tisdag 3 september 2013

På samma sida av jordklotet.

Och mamma ringer och säger att hon brutit något och knappt kan gå. I åtta veckor ska hon vara sjukskriven, sitta hemma med ett gips och inte kunna ta sig någonstans. Jag tycker synd om henne. Men inom mig ler en liten version av mig själv som ser fram emot de här åtta veckorna. I två månader kommer min mamma vara min mamma. Hon kommer vara tillbaka. Redan nu efter två veckor märks en stor skillnad. Hon svarar glatt i telefonen när jag ringer och vi pratar länge och om allt. Och som jag ringer. Varje dag, ibland flera gånger per dag och jag svarar alltid när jag ser hennes namn på mobilen.

Hon kan inte ta sig någonstans, hon kan alltså inte lika lätt få tag i alkohol. Det betyder att jag har en nykter mamma i några veckor om jag har tur. Det har hänt en gång tidigare, när hon satt hemma med fotboja för att ha krockat rattfull. Det bästa är att hon är så pigg och glad i telefonen. Hon förstår allt jag säger, hon upprepar sig inte och hon blir inte arg. Jag har varit och hälsat på, hjälpt till med disken och lämnat lite mat där.

Det är så mycket som händer i mitt liv just nu. Ångesten är näst intill outhärdlig och jag vet inte hur jag ska ta mig ur alla jobbiga situationer. Jag har på allt det här jobbiga bestämt mig för att skaffa ett husdjur. Ja jag vet, fel tid i livet egentligen. Men gjort är gjort. Och det har ju inte varit populärt hos mina närmsta. Varför binda upp sig så? Tänk på vad mycket extra ansvar det är och så mycket tid det tar!
Men min mamma har för en gångs skull stått på min sida och sagt att jag får göra som jag vill. Det vet jag ju att jag får, såklart, men det är skönt att höra från henne. Hon tycker det ska bli spännande, bara en sån sak.

Min mamma har under de här veckorna chattat med mig på facebook, skickat sms och kunnat öppna en länk som jag skickat till henne. Det är så himla underbart att ha henne här en stund. Närvarande. Verklig. För att ha en förälder som är missbrukare är som att ha en förälder som är bortrest. Hon befinner sig oftast på andra sidan jorden, vi hör knappt varann i telefonen och det bryts. Hon är antingen så inne i sitt där på andra sidan jorden att hon inte vill ringa mig, eller så har hon inte pengar till höra av sig. Och jag når henne aldrig. Hon är för långt bort. Nu har hon för några veckor kommit hem till Sverige igen. Hon är här, närvarande och verklig. Jag längtar inte tills hon åker tillbaka. Jag ska verkligen ta vara på den här stunden när vi är på samma sida av jordklotet.