och på tåget. Inget svar. Jag ringer hennes mobil. Inget svar där heller. Jag ringer både hem och till hennes mobil flera gånger men fortfarande inget svar.

Jag lägger ner mobilen i fickan igen. Varför svarar hon inte? Det blir kallt att stå vid dörrarna på tåget som hela tiden öppnas och stängs, men jag vill inte sitta ner om jag ska prata i telefonen. Är hon fortfarande arg på mig för att jag sade ifrån? Varför bryr jag mig? För att det är min mamma. Kanske. Kanske svarar hon om någon annan ringer. Jag tar upp mobilen igen och ringer min bror. Hej lillebror, kan du ringa mamma och höra om hon andas? Lever? Min bror svarar och jag ber honom ringa henne, han har inte heller hört från henne på ett tag. Vi lägger på och några minuter efteråt får jag ett sms av lillebror. Hon svarar inte. Jag ringer mormor. Mormor svarar som alltid efter två signaler. Jag frågar hur det är och om hon hört något från mamma, de brukar ju prata med varandra. Nej. Inte på flera dagar nu.

Jag känner hur något knyter sig i min mage. Jag står ensam på tåget. Kanske inte ens på ett tåg, för allt runtomkring försvinner. Jag berättar för mormor att varken jag eller min bror pratat med mamma på länge och att ingen av oss kan nå henne. Mormor säger att hon ska prova att ringa. Vi lägger på.
Jag väntar och jag väntar. Jag ringer min vän som jag är på väg till och säger som det är. Jag är orolig. Jag har inte hört något från mamma. Vi försöker få tag i henne.

Min mormor ringer upp igen och jag svarar. Hon låter nu också ganska orolig och säger att hon ringt flera gånger. Vad händer? Vad händer hos mamma? Vad händer i mig? Vi alla provar att ringa mamma några gånger till. Jag säger till mormor att någon måste åka dit. Jag befinner mig flera mil därifrån och de som bor ganska nära borde kunna ta bilen och mormor säger att hon och morfar kan göra det. Jag känner mig lite lättad och vi lägger på. Tåget närmar sig stationen där jag ska gå av. Folk reser sig när en röst ropar upp namnet på platsen och tåget bromsar in. Jag kliver av när dörrarna öppnas och kylan sticker mig som små nålar i ansiktet . Det är mörkt och snön har inte slutat falla. Jag går med snabba steg nedför trapporna och ut genom spärrarna och jag tänker att jag ska försöka att inte tänka så mycket. Men det är svårt.

Vägarna är hala och täckta av nyfallen snö. Jag har inte rätt skor för det här vädret och blir snabbt blöt om fötterna. Det gör inget. Det spelar ingen roll nu. Jag närmar mig min väns hus och tar upp mobilen ur fickan. Det är nog bäst att ha den i handen. Nära. Jag öppnar porten och går uppför trapporna och jag tycker att jag knappt ser något eller ens minns stegen jag just tagit. Det blir svårt att andas och tårarna bränner där bakom någonstans. Jag ringer på dörren och min vän öppnar. Jag går in och kan bara sätta mig i soffan och vänta. Jag kan inte äta eller dricka. Efter någon halvtimme ringer telefonen. Jag svarar snabbt. Det är mormor.

Vi är hemma hos mamma nu. Hon mår bra. Såklart. Mina tårar rinner och jag säger till min vän att mamma lever. Hon mår bra. Såklart mår hon bra. Den tunga stenen släpper taget och alla känslor kommer på samma gång. Mormor berättar att de hade ringt på men hon hade inte öppnat. De hade ropat i hennes brevlåda och när hon väl kommit och öppnat fick hon en utskällning för att inte ha svarat i telefonen. Hon hade somnat på soffan och de andra dagarna hon inte svarat minns hon inte varför. Mormor ber om en nyckel till henne så att hon kan komma in när hon vill. Det får hon till slut.

Hon mår bra. Hon lever. Min mamma lever. Varför bryr jag mig? Varför tänker jag att hon är död innan jag tänker att hon lever? Hon kanske tagit sitt liv, supit ihjäl sig. Levern orkade inte längre. Nu ligger hon där på hallgolvet och ingen har kunnat nå henne. Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer. Mina tankar måste få tänkas. De blir som ett skydd. Ett skydd mot en eventuell verklighet och framtid. Jag är förberedd. I alla fall lite. Jag låg steget före. Jag har redan tänkt tanken innan det hände.

Min mamma är en missbrukare. En alkoholist. Man ska inte lägga tid där, inte låta dem tömma dig på din energi. Hon är en alkoholist. Alkoholister ljuger, svarar inte i telefonen, prioriterar alkoholen framför sina barn. Och de är bra på det.
Men min mamma är en människa. En person. Och alkoholism klassas som en sjukdom. Om någon som var cancersjuk inte hade svarat i telefonen på flera dagar, om hon inte hade hört av sig, hade man struntat i henne då? Hade man inte blivit orolig? Hade man kanske tänkt att det är en av de dagar då hon är tröttare än vanligt efter alla cellgiftsbehandlingar. Det är därför hon inte svarar. Hade man tänkt så i tre veckor?

Nej. Min mamma är en människa som är sjuk. Hon har cancer i själen och hennes inre äts upp av ett svart mörker som hon inte kan styra över. Man måste få bry sig lite. Jag måste få bry mig.


lördag 20 juli 2013

Jag ska bli bättre än mig.

Jag är fel.
Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Hur fel jag gör. Ingenting jag gör blir rätt, ingenting är tillräckligt och jag kan alltid lite mer, lite bättre. Du måste bli bättre. Vara bättre.

När jag var liten fick jag ofta höra att jag skulle vara duktig. Jag som var äldsta barnet skulle ta hand om min lillebror, jag skulle vara stor och stark, jag skulle kunna allt, för jag var ju så duktig. Äldst. Stor. Jag skulle klara allt. Jag fick också höra hur dålig jag var. Om jag grät eller tyckte att jag blivit orättvist behandlad, var jag som de flesta barn grinig och jobbig och sade ifrån och emot. Min mamma sade ofta till mig att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, hon skriker inte, hon gråter inte. Man skulle ha henne som dotter istället". Jag var utbytbar. Jag var en i mängden, någon som gick att ersätta. "Vad ful du är när du gråter, titta på dig själv"

Jag har växt upp med en ständig press på mig själv och än idag tycker jag att jag inte gör tillräckligt. Nu när mamma blivit sämre och dricker mycket mer, går hon inte att skylla på, eller konversera med. Därför vänder sig mormor och morfar till mig och min bror. "Varför hälsar ni aldrig på mamma? Stackars henne. Varför hjälper ni inte till att klippa hennes gräsmatta, hennes buskar, måla hennes hus? Ni borde komma hit oftare. Det är dåligt av er att strunta i henne sådär. Ni borde hjälpa till mer."

Jag är fel. Jag gör fel. Jag räcker inte till.
När jag var sju åt tog jag ett beslut. Jag bestämde mig för att inte någonsin bli som dem. Jag ska inte dricka det där konstiga de dricker. Jag ska inte röka de där äckliga cigaretterna. Jag ska inte slå mina barn, om jag ens ska skaffa några. Jag ska bevisa att jag är bättre. Att jag kan mer, att jag klarar mig utan det där de har och gör.
Idag dricker jag inte alkohol. Jag började aldrig och var inte intresserad av att gå ut på olika klubbar med mina vänner. Jag röker inte. Jag snusar inte. Jag har aldrig testat några droger, jag fick jobb direkt efter studenten, har köpt en lägenhet, har en sambo och katt, och jag sorterar mina sopor och åker hellre buss än att ta bilen. Är jag bättre nu? Är jag tillräcklig eller är jag fortfarande utbytbar? Mot vem då?

Det mesta jag gör idag, kan jag inte vara glad eller stolt över. För varje gång jag gör någonting bättre än den förra gången, så ser jag att jag kan utvecklas, och då måste jag kunna utvecklas igen. Och igen och igen och igen. Tills jag är bra nog. Bra nog för mig själv. Tills jag inte är utbytbar.
Jag hamnade på en arbetsplats där jag fick höra samma sak. "Tro inte att du är värd en högre lön, om du inte vill ha jobbet finns det andra som kan göra det, duger det inte kan du gå." Det fanns inte så många andra som kunde göra mitt jobb, men jag har en röst inom mig som säger att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, man skulle ha henne som dotter istället". Så gör jag allting lite snabbare, lite bättre, lite mer noggrant.

Jag klipper gräset på min mammas tomt. Jag målar hennes hus. Jag köper nya saker om något gått sönder på landstället. Mormor ringer till mig och undrar varför jag inte gör mer. "Ni får väl hjälpas åt" säger hon till mig i telefonen när jag berättar om allt jag gjort, och mamma ligger full och sover i fler timmar och inte går att väcka. När man gör allt man kan göra, och lite mer, och ändå inte räcker till, vad gör man då?

Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Jag skriver inte bra, jag är inte tillräckligt öppen och inte tillräckligt anonym. Jag ritar fult. Kakorna jag bakar blir inte tillräckligt jämna och fina.
När jag gör någonting, får ingen se det, läsa det, eller smaka på det fören det är helt klart. Jag vill inte ha kritik mitt i, varken bra eller dålig. Då slänger jag allt och gör något helt annat. Då är det inte mitt längre, någon har lagt sig i. Jag klarade det inte själv. Jag var inte bra nog.
Jag kan själv. Jag måste bevisa för dem att jag inte behöver det de har. Jag behöver inte dem. Jag behöver ingen mamma.


torsdag 4 juli 2013

Att lämna över rollen.

Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata.

När jag var 19 år fick jag mitt första riktiga jobb. Inget sommarjobb, ingen deltid, inget vikariat. En riktig, fast anställning. Det första halvåret jag jobbade där, pendlade jag 4 timmar om dagen, två timmar tog det att komma dit, och två timmar hem. Jag bodde fortfarande hos mamma då, hjälpte till att betala hyran eftersom jag hade en lön och sparade så mycket jag kunde. När jag ko hem på kvällarna var klockan halv sju. Jag hann slänga i mig lite mat, sätta mig i bilen och åka till träningen, för att sen åka hem och somna vid 21 eftersom jag skulle upp kl 05.30.

Det gick inte att hålla på så. Jag var tvungen att försöka hitta en lägenhet nära jobbet. Och det gjorde jag också till slut. En liten etta på 33 kvm fick jag hyra svart mitt i stan och 10 min från kontoret. Jag kunde inte tacka nej, jag behövde ju komma hemifrån, från mamma, från missbruket. Det var ett jobbigt beslut, för det skulle också betyda att jag var tvungen att lämna min lillebror ensam kvar där. Han bodde ju hos pappa emellanåt också, men fortfarande mycket hos mamma. Det gick ok även om det var svårt. När jag flyttade så grät mamma hela vägen i bilen. Hon var full såklart och hade både panik och hjärtklappning på det och morfar undrade vad det var för fel på henne.

Jag pratade ofta med min bror i telefonen och vi höll kontakten. Han kom och hälsade på och vi umgicks, men jag vet att när han åkte tillbaka hem hamnade han i den rollen jag haft hos mamma. Letande, misstänksamhet, ilska, sorg, förvirring. Det är en jobbig roll, som man själv tar på sig automatiskt när man bor med en missbrukare.

En dag efter jobbet gick jag i affärer och tittade när min telefon ringde. Det var min lillebror. Jag svarade glatt och frågade hur det var med honom. Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata. Min bror berättar att mamma har någon man där. Det har kommit dit olika män till lägenheten som min bror inte känner igen. Män i kostymer. Män med portföljer, slipsar och fina skor. Min mamma är inte sån. Hon gillar killar med lite skit under naglarna, rufsigt hår och slitna jeans. Min bror fortsätter. Han berättar att hon går in med männen i sitt sovrum. "Jag tror hon tar betalt för det, det skulle inte förvåna mig..." säger han.

Jag frågar om han ätit något idag, om hon gjort middag. "Hon öppnade dörren till mitt rum för ett tag sen och slängde in en pirog på sängen som hon sa att jag kunde micra. Jag vet inte vad jag ska göra." Jag hör att han är både ledsen, rädd och arg. Jag blir lika arg och gråtfärdig jag. "Stanna i ditt rum, eller gå ut ur lägenheten. Jag ringer till mormor, så ringer jag tillbaka till dig sen, ok?"
Jag befinner mig 2 timmar bort. Jag känner mig maktlös och min fina lillebror sitter ensam i en lägenhet med en okänd kvinna och okända män. Jag ringer till mormor och berättar och hon säger lugnt att hon ska ringa mamma och prata med henne. Det är allt. Jag ringer upp min bror igen och berättar och säger att han borde flytta till pappa på heltid. Det gör han också senare.

Jag vet inte vem min mamma är. Jag vet inte vad hon gör eller vad hon gjort. Hon är en främling. Hur kan man välja alkoholen framför sina barn? En av de bästa sakerna med att flytta hemifrån var att jag kunde ha ett välfyllt kylskåp. Jag kunde ha precis vad jag ville där inne och varje gång jag öppnade det skulle det aldrig behöva saknas något.
När jag bodde hos mamma fanns det en ostkant, ett halvt paket mjölk med klumpar i eftersom hon frös in mjölken för att den skulle "hålla längre", en kaviartub och kanske en burk sill från midsommarafton förra året. Vi åt väldigt lite. Vi fick pytt i panna varannan dag, och korv och makaroner varannan dag. På helgen blandade hon ihop resterna av korven, makaronerna och pytt i pannan till en enda röra, och det blev "lyxxmiddagen".

Jag är väldigt glad att min bror idag bor i en egen, fin lägenhet. Han har mat att äta varje dag och varken han eller jag behöver  gå till affären och köpa smör för enbart femtioöringar. Femtioöringarna var ganska små, men jag lovar att de blev väldigt tunga att bära på när de blev sådär många.