ATT LEVA MED MINNEN ÄR ATT LÄNGTA TILLBAKA.

När jag var ungefär 7 år, låg en dag världens största paket under julgranen. Jag smög mig fram och kikade försiktigt på lappen som satt på paketet och upptäckte att mitt namn stod på det. Jag blev överlycklig och kunde nog ganska snart gissa att det var det där dockskåpet som jag velat ha så länge. Och visst var det så.
Dagarna efter jul och många veckor efteråt satt jag varje dag och lekte med det dockskåpet.  Det var den bästa presenten man kunde få.

Nu har jag just hämtat ut filmer på dvd som jag lämnat in för att spelas över från vhs. Det är filmer på mig och min lillebror när vi var små. Och där sitter jag och leker med det dockskåpet. Jag tar dockornas händer och gör så att dom noggrant stänger dörrarna efter sig när dom går mellan rummen. Mamma filmar. Hon pratar och frågar mig saker. Hon låter så pigg, så glad. Hon låter lite som jag.

Senare i filmen är det nyårsafton. Vi är hemma hos mormor och morfar. Vi pyntar på deras vind och tejpar upp serpentiner i taket, tänder ljus och mormor dansar med min lillebror medan min morfar tar kort. Mamma står uppe på bordet och poserar framför kameran när hon märker att pappa filmar henne. Alla går ner till köket där långbord dukats fram. Lillebror räknar stolarna och konstaterar att vi är 20 personer som ska sitta där. Massa släktingar kommer, det plingar på dörren och grannar kommer över. Det skålas och skrattas. Pappa skrattar. Det var så länge sen jag hörde honom skratta som han gjorde då.

Mamma skrattar och ler hon med, och hon pratar med mormor och är så glad. Morfar lyfter upp mig och säger att om han ska vara med i bild så ska minsann jag det också. Jag har en röd klänning på mig med vit spets och håret har jag kammat fint och mamma har satt upp det i en tofs. Jag minns hur fin jag kände mig i den klänningen.    Jag minns också hur mycket jag tyckte om dom nyårsaftnarna. Pappa och morfar smällde raketer senare på kvällen medan alla vi andra stod samlade på altanen.

Jag kommer på mig själv med att le och jag får tårar i ögonen. Alla var så lyckliga. Man ser verkligen hur glada alla var. Det lyser igenom dom, och dom delar med sig av sin glädje. Alla vuxna pratade och skrattade hela tiden och barnen var alltid med överallt. Jag har inga dåliga minnen från den tiden.

JAG VILL HA TILLBAKA MIN MAMMA.

Det var länge sen jag träffade mamma nu... Jag undrar hur hon har det ibland, och ofta gör det så fruktansvärt ont i mig att tänka på henne, och det gör jag ganska ofta. Jag vill innerst inne inte släppa taget om henne. Jag vill ha en mamma. Min mamma.

För någon månad sen målade vi om huset på landet, vi skulle hjälpa mamma med det sa mormor, för hon kan ju inte göra allt själv. Det slutade ju såklart med att mamma, som var så full att hon knappt kunde stå på benen, målade en liten kvadratmeter på huset, sen gick hon in och lade sig. Jag undrade såklart vart hon tagit vägen, precis som min kille, min lillebror och hans kompis som målade huset också, och jag gick in. Jag öppnade dörren till hennes sovrum och där, med neddragen rullgardin låg hon i mörkret under täcket. Jag försökte väcka henne och till slut gav hon ifrån sig några mumlanden, och jag sa bara; Vad gör du? Går det bra för dig att måla eller?
Jaaa det går såååå bra...   sa hon bara och somnade om.
Fy fan för dig, sa jag och gick ut igen. Vi målade klart hela huset, det tog många timmar, för det är rätt stort ändå, men det gick bra och blev väldigt fint.

Jag och min kille tog båten tillbaka till stan den dagen utan att säga något till henne. Men jag hann säga till både mormor och morfar att mamma låg och sov och vi gjorde allt själva.

Helst av allt hade jag velat sätta mig på mammas sängkant och hålla om henne, fråga hur det är. Men det går inte, och det gör så sjukt ont. För jag vet ju att hon bara ljuger, säger att allt är bra, och nämner jag alkoholen så säger hon ju bara: Hur fan kan du påstå att jag dricker!? Du hittar på så jävla mycket skit!
Och säger jag det till mormor så säger hon samma sak. Jag hittar bara på.

Förutom ibland då när mormor ringer till mig och gråter och jag får leka  psykolog. Eller som den gången vi trodde mamma tagit livet av sig för hon hade inte svarat i telefon på 4 dagar. Då hade jag visst inte heller hittat på...

Jag är den enda som vill se. Och jag vet att mamma inte vill sluta, men innerst inne ser jag en annan mamma, den där personen hon en gång var, med alla drömmar och allt hopp. Hon ville ha en familj och förlorade den. Hon vill bli florist,  men vågar inte hoppa. Hon vill kunna gå och fika med mig på stan men vet att hon måste springa in på toaletten för att dricka varje halvtimme.
Jag vet att hon VILL, och det är det som betyder mest. Jag kan inte bara gå förbi någon som ligger ner på marken och blöder och skäms för att be om hjälp.

Jag kan inte...


Jag är hård, och ställer krav, och pratar om det, förmedlar, hjälper andra, jag frågar, jag går utbildningar, jag vill jag vill jag vill ha tillbaka min mamma!

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE, ÄR ATT LEVA I EN LÖGN.

Ibland pratar eller skriver jag på ett sätt som om det var jag som mådde dåligt, kanske sämst i hela världen. Det är ju inte riktigt meningen, och om jag mår dåligt av att ha en alkoholist till mamma, hur mår då hon...

Jag kan ju aldrig sätta mig in i hennes situation, aldrig veta vad hon tänker eller hur hon mår. För hon pratar aldrig om det, eller säger bara att allt är bra. 

Det är sommar och många har haft semester. Jag med. Vi har ett hus på landet, en stuga i skärgården, där vi är så mycket vi kan på somrarna, badar, solar, ligger och läser, grillar och äter god mat, och dessutom har halva släkten hus på samma ö, så man får träffa massa underbara människor när man är där. Det som är lite mindre kul är att jag inte har en egen stuga, utan måste sova hos mamma eller mormor och morfar. En helg nu för bara några veckor sedan, var jag ute på ön utan någon vän med mig, och sov i samma hus som mamma 2 hela nätter. Den första kvällen ville jag ge henne en chans, vi satt ute under ett parasoll med myggnöt över, varsin filt och så godis och bra musik. Vi pratade och skrattade, och min mamma hade planer och drömmar, å vad hon drömmer!

 "Vi köper det gamla värdshuset!" sa hon och började beskriva och gestikulera. "Vi inreder rummen fint, i olika stilar, så har vi ett spa där på nedervåningen, du kan fixa menyer och mormor och morfar kan ta emot gästerna, och så kan lillebror göra en hemsida och..."

Hon hade så mycket drömmar, hon vill ju sluta på sitt jobb hon haft i 22 år nu, och bli florist, men det säger hon inte till alla, bara mig. Hon skulle kunna bli en bra florist, hon vågar bara inte hoppa. 

Mellan varven, lite sådär diskret som hon trodde, så sprang hon in i huset. "Jag ska bara fixa en grej! Eller "Jag kommer snart, ska bara hämta en cigarett". Så varje halvtimme var hon inne och drack ur sina bag in box hon har under sängen eller i garderoben eller som just den helgen, i mitt sovrum.   

Dagen efter går jag ner till mormor och morfar för att säga hej. Mormor sitter under markisen på altanen och löser korsord och dricker kaffe och röker som vanligt. "Hej", säger hon och ler och sa kramas. Vi pratar lite och säger hon plötsligt, när morfar gått en bit bort så att han inte kan höra. 

  "Du, visst är det så kul att det går så bra för mamma nu!"

  " Hur menar du bra?" frågar jag. 

  " Men herregud, du vet väl vad jag menar!" säger hon, och jag vet ju såklart vad hon menar. Jag vill bara få henne att prata mer om det. "Att mamma är bättre, du vet, slutat dricka, äta antabus och allt det där, det är ju så skönt, jag är så glad! Jag är verkligen glad och så lättad att det går så bra!"

Ska jag bryta den här bra känslan hos henne, krossa hennes bild av verkligheten, eller ska jag göra som hon, blunda och låtsas att jag är blind?

  "Men du mormor, bara så du vet har hon vinet i mitt rum nu och var så full igår att hon knappt kunde stå på benen, men trevligt hade vi, vi satt och pratade om...."

  "Tyst! Nu är du tyst!" säger hon till mig och håller upp handen. "Jag var så glad över det här nu, så jag vill inte höra sånt där! Låt mig få vara glad nu! avslutar hon, och jag kan bara vända mig om och gå.... 

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED SKULDKÄNSLOR.

Jag tänkte att jag skulle kunna säga att jag visste att det skulle bli så här. Men det visste jag inte. Jag hade ingen aning. Jag hade inte ens tänkt tanken på hela veckan.
Jag hade bara väldigt mycket sett fram emot den där dagen när jag och mamma skulle träffas inne i stan, fika, gå runt i affärer och prata och skratta ihop. Det var 9 år sen sist… Så vi hade bestämt oss för att ses igår, en lördag. Mamma hade pratat om det hela veckan med mormor och morfar och var så glad att vi äntligen skulle ses. Jag pratade med henne dagen innan och vi bestämde oss för att ses på sergels torg på den stora trappan för dit vet jag att hon hittar. Jag vet också att hon inte gillar att åka ensam inne i stan så på lördag morgon ringde jag henne när hon gick på bussen för att åka dom 7 milen till stockholm. Jag hörde direkt att hon hade druckit. Men jag tänkte inte så mycket mer på det, utan mer att jag får väl acceptera att hon är nervös och behöver alkoholen då, bara jag får träffa henne. 

Så ringde jag henne vart 20e minut tills hon kom fram till tekniska högskolan och skulle gå ner till tunnelbanan. Jag Var redan framme vid trappan och förklarade för henne i telefonen hur hon skulle gå. Hon stämplade sin remsa och gick ner till perrongen. Jag frågade henne vad det stod på skyltarna, när tågen gick. Det går ett tåg till liljeholmen om 5 minuter sa hon, men dit ska ju inte jag. Så jag förklarade att nej, du ska inte dit, men hoppa på det tåget och åk 3 stationer till t-centralen, så går du av där. Då är du framme. Hon sa ok, och att hon skulle sätta sig på en bänk och vänta på tåget och jag sa att jag skulle ringa om 10 minuter igen för då borde hon vara nästan framme. Vi sa hejdå så länge och lade på. 

På Sergels torg sålde dom massa blommor i somriga färger. Jag fotade dom och tänkte att när mamma kommer hit vet jag att hon kommer vilja stanna och titta på dom, hon älskar blommor. Jag hade tagit med mig en tidig mors-dag present till henne, ett halsband jag gjort, och så hade jag klätt mig i kläder jag vet att hon skulle gilla. Jag hade letat upp adresser tidigare på morgonen till cafféer i gamla stan hon ville fika på, butiker hon ville gå till. Jag stog där på trappan och log för mig själv med ett pirrande i magen. Jag var verkligen glad, och hade sett fram emot den här dagen så länge nu. 

Efter 5 minuter ringde jag mamma.
Hennes mobil var avstängd. Jag tänkte att hon kanske bara pratar i telefonen så jag provade att ringa igen. Och igen och igen. Inget svar. Jag gick ner för trappan och tittade om jag såg henne någonstans, så gick jag upp igen, och in till den inglasade trappan, men hon var inte där heller. Jag gick ut igen och väntade en kvart innan jag började bli orolig på riktigt. Jag ringde till mormor och till min bror som var på landet, bara för att hör om dom hört något från henne och jag sa också att hon var full. Ingen hade hört något. Jag letade överallt. Jag ringde mammas mobil vart 5e minut och efter en timme så tänkte jag att hon garanterat gått vilse, åkt till liljeholmen och tappat bort sig. Tänk om hon blivit överfallen och hennes mobil blivit stulen. Kanske ligger hon någonstans och blöder. Jag såg henne framför mig ensam och rädd på en tunnelbaneperrong hon aldrig varit, vingalndes fram på jakt efter rätt väg… Jag har lämnat henne….Jag skulle mött henne på tekniska, jag vet att hon inte alltid hittar när hon är full. Varför varför gjorde jag såhär… 

I 2 timmar väntade jag. Jag ringde hem och till hennes mobil, lämnade röstmeddelanden och sms. Jag letade överallt, grät och letade mer. Jag åkte till tekniska och letade, och så åkte jag till danderyd och letade, alla ställen jag kunde tänka mig att hon kunde vara och jag hade så dåligt samvete. Jag satte mig på bussen och åkte dom sju milen åt det håll jag skulle senare på kvällen, till min vän. Mamma kan inte ha åkt hem, jag åker ifrån henne, lämnar henne i stan nu… Och jag grät hela vägen på bussen. Min vän mötte mig vid bussen efter en timmes färd och vi kramades länge. Hennes hund var sjuk och kommer att avlivas snart så hon var lika ledsen hon. Vi bestämde oss för att handla på ica och köpte massa godis och varsin lassagne. 

Väl hemma hos henne låg hon i sängen och jag i soffan och vi pratade om allt som just nu gjorde oss så ledsna. Jag hade svårt att koncentrera mig och tänkte att om jag inte fått tag i mamma innan klockan 18 så åker jag in till stan igen och letar efter henne tills jag hittar henne. Efter att ha fått i oss lite mat, min första måltid på dagen förutom en smörgås på morgonen, så ringer min telefon. Det är mormor och tydligen har hon fått tag i mamma. Vi pratar en stund och så ringer jag till mamma direkt när vi lagt på. Till hennes hemtelefon. Det går tre signaler, så svarar hon….
Herregud du lever hinner jag bara säga innan jag viker mig dubbelt och faller ihop på soffan och gråter hejdlöst…En stor sten faller från mitt bröst och jag kan andas igen. Mellan andetagen och alla tårar försöker jag få fram att jag ringt och ringt och trodde att hon var död och frågade vart hon var. 

Jag har varit hemma hela tiden, säger hon, och som ett slag i magen slår smärtan till. Hon åkte till tekniska och satte sig för att vänta på tunnelbanan, så åkte hon hem igen… Hon fick ont i magen tydligen. Så har hon varit hemma hela tiden. Jag blir nästan mer arg än ledsen och frågar varför hon inte ringt?
Jag vet inte, säger hon jag vet inte…. jag hade så dåligt samvete på bussen på väg tillbaka…. Förlåt…
Hon har aldrig gjort så mot mig tidigare, och jag blir arg och säger igen hur orolig jag varit och att jag inte fattar varför hon inte ringde och sa att hon åkte hem, jag har letat överallt.
Hon lägger på luren i örat på mig och jag tittar tomt framför mig där jag sitter hos min vän.  Vi pratar lite en halvtimme och sen åker vi hem till min mamma. Jag måste få se på henne, se henne i ögonen och höra vad hon har att säga. Och så vill jag lämna mitt halsband. Min vän väntar i bilen nedanför och jag går upp, ringer på och ringer på igen. Så öppnar hon. Hon är 44 år gammal men det jag ser framför mig är en sönderknarkad gammal gumma. Rynkorna under hennes ögon och och slitna sönderblekta håret över hennes ansikte får henne att se trasig ut. Hon håller i sig i väggen för att inte ramla, hon är full och det luktar instängt i lägenheten. sminket har runnit längs hennes kinder.. 

Här är ditt halsband, säger jag och räcker det mot henne, hon tar emot det och säger sluddrigt och långsamt tack, vaaaad fiiint. ååå… Jag vill bara gråta när jag ser henne men jag har inga känslor kav r just där jag står och rör inte en min… Jag pratar med henne, frågar varför, och hon vinglar till och försöker förklara att hon har magsår och blöder och ska till läkaren. Jag frågar henne om hon slutat dricka och hon säger bara nej, men lite får man dricka, hon jobbar ju och står i som alla andra, tar ett glas till maten och på helgen och är som vem som helst. Jag förklarar som så många gånger för att man inte alls kan dricka om man är alkoholist och att jag inte vill träffa henne mer om hon inte tar in på ett behandlingsghem. Jag kan hjälpa henne att hitta ett bra. Men det vill hon inte… 

Det har varit så jobbigt den här tiden säger hon…. jag har inte berättat men massa har hänt, vi tar det en annan gång. Jag tar snabbt av mig skorna och säger nej, vi tar det nu. Så går vi in och sätter oss i soffan och hon berättar.
För ett och ett halvt, snart två år sen var hon med i en bilolycka, hon körde rattfull och krockade. Jag har följt med henne till frivården några gånger, men något riktigt straff har jag aldrig hört om. Nu när jag sitter där framför henne i soffan så berättar hon att hon haft fotboja i en månad. Hon har inte sagt det till någon och ingen får veta, bara jag, jag får inte säga det till nån. Jag blir inte chockad eller ledsen, bara besviken för att hon inte känner att hon kan berätta sådant för mig.
Hon gråter och säger att det var den värsta tiden i hennes liv, dom har varit hos henne varje dag och kollat till henne, tagit prover, låtit henne blåsa och dom har sett till att hon inte druckit.
Plötsligt förstår jag varför hon låtit så nykter och pigg och glad den senaste tiden i telefonen… Hon har faktiskt varit nykter. 

Nu är det så skönt att dom är borta säger hon, nu är allt bra igen, nu kan jag dricka igen… Vin är ju så gott, jag vill verkligen inte sluta, säger hon…. Det svartnar framför mina ögon för en stund och jag ser hur allt raseras. Allt jag kämpat för i 10 år nu, att hon ska bli frisk, det vill hon verkligen inte. 

Jag blir nästan aldrig arg, jag har tålamod och lång stubin men när det väl smäller så smäller det… Jag ställer mig upp och skriker så högt jag kan och kastar fjärrkontrollen i väggen. Jag gråter och säger att jag fattar inte hur hon kan och varför hon inte vill bli frisk och att allt inte handlar om henne, att hon skadar alla andra runt omkring och om hon inte slutar så måste vi säga upp all kontakt med henne. Hon kommer aldrig få träffa sina kanske framtida barnbarn, inte sina barn och inte sina föräldrar… 

Hopplösheten och sorgen tar över när jag ser och vet att hon inte bryr sig. Hon har bestämt sig. Hon vill inte sluta. Hon har gjort det valet.
Jag går mot dörren och sätter på mig skorna. Mamma kommer vinglande emot mig och ger mig en febervarm kram. Jag kramas inte tillbaka…. Jag kan inte. Jag bara gråter och säger hejdå, och går nedför trapporna ut till bilen. 

Jag och min vän åker hem till henne, sätter lägger oss på samma ställe som förut och dricker te och gråter ikapp. Vi hade biljetter till petter som skulle uppträda på kvällen och vi bestämmer oss till slut för att gå ändå. 

Det är jag glad att vi gjorde. Han spred glädje med sin musik och sina texter och  när vi kom tillbaka till min vän så lade vi oss för att sova. Jag sov oroligt, men jag sov.  

VAR INTE RÄDD, JAG HJÄLPER DIG MAMMA.

Det här är en text jag snabbt skrev ihop till en tävling som drugsmart höll i. Man skulle skriva något om att växa upp i en missbrukarmiljö. Så jag skrev. 

Och jag kom på andraplats och vann 5000kr. Jag var 19 år.Och jag vågade aldrig berätta det för min mamma.  

Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Hon sitter med händerna för öronen, blundar hårt och gråter. Golvet är kallt och utanför badrummet står hennes mamma och bankar på dörren. Hon skriker något om jävla unge, och öppna för in i helvete. Men dörren är låst. Lika låst som Sagas hjärta. Längst ner i badrumsskåpet, under handdukarna, ligger en MER-flaska med vin i. Hon behöver inte öppna för att se det, hon vet. Och hon minns hur hon kände sig när hon hittade vinglaset bakom tvättmedlet i tvättstugan. Det hade pågått i så många år nu, och så många människor hade blivit lidande. Tåren som rinner nerför Sagas kind, stannar vid hakan, hänger kvar ett tag innan den droppar ner på hennes hand. Hennes mamma fortsätter att skrika och banka på dörren. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka.

Jag orkar inte mer. Hur kunde det bli så här? Alla minnen skär så djupt in i själen. Glasen ramlar ner på marken, hon försöker hålla balansen, och håller i sig i parasollet. Alla tittar på henne när hon vinglar hem i sommarnatten. Jag springer efter. Vem ville att det skulle bli så här? Hur kan man välja alkohol före vänner, före familj? Jag undrar om hon minns den där kvällen i mitten av juli, när jag ringde henne. Hon var på krogen. Jag var hemma, och det ringde på dörren. Jag öppnar och där står min lillebror och gråter, han är helt blodig i ansiktet och på armarna. Jag blev livrädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde, hon svarar och jag berättar med gråten i halsen. Jag undrar om hon minns hur arg jag blev när hon sa att det skulle vara så jobbigt för henne att hämta cykeln och komma hem. Om en stund, sa hon bara. Om en stund. Efter att ha ringt sjukvårdsrådgivningen, och lindat in min lillebror i bandage och plåster, så kommer hon hem.

I alla skåp, lådor och skrymslen finns hennes vän. En vän som tröstar när hon behöver. En vän som aldrig sviker, säger emot eller lämnar henne. Men jag kan finnas här. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Och jag berättade att jag gick till bup. Hon blev arg, sa att ingen kan väl sjunka så lågt som jag. Är du rädd att vår hemlighet ska upptäckas, att jag ska berätta om det? I min dagbok, från den tiden då jag var nio år, står det att jag vill flytta ifrån min familj. Varför det? Jag minns att jag var ledsen ibland för att hon lyft upp mig i håret. Jag kände med min lilla hand på huvudet, det gjorde ont. När jag tog ner handen igen följe en massa hårstrån med. Men aldrig har jag väl blivit så ledsen som den gången hon sa att dom skulle skilja sig. Och det trodde dom kanske skulle göra saken bättre, men det blev bara värre. Jag var 12 år.

Jag är trött på alla lögner och alla hemligheter. Vet du att dom är tunga att bära? Att gå med ett Barbie-docksleende hela dagarna, låtsas vara glad och bara bära på allt. Det gör ont. Och jag är inte lika stark längre. På ett sätt vill jag kunna vara som alla andra, gå ut på krogen utan dåligt samvete, dansa och vara glad. Det var nästan ett år sen jag fyllde 18 och jag har aldrig varit på krogen med mina vänner någon gång. Tydligen så behövs jag hemma, för att ta hand om min lillebror om något skulle hända, för hans mamma finns ju inte där. Jag är rädd. För jag vet aldrig vad som kommer hända. Varje dag är oförutsägbar, varje minut går jag spänd på vad som händer nästa ögonblick. Jag tittade på nyhetsmorgon på tv4, en alkoholist var med och berättade om sjukdomen, och sina barn. Hon sa att hennes barn klistrat fast en lapp på en av hennes vinlådor, där det stod att dom vill att hon slutar dricka. Vågar jag göra samma sak? Vågar jag ta steget att säga emot, söka hjälp, ta kontakt?

Snart kanske jag flyttar hemifrån, jag hoppas i alla fall det. Och vad händer då? Kommer hon ringa mig, komma dit eller strunta i mig? Jag vet inte, jag kan bara hoppas på att det blir bättre. Men jag vet att du försöker, mamma. För det gör hon. Inte sluta dricka, men hon försöker göra det så bra som det går. I alla fall hemma, utanför väggarna är det ingen som vet. Hon lagar mat, dukar och tänder levande ljus. Köper fina julklappar och födelsedagspresenter, alltid det man mest önskar sig. Men jag vill inte leva i en lögn, jag vill inte bära på fler hemligheter nu. Jag vill bara att allt ska vara bra. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Jag vill se mer av mamma och mindre av alkoholen. Jag vill finnas där för henne när hon behöver en kram, jag vill hjälpa, trösta och försöka förstå. Kan du förstå mig mamma?

Jag minns att vi fick följa med henne till systembolaget när vi var små. Det låg en kiosk bredvid och där inne satt vi och väntade. Väntade ovetande om vad påsarna innehöll som hon kom ut med. Inte visste vi hur dom påsarna, dom flaskorna, skulle kunna påverka våra liv och vår framtid. Jag minns när jag precis träffat honom, och vi pratade i telefon varje kväll. Vad gör man inte om man är kär. Och varje kväll skrek hon att jag skulle lägga på. Jag minns speciellt en kväll, då hon tog luren ifrån mig, skrek, och kastade den i väggen så den gick i flera bitar. Jag blev ledsen, ringde upp honom från min mobil och bad om ursäkt. Hon gillar fortfarande inte att jag pratar i telefon. Och hon gillar inte att jag åker till min pojkvän för ofta. Ibland undrar jag om hon är avundsjuk, men jag vill inte tro det. Man är inte avundsjuk på sin enda dotter.

Hon undrar varför jag inte byter pojkvän, om jag verkligen vill leva med samma kille tills jag blir 80 år. Ja, det kanske jag vill, svarar jag. Hon tycker att jag borde strula runt lite mer, vara med andra killar, dricka och vara ung medan jag kan. Hon frågar om jag vill följa med ut på krogen och säger att hon bjuder mig om jag vill. Varför skulle jag vilja det? Hon ser det som en självklarhet. Är det hon eller jag som tänker fel? Alla mammor kanske är ute på krogen med sina unga döttrar, vad vet jag. Jag undrar om det finns ett slut på historien och om det i så fall är lyckligt. Jag har slutat skära mig i armarna, men inte för din skull mamma, du såg det ju ändå aldrig. Eller ville inte se. Under dom här jobbiga åren som gått har jag försökt att koncentrera mig på skolan och vara där så mycket jag kan. I åttan gick jag till och med dit fast jag var magsjuk. Jag ville inte vara hemma helt enkelt. Och i skolan är det ingen som vet, där är jag vem som helst. En av alla andra.

Men det som skrämmer mig mest är rädslan för att du en dag inte finns mer. Jag vill inte förlora dig mamma. Jag vill inte veta hur dina lungor ser ut av alla dom cigaretter du röker varje dag, och jag vill inte veta vad en läkare skulle säga om din lever. En dag kanske jag sitter där, bredvid dig på sjukhuset, håller dig i handen och gråter. Gråter av ånger och skuldkänslor för att jag inte gjorde mer. För att jag inte försökte en gång till. En dag sitter jag där och vet att allt var mitt fel. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv för det? Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka…

VACKRA ELISABETH

Vackra, vackra Elisabeth… om du bara kunde se hur vacker solen är när den förgyller ditt blonda men slitna hår, med sina strålar av guld.

Jag undrar,
om du en dag ser vad livet är värt, och förstår dess innebörd.
Förstår att du är älskad för att du är du.
Du är älskad för musiken du försöker spela på din trasiga gitarr.
Du är älskad för den goda maten du lagar i dina rostiga kastruller.

Och när du sitter där i fören på båten, och vinden tar tag i det slitna hår solen förgyllde, så är du förlåten.
Förlåten,
för alla slag, misstag och ekande ord. Du är förlåten och älskad för den du är.

O du vackra Elisabeth, om du bara visste hur många som vill ha dig, älska dig.
Men du stöter bort, säger nej, vänder om.

Och du måste förstå att den du ser när du speglar dig i vattnets yta, inte är den sanna du.
För vågorna, stora som små, förvränger verkligheten, och bilden av dig själv.

INGEN MISSBRUKARE I VÄRLDEN

Det flyger ufo:n utanför vårt fönster. Ljuset från strålkastarna glittrar i våra persienner och sen försvinner dom. Ljudlöst, utan ens en viskning.
Godnatt världen.

Jag är nästan tillbaka där jag en gång aldrig varit. För jag var aldrig där, där jag aldrig var, ni vet vad jag menar, eller hur? Men det känns ju som att man någon gång måste ha varit där. Frisk, mått bra, inte tänkt så mycket, bara varit ett barn. Ni vet, allt det där. Och sen hände något och man började tänka för mycket, må dåligt kanske, så där så man ville gömma sig lite, och så kommer man långsamt tillbaka. Men jag har alltid tänkt, och ufo:n kommer tillbaka. Och jag har alltid tänkt. När jag var sju år visste jag precis vem jag vill bli när jag blev vuxen, så jag blev det. Jag hade bestämt mig. Jag ville jobba med det jag jobbar med idag. Jag ville bo så som jag bor idag. Jag ville ha katter, en fin pojkvän, ha nära till vattnet, jag ville inte dricka alkohol eller röka eller snusa. Jag ville lära mig spela piano. 

Allt det visste jag när jag var sju år, och allt det har jag, förutom pianot. Lite kan jag, men kanske inte allt. Och nu sitter jag ensam vaken och lyssnar på Sade-By your side, i mörkret, med en spinnande katt på stolen bredvid och en sovande pojkvän i sovrummet. Utanför glittrar stjärnorna och månens sken seglar sig i havet utanför fönstret.

Allt du önskar kan du få.

Ingen missbrukare i världen kan stoppa dig.  

ATT LEVA UTAN EN MAMMA ÄR ATT LEVA MED EN STÄNDIGT LÄNGTAN.

Och man vill glömma och lägga allt åt sidan för en stund, ni vet sådär sopa allt under en matta och sen glömma att det finns där under.

För jag vill att min mamma kommer in till stan och går längs drottninggatan med mig, att vi ska sitta ute vid ett bord i solen och fika och prata och skratta. Vi skulle gå in i den där affären där dom säljer peruker och prova massor och hon skulle vända sig om efter snygga killar och fnissa och prata precis som hon gjort förr. Vi skulle glömma tiden och leva i nuet, i dået, och göra det vi ville.

För att leva med en missbrukare är att leva med saknad. Att leva utan en mamma är att leva med en ständig längtan. En längtan som drar och sliter i hela kroppen. Jag vill jag vill jag vill.

Snart ska jag hitta en helg eller en dag någon helg, kanske i påsk, när hon kan komma hit eller jag kan komma dit och vi ska göra allt det där som vi i hemlighet drömmer om. För jag vet att hon också vill, att hon också önskar. Kanske kan vi för en dag glömma slagen och skriken och alkoholen och tårarna som rann. Är det dags att blunda och gå vidare? Eller glömma och gå vidare?

Eller helt enkelt acceptera att hon är som hon är och jag får älska henne för den hon är.

I NÅGOT ALLDELES FÖR HÅRT.

Om du visste hur ont det gör att vara nära mig
så skulle du aldrig kommit hit.

När jag sitter på stolar mitt emot, så vill jag hugga
gaffeln i era halsar och få er att vara tysta. Jag skulle
låta er sitta där med blodet droppande i er perfekta mat
på era vita spruckna porslinsfat och jag skulle sprungit
flera mil därifrån. Jag skulle ställt mig på ett berg och
skrikit ut över det stormande havet och låtit min röst
drunkna i vågorna. Jag skulle skada mig själv bara för att
det är så skönt att få känna smärtan på riktigt och jag skulle
skämmas och gömma mig. Kanske skulle jag sitta på sängkanten av dina tankar.
I mörkret och tystnaden av dina drömmar
skulle jag låta mina händer skaka och jag skulle inte
hålla tillbaka tårarna längre. Du skulle inte få röra mig. Du
skulle kanske inte få se mig så. Du skulle nog inte ens märka att jag
var där fören jag var borta.

I det lilla rummet av trygghet, på sängkanten av dina tankar,
skulle jag stanna tills golvet färgades rött.
Jag skulle lägga mig ner
och försvinna in i det som inte längre gör ont och du skulle le
tillsammans med mig och lättnaden skulle få mig att andas igen.
Jag skulle älska dina andetag och vi skulle räkna varandras
ärr när solen gick upp. Mina tårar skulle vara av glädje och inte
sorg. Av glädje för att du fanns där. Vi skulle vakna tillsammans
under viskande löv och avlägsna ringningar.

Och deras spruckna läppar skriker så att jag går sönder och
deras söndertrasade naglar skrapar förgäves i något
alldeles för hårt. Jag gömmer mig i det oförglömligt svarta
och det bländande vita för att den gråa massan skulle sluka
mig till slut. En dimma av ingenting och jag försvinner.
Under trasiga leenden och bakom söndertorkade näthinnor
gömmer sig ett mörker och en tystnad där jag kan vara
trygg. Du kan inte nå mig där.
Men när ditt leende möter mig och du tyst håller min hand
i allt det röda, så ler jag tillbaka.
Om du visste hur ont det gör att vara nära mig
så skulle du aldrig kommit hit, men jag skulle älska dina andetag…

BARNENS HÖGTID - I HELVETE HELLER..

Min mamma frågar mig vad jag önskar mig i julklapp… En mamma kanske?

Jag har inte pratat med henne i telefonen på två månader snart, men jag var tvungen att ringa igår och fråga efter ett recept jag vet att bara hon har. Hon lät förvånad och glad när hon hörde att det var jag. Jag lät nog okänslig. Jag vet att hon har druckit så varför ens försöka… Hon frågade mig vad jag ville ha i julklapp, om jag önskade mig något speciellt. Jag sa att jag inte vill ha något alls.

Min mamma vill alltid ge det man mest önskar. Det finaste. Hur mycket det än kostar så vill hon ge det. Hon försöker alltid, eller vill försöka. Hade jag sagt att jag önskar mig en bil så hade hon gett mig pengar och sagt att det är ju en början och att jag kan spara. Hon hade gett mig pengar även fast hon inte klarar att betala hyran. Jag vill tycka att det är fint av henne, men jag kan inte. För på kvällen när jag sitter mitt emot henne och äter, och ser hur hon spiller mat på kläderna och golvet, och hur hon måste hålla i glaset med två händer för att kunna dricka sin julmust, då går jag sönder. För det skulle kunna vara så att hon är sjuk och kanske inte kan äta själv. Det skulle kunna vara så att hon inte kan hjälpa det, att det inte är hennes fel. Men nu är det ju inte så. Hon själv valt att börja dricka, men hon valde kanske inte att fastna i det.

Däremot valde hon att inte vilja sluta. Inte vilja ta emot hjälp. Inte vilja försöka ens. Hon säger att hon slutat dricka, att allt är bra nu.

Man kan inte förändra andra människor. Men man kan påverka genom sina egna val och handlingar. Därför har jag valt.

Men om jag fick önska, om jag kunde förändra på riktigt, så hade mamma och mormor och morfar och jag och min bror suttit tillsammans runt matbordet och varit helt öppna och prata om allt. Mormor hade helt öppet frågat mamma hur det går med alkoholen och mamma hade kanske svarat att det är jättejobbigt och svårt att sluta men att hon verkligen vill och att behandlingen hon börjat med hjälper. Vi hade skrattat och pratat hela kvällen och jag hade säkert målat tavlor eller köpt fina julklappar till alla som jag slagit in i fint papper och sedan lackat ihop. Kanske hade det funnits julrimm på paketen. Kanske hade min bror klätt ut sig till tomte, bara för sakens skull, och kommit ute på tomten med säck och luva och en fackla i handen.

Tänk om önskningar kunde gå i uppfyllelse. Tänk om…

Men nu lever vi i en verklighet och jag kommer som många andra i min situation, försöka få julafton att gå så fort som möjligt så att man kan glömma och gå vidare. Och jag skänker en tanke till alla dom barn som måste fira julen med vuxna som dricker alkohol.

Och jag hoppas att fler än jag väljer att fira en vit jul, för barnens skull.

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED SAKNAD.

Och vi satte oss på bussen, min bror och jag. Det var inte många som åkte från Stockholm den där lördagen vid 12, så vi hade gott om plats och satt och pratade och halvsov och lyssnade på musik om vartannat på väg mot staden jag en gång bodde i. Vi kommer fram och snön ligger vit på marken och minusgraderna tränger igenom våra kläder. Vi bestämmer oss för att gå in i vänthallen en stund. Min bror ringer vännen han ska hem till och jag ringer min släkting som just fått barn. Jag ska dit  och hälsa på den nyfödda och har en present med mig.

Vi står bredvid varann inne i den lite varmare vänthallen och pratar i varsin telefon när en kvinna kommer in genom dörren på anda sidan salen. Hon fryser säkert också och söker värmen här. Hon håller i en Öb-påse och sätter sig på en av bänkarna längre bort med ryggen mot oss. Hennes svarta täckjacka är ihoptejpad med silvertejp och där det blivit större hål har hon klistrat för en reflex. Det slitna och sönderblekta håret är slarvigt uppsatt i ett spänne i bak som hänger snett. Hon ser väldigt ensam ut där hon sitter och för ett ögonblick tycker jag nästan synd om henne.

Jag knackar på min bror och nickar bort mot bänkarna och han ser kvinnan som sitter där. Vi ser på henne tillsammans en kort stund och hur hon tar upp en liten flaska ur sin väska som hon dricker ur. Vi ser på varandra med blickar vi utbytt så många gånger förr.
Ska vi gå fram och hälsa? Prata? sätta oss bredvid? Eller ska vi bara gå hem till våra vänner och låtsas som vi inte sett henne?

Vi bestämmer oss för att gå fram och säga hej. Min bror tar upp sin väska och jag rättar till min på axeln och vi går med långsamma steg dom fem metrarna till bänken där kvinnan sitter. Vi ställer oss framför henne och hon tittar upp men det tar ett tag innan hon känner igen oss, och så ler hon lite försiktigt.

- Hej mamma. säger jag och ler lite tillbaka…