tisdag 9 oktober 2012

DRAMATISKT, VACKERT OCH VERKLIGT.

Du får vara vem du vill. Du kan ta vilken roll du vill i hela världens stora skådespel och vara huvudrollen i det liv som faktiskt är ditt. Stå på en scen och få publiken att gråta och skratta utan att låta deras hån eller avundsjuka tränga in i ditt stora hjärta. Dramatik och mörker. Jag kan sakna det lite ibland. Jag gillar när människor går in för en roll, den de vill vara, så mycket att verkligheten plötsligt känns väldigt klen. Den där vardagsdramatiken, överdrifterna, spelet som gör allt så spännande. Så vackert. Så skört. Som om varje dag i ens liv skulle vara den sista.

Jag kan inte leva utan dig. 

Man kan leva utan någon annan. Såklart. Men det låter väldigt vackert att säga så. Sorgligt. Dramatiskt. 
Egentligen är det inget spel. Den där mannen i svarta kläder med håret för ögonen, han som är tyst oftast men spelar väldigt bra gitarr. Han som får en inköpslista att låta som en dikt. Han som, när han väl säger något, pratar filosofiskt om döden och livet, om silvertrådar och solstrålar. Han. 
Eller barnet som kastar sig runt sin fars fötter när han ska gå till jobbet. Barnet som gråter förtvivlat och säger att han inte får lämna henne. Säger att dom kanske aldrig ses igen. Barnet som måste hållas tillbaka för att inte springa efter. Det barnet. 

Det är inget spel. Det är inte överdrift. Det är inte dramatiskt. Det är verkligt. Det är på riktigt. Det är verklig smärta och riktiga, salta tårar. Det är kärlek som är så mycket på riktigt att den värker i bröstet, och det är värme och kyla som får klimatförändringar att verka väldigt små och betydelselösa. Det är människor som är ärliga mot sig själva, som inte flyter med strömmen. Människor som inte svarar att allt är bra när det inte är det. Människor som har låtit fasaderna falla till grunden. Inga murar finns längre. 

När jag var 8 år hade en ny tjej börjat i min klass. Vi lekte på rasterna nästan varje dag och kom bra överens.  Det var vinter, kallt och minst en halvmeter snö, och plogbilarna hade under natten skapat stora berg av snö på skolgården. Jag och min vän lekte och jag tog hennes mössa. Hon blev inte glad. Jag försökte lämna tillbaka den, men hon gick sin väg och jag sprang efter. Hon gick till en av snöhögarna där man lekte herren på täppan och den var full av barn som desperat försökte ta sig till toppen utan att bli nedknuffade. Min vän hade kommit en bra bit upp och jag började klättra efter henne med hennes mössa i handen. När jag andfådd och röd om kinderna kommit ikapp henne såg hon bara på mig. Och så med massa folk runtomkring som skriker och klättrar, sträcker jag ut min lilla hand mot henne och ropar: Snälla förlåt mig, vi kan väl vara vänner och hjälpa varandra upp istället? 
Och hon tog min hand, och tillsammans klättrade vi mot toppen. 

Dramatiskt. Vackert. Och verkligt. 

lördag 11 augusti 2012

"DIN RYGGSÄCK ÄR FULL NU"

Ryggsäcken är full. Så är det bara. Jag har slutat titta bakåt, slutat titta hur mycket jag har i ryggsäcken, och bara fortsatt framåt som om jag kunde lasta på lite till. Tydligen gick ju inte det. Som jag skrivit tidigare så hände det saker vid midsommar som i sin tur utlöste en panikångestattack som jag inte själv kunde ta mig ur. Jag har haft panikångest nästan hela mitt liv, men det har alltid börjat mentalt. Jag har själv börjat tänka på något, eller umgåtts med mamma, och efteråt känner jag hur paniken stiger och sist av allt kommer det fysiska, hjärtklappningen, andningsnöden och trycket över bröstet.

Jag känner inte igen det som händer nu. Det var mitt i natten. Mitt hjärta börjar slå, precis som den gången jag åkte in till akuten. Jag blir såklart rädd och då blir det ännu värre. Jag ringer min sambo som lugnar mig. Vi pratar. Jag gråter. Jag andas som han säger. Djupa andetag. Det går över efter några minuter och jag känner mig lättad men sover inget den natten. Klockan blir 05.30 innan jag somnar, och halv sju går jag upp. Nu har hjärtat slagit lite som det vill, det känns svårare att andas.

Vad hände? Vad utlöste detta?
Jag har en vän. En vägvisare. En kompass. Någon som inte gör saker åt mig, men pekar i rätt riktning så att jag kan göra själv. Hon blev arg på mig för att jag utsätter mig själv för saker jag vet att jag inte klarar. "Din ryggsäck är full nu Jonna. Du kan inte få plats med en enda liten sak till där i, för då orkar du inte bära den längre. Du kanske kunde göra såhär för några år sedan när ryggsäcken fortfarande hade lite plats kvar. Men du har burit för länge och din kropp tål inte mer nu"
Så är det. Min kropp, den fysiska kroppen, tål inte den mentala tyngden. Den där ryggsäcken kommer göra så att jag bryter ryggen och blir sängliggande förresten av mitt liv om jag fortsätter.

Jag måste sluta nu, bryta här. Sätta upp en hand. En stor, röd jävla stoppskyllt på mig själv. Stör ej.
Jag måste bryta med dom som gör mig illa. Jag kan inte fira jul med familjen längre. Jag kan kanske inte svara när mamma ringer. Jag kanske inte borde hälsa på mormor och morfar. Jag går ju sönder. Det går ju inte mer. Jag kan inte träffa min familj normalt, för jag har ingen normal familj. 

Det är dags att backa nu. Jag kan inte bli ledsen över att förlora människor i min närhet. Det går inte nu. Jag får vara rädd om dom fina jag har, dom som stärker och älskar. Jag är glad att ni finns. Ni är mitt ljus.

Jag har fått sova en natt nu. 6 timmar och jag känner mig utvilad men matt i kroppen. Idag åker jag till ett av mina ljus.

lördag 4 augusti 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT GRÄVA I SOPOR EFTER SVAR.

2010-03-01 10:21:04


Och jag ser frågan Hur hanterar man detta? Och så tänker jag. Hur gör man? Hur gör jag? Och hur borde jag göra? 


För att få bättre kontakt och för att ses oftare så har vi målardagar hemma hos mormor. Det är jag och min bror som brukar komma dit. Den här gången kunde inte min bror men min mamma följde med. Vi satt i köket och lyssnade på radion och jag målade ett hjärta, ett människorhjärta i blod. Mamma målade en fisk i ett glas. Det såg ut som en femåring hade målat det, men hon försökte i alla fall. Mamma går ut i hallen lite då och då, för att släppa in katten säger hon, eller för att gå på toaletten. Men någon katt kommer inte in. 


Jag vet att hon har sagt att hon slutat och jag vet också hur lite jag tror på det. När hon satt sig igen går jag ut i hallen och jag ser hennes väska på golvet. Jag ser mig omkring och sätter mig på huk och känner försiktigt igenom väskan. En bok, nycklar, papper.... Ingenting.. Jag blir lite förvånad, men ställer mig upp och går fram till hennes jacka. Jag känner i ena fickan och vrider på jackan och ser den andra fickan. Där. Där är den. Hon har rivit upp en bag-in-box och tagit ut påsen och lagt den i jackfickan med kranen nära så att hon lätt kan få i sig det hon behöver. Jag vänder tillbaka jackan och går ut i köket igen och fortsätter att måla. Vi pratar och mamma och mormor skriker och sen skrattar dom och skriker och skrattar. 


Och vi äter middag och jag tänker att jag borde ta kort på mammas jacka så att jag har bevis ifall ingen tror mig. Jag går till hallen och tittar i fickan. Den är tom. Jag var helt säker på att den låg här, den kan inte ha försvunnit, ingen kommer tro mig nu, tänk om mamma har druckit upp och slängt den. Jag går till soporna i köket och letar i påsen när ingen ser. Jag gräver i matrester och papper och plast och där, där ligger något. Inlindat i en röd påse. Tur att jag hittade den, då var det ju inte inbillning i alla fall. Varför skulle det vara det förresten? Börjar jag tvivla på mig själv? 


När jag är ensam med mormor frågar jag, Var det hon eller ni som slängde det? Vilket då säger mormor. Vinet såklart säger jag, det hon hade i jackfickan. 
Det var jag, säger mormor, hon skulle väl aldrig göra det. 
Nej det skulle hon ju inte såklart, men man vet aldrig. Jag säger att det här är inte bra, varför sa du ingenting och mormor ser på mig mer mörker i blicken och säger, Snälla, hjälp mig här och var bara tyst! Inte ett ord till morfar, jag orkar inte med det här ikväll. 


Jag blir tom. Jag åker hem och jag ljuger för mig själv och jag känner mig ihålig och kan inte skratta eller le längre. jag kan inte känna ilska eller sorg eller besvikelse. Jag känner ingenting längre. Och så är det varje gång vi ses. Jag spränger trumhinnorna med musik som överröstar tystnaden i mitt huvud. 


Hur hanterar man detta? 
Man gräver i sopor efter svaren och tvivlar på sig själv. Man lyssnar på musik när andra säger åt en att vara tyst och man låtsas som att man inte finns. Så gör man, Jag säger inte att det är rätt. För det är det inte, jag skulle vilja göra så mycket mer, och jag har försökt så många gånger. Men jag klarar det inte själv....

måndag 25 juni 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT SKADA SIG SJÄLV.

Midsommarafton. Syrenerna har vissnat men några smörblommor och en del midsommarblomster kan man fortfarande hitta i dikeskanterna. Myggorna  räcker och blir över, så man behöver ju inte känna sig ensam precis. Solen skiner och målar fräknar på mina kinder, och det är nästan så varmt att jag inte kan sova om nätterna. Men nu är det ju av andra anledningar jag inte kan sova. För att sova vägg i vägg med en alkoholist är som att vaken vandra runt i en mardröm som inte går att ta sig ur. För det var just vad jag förblev natten till midsommarafton; vaken. 


På torsdagen åkte jag och sambon ut till skärgården med våra tre katter. Till den där ön där jag praktiskt taget är född, där jag spenderat alla mina somrar och där jag har hälften av alla mina släktingar. Ön som jag älskar och avgudar som den perfekta platsen på jorden. Både jag och min bror vill vårda och sköta om det stället. Vi vill klippa gräset och laga staketet, måla huset och kanske bygga ut altanen. Vi vill vara där. Vi vill fortsätta spendera varje solig sommarminut där ute vid havet. 


Men så har vi ju inget eget hus där, utan måste bo i mammas eller mormor och morfars hus. I år valde jag att prova bo hos mamma, det huset är större och katterna får mer plats. Vi vill inte släppa ut dom ännu, dom får vänja sig vid huset först, så dom förblir innekatter några veckor till. Men så fort vi kommit ut så förstår jag ju vad jag utsätter mig själv för. 


Mamma var ju full som vanligt, och kanske ännu fullare än vanligt till och med. Hon har någon form av alkoholdemens och och glömmer det man sagt i samma ögonblick hon hört det. Så när jag säger att hon inte får släppa ut kattera, ja ni förstår... 


Efter att ha lyssnat på hennes sluddrande, klagande och upprepande hela den första kvällen, så gick vi och lade oss i ganska god tid. Det hjälpte inte, för jag somnade aldrig den kvällen. Jag låg och lyssnade på hur hon pratade med sig själv i köket, hur hon öppnade ytterdörren, pratade med katterna, och jag kunde bara för mitt liv hoppas att hon inte släppt ut dom. Hon pratade mer med sig själv, höll långa diskussioner, pysslade i köket, drack lite mer, tills hon till slut somnade. Jag låg vaken hela natten med ångest som stod mig upp i halsen, precis samma ångest man haft varje kväll när man var liten och låg och lyssnade på henne. 


Klockan fem på morgonen hörde jag henne gå upp. Då började diskussionerna med katterna igen och så stack hon in huvudet i vårt rum och, vad hon trodde, viskade, att katterna ville gå ut. Jag sa såklart att nej, dom får inte gå ut, låt dom vara. Då hörde man henne återigen börja prata med dom och berätta för dom högt och ljudligt hur elak jag var som inte lät dom gå ut. Jag hade inget tålamod efter en sömnlös natt och ropade åt henne att hålla tyst och gå och lägga sig. Hon gjorde som jag sa och somnade faktiskt Det gjorde jag med. Jag sov i en halvtimme, sen var det bara att gå upp och fira midsommar. 


Jordgubbar till frukost, lunch ihop med bror och hans vänner och så mamma då, jordgubbstårta, midsommarstångsdans med hela ön, och så middag hos mormor och morfar. Jag och sambon spenderade mesta delen av tiden med min mammas kusin som blivit som en moster för mig. Jag älskar att vara hos dom, och kan sitta där hela natten om det skulle vara så. Vid midsommarstången satte mamma sig på ena sidan av ängen, och jag och dom andra tvärs över. Det är jobbigt att sitta och se på henne, ensam och aspackad på andra sidan, men skönt också. Dåligt samvete blandat med lättnad. 


Hur som helst såg hela helgen ut sådär. Mamma mindes ingenting, hon var full hela tiden och vinglade fram längs vägarna och jag låg vaken med ångest hela nätterna.

Det resulterade i ett besök på S:t Görans sjukhus idag. Mitt hjärta började slå väldigt snabbt på jobbet och jag var inte direkt orolig, tänkte att det slutar nog snart. Men det gjorde inte det, och efter telefonsamtal med sambon och vårguiden tog jag mig ut i regnet och bort till cityakuten. Där fick jag efter att ha beskrivit mina symptom gå före alla 40 personer i kön och direkt in till en läkare som tog ett EKG på mig. Det såg inte så bra ut sa hon, och dom skickade mig vidare till sjukhuset. Jag och sambon, som såklart följde med, fick snabbt hjälp inne på akuten. Två hjärtspecialister och tre sköterskor stod runt min brits och satte nålar i armvecken och elektroder på kroppen.

Jag fick lugnande och olika hjärtmediciner och efter ett tag fick dom ner mina hjärtslag från 145 i minuten till 92. Jag kunde andas igen och sov ganska länge. Pappa och farmor kom och hälsade på och sa väl samma sak som jag och min sambo tänkt, att man kanske inte ska utsätta sig för vad man vet att man mår dåligt av.
Sin mamma då alltså?

Jag kan inte hjälpa att jag vill ha en mamma, men jag vet att jag inte har någon. Hon är bort och så är det bara. Och jag får leva med ångest så länge jag väljer att träffa henne.

Det blev en bra midsommar ändå. Jag ångrar inte att jag åkte ut. Men nästa år får jag nog bo någon annanstans där ute. I ett tält kanske?


onsdag 20 juni 2012

JAG ÄR OCKSÅ VIKTIG.

Nu har boken kommit ut som jag bidragit med ett par texter till. Den är skriven av Elina Sundström och handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Boken heter Jag är också viktig och finns att köpa lite överallt. Här tex: Jag är också viktig.

tisdag 5 juni 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED BESVIKELSE

Jag har accepterat men jag kan inte respektera. Är det fel? Eller samma sak?
Det är skönt att kunna acceptera det faktum att min mamma är en akoholist, en missbrukare. Det är lättare att leva så, att inte låtsas, utan att verkligen se problemet men inse att man inget kan göra. I alla fall inte fören hon ber om hjälp själv. Men att respektera är svårare. Det är inte samma sak. 

Jag har bra kontakt med de som min mamma en gång brukade umgås med. Hennes vänner, hennes kusiner. Vi ses ibland, fikar, pratar i telefon, planerar saker ihop. "Ni är tillsammans som mamman jag aldrig haft", tänker jag för mig själv. För ett par veckor sedan träffade jag en av hennes förra vänner och vi kan prata om allt. Vi var på museum och i fikade ihop. Vi skrattade och var allvarliga om vartannat och sen skrattade vi åt det där allvarliga. När dagen var slut bestämde vi att ses igen snart och vi kom fram till att skansen vore kul att åka till, det var länge sen och det är mysigt där. Kanske kunde till och med mamma följa med?

Idag ringde jag henne, mamma. Hon låg hemma med ryggskott och ögoninflammation, men skulle ändå ut till landet imorgon. Glad på rösten men utan förhoppningar frågade jag om hon skulle med till skansen om någon vecka tillsammans med mig och hennes vän och jag sa att det vore väldigt kul för det var ju så länge sen vi var där. Självklart fick jag ett nej. Eller ett: "Jag ska ju vara på landet den helgen, du vet hur mycket det är som ska fixas där ute till midsommar." Och ja det vet jag ju. Eller jag vet vad hon vill fixa, men vad som egentligen behövs är en annan sak. Det väljer man ju själv. Gräset kanske inte behöver klippas varje helg? Kanske kan man hoppa över det i år för att umgås med sin dotter? 

Varför blir man besviken när man vet att man får ett nej redan innan man frågar? För att man hoppas... Men varför hoppas man om man vet? Kanske vill man inte veta, man tror mer att det kommer bli ett nej och så hoppas man lite i alla fall. För ett år sedan stod jag på sergels torg i mina finaste kläder med en mors dag-present i handen och väntade på min mamma. Några blomsterförsäljare hade ställt upp enorma mängder blommor och jag stod i ett hav av lavendel och pelargoner. Jag visste att hon skulle stanna vid de blommorna när hon väl kom. Men hon kom aldrig. Jag väntade i 3 timmar. Hon hade åkt till stan men vänt och åkt hem igen för att hon haft ett blödande magsår. Men hon sade inget. Hon ringde inte. Hon lät mig vänta och när jag försökte nå henne så lyfte hon inte på luren. Jag letade överallt efter henne. 

Det finns en förhoppning om att jag en dag kommer stå där i solen och vänta, och att hon faktiskt dyker upp. Kanske mer en önskan än en förhoppning. En innerlig önskan. Kanske kommer vi sitta där och fika i gamla stan, skratta ihop och ha kul tillsammans. Samtidigt så vet jag ju att det inte kommer att hända. Men drömma måste man ju få göra. 

Hur som helst slutade det med en diskussion i telefonen som handlade om mammor. Hon berättade att hon måste ju vara på landet eftersom hennes egen mamma, min mormor, hade så ont i kroppen att hon inte klarar allt själv. Jag säger då att hon vägrar ju gå till läkaren, har aldrig varit hos läkaren i hela sitt liv pga sin sjukhus-skräck men att hon är vuxen och får ta ansvar och bestämma själv. Min mamma säger då: " Men vet du hur jobbigt det är att vara så maktlös, att bara se sin mamma tyna bort och vägra ta hjälp? Jag måste sätta henne i bilen och köra henne till sjukhuset" 

"Ja jag vet hur det känns att inte kunna hjälpa sin mamma. Min mamma, precis som din, är vuxen och får ta ansvar och beslut själv. Man kan inte tvinga någon till något."

Jag får ta tillvara på de fina vuxna förebilder som jag vuxit upp med i min närhet, lära av dem, dela mina tankar och känslor med dem, skratta med dem och umgås med dem så mycket och ofta jag kan. För de ger mig något stort och vackert. Tillit, värme, trygghet och glädje. Men framförallt så finns där en vänskap som jag värderar väldigt högt. Jag försöker inte ersätta en mamma, bara bevara och ta tillvara en vänskap hon kastade i sjön. 

fredag 27 april 2012

VAD JAG TÄNKER PÅ NÄR JAG TÄNKER PÅ DIG

Vad jag tänker på när jag tänker på min mamma, är allt som verkligen är hon. Dofter, ljud, ord, maträtter.

Min mamma luktar red door. Elizabeth Ardens parfy Red door, det är hennes favoritparfym, och om hon hade råd, hade hon nog haft den alltid. Sist hon hade en var när jag köpte en till henne i 40-årspresent. Hon blev så glad så hon grät.


Min mamma lever kvar på 80-talet. Hon lyssnar på musik från 80-talet, gillar kläder som är väldigt 80 och hon har en frisyr som säger att hon trivdes på 80-talet. Jag tror det var en bra tid för henne. Mycket hände då. Hon var riktigt snygg, hade snygga kläder, långa tillfixade och noggrant målade naglar. Hon kunde få vilken kille hon ville. Hon var förlovad, hon flyttade ihop med en snygg kille och fick barn. Jag tror hon var riktigt lycklig då.


Min mamma spelar gitarr. Hon går inte efter några regler, kan inte läsa noter, men det blir ändå bra på något sätt. Det låter äkta. Det låter som att det kommer från hjärtat.


Min mamma tycker om solen. På landet är hon alltid vaken först och sätter sig kl 7 på morgonen med sin bok och en kopp kaffe ute på altanen i solen. Där sitter hon resten av dagen, och hon är alltid brunast av alla i familjen.


Min mamma öppnar alla påsar upp-och-ner. Det spelar ingen roll om det är en chips-påse, godispåse, en säck potatis eller ett paket knäckebröd. Hon har alltid öppnat allt upp-och-ner. Helt slumpmässigt, utan att hon tänker på det. Allt i hennes skåp är öppnat upp-och-ner.


Min mamma tycker om värmeljus. Hon är nog den största värmeljus-konsumenten i hela världen skulle jag tro. Hon har alltid ljus tända, när hon ser på film, när hon äter fruskost, lunch, middag, när hon lagar mat, alltid


Min mamma tycker om Bon jovi. och det här är hennes favoritlåt.


måndag 30 januari 2012

FÖR ATT JAG ÄLSKAR DIG MAMMA.

Vi hade köpt en CD-freestyle till dig i födelsedagspresent, för det var vad du hade önskat dig. Vi parkerade bilen på gästparkerinegn där vi mötte morfar och tillsammans letade vi i fickorna efter mynt till parkeringsautomaten. En krona i timmen kostar det att stå där och vi lade i en femma var. Varje gång jag går den lilla biten upp för backen, och in genom porten, och dom tre trapporna upp till din dörr, så känns det väldigt starkt i mig. Den där värmen och kylan som blandas i magen, tårarna som liksom bränner bakom ögonlocken varje gång jag blinkar, och ilskan som sätter sig i fingrarna som inte kan sluta pilla på sakerna jag har i jackfickorna.

Jag ringer på och öppnar din dörr. Det är väldigt mörkt i lägenheten, som det brukar vara, men det första som slår mig är lukten. Det luktar inte som det brukar. Nu luktar det precis som det gör hemma hos väldigt gamla människor. Gamla, antika mattor, mörkt och torrt trä, kläder och tyger som sett bättre dagar och så en svag doft av kaffe från köket. Det här är inte min mammas hem. Hon fyller 45, inte 95. Vi ställer in paketen i vardagsrummet och hälsar på mormor i köket. Lillebror kommer några minuter efter oss och när vi sitter runt bordet frågar morfar vart din kille är. "Han kommer nog inte tror jag...  tyvärr, så är det med det" säger du med tårar i ögonen, men ler snabbt och häller upp kaffe åt alla. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga

Du öppnar vår present och börjar gråta, och jag vet inte om det är av glädje eller av sorg. För tyngden av dina känslor ligger som ett tjockt täcke över hela rummet. Efter vi fikat går jag in i mitt gamla rum. 7 år bodde jag där, och väggarna är fortfarande röda. Jag målade dom själv, tillsammans med en vän. Det står 3 tv apparater på golvet där inne, två sängar står i en hörna och några datorer  står inklämda på en hylla. I fönstret  vissnar några blommor sönder och persiennen som gick sönder innan jag flyttade ut, hänger fortfarande på sned. I ditt sovrum står gamla foto album, och jag har kameran med mig som vanligt, så jag tar ut två där jag vet att jag är med, och börjar bläddra i dom. Du var ungefär 20 år när du blev gravid med mig, och bilden på när du ligger i soffan med den stora magen, är en av dom vackraste på dig.

Bilder på dig och pappa tillsammans i ett tält någonstans, bilder från sommarstället, bilder på mormor och morfar när dom var yngre. Jag bläddrar vidare och en bild på dig och mig tillsammans dyker upp. Du sitter på huk i gräset en solig dag på landet, och håller om mig som står bredvid, ett år gammal. I bakgrunden ser man midsommarstången och människor som dansar. Du har en vacker, vit klänning på dig, med en spetskant längst ner, och håret ligger i vågor kring ditt ansikte. Somriga sandaler och en klocka runt handleden har du, och du är den vackraste som finns. Jag får vara stark för att hålla tillbaka tårarna och innan jag ställer tillbaka albumet i hyllan, tar jag några bilder med min kamera.

I kramen jag får innan vi ska åka hem igen, känner jag lukten av sprit, men det är en vana, en del av dig nu, så jag tänker inte mycket mer på det. Men i bilen väller känslorna fram igen, och jag är inte arg. Jag tycker synd om dig. Hur kan man gå från att vara så lycklig som du såg ut att vara på bilderna, till att förfalla totalt? Jag tycker att jag är lycklig nu, men kommer jag hamna på samma ställe som du? Vad fick dig att falla? Min vackra vackra mamma...


För att du är den vackraste på jorden.
För att du finns.
För att du gav mig livet.
För att jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa dig.
För att du upphöjt mig till skyarna.
För sagorna du läste, och sångerna du sjöng.
För skratten och för tårarna.
För att vi är samma på något vis.
För att jag älskar dig mamma.