lördag 11 augusti 2012

"DIN RYGGSÄCK ÄR FULL NU"

Ryggsäcken är full. Så är det bara. Jag har slutat titta bakåt, slutat titta hur mycket jag har i ryggsäcken, och bara fortsatt framåt som om jag kunde lasta på lite till. Tydligen gick ju inte det. Som jag skrivit tidigare så hände det saker vid midsommar som i sin tur utlöste en panikångestattack som jag inte själv kunde ta mig ur. Jag har haft panikångest nästan hela mitt liv, men det har alltid börjat mentalt. Jag har själv börjat tänka på något, eller umgåtts med mamma, och efteråt känner jag hur paniken stiger och sist av allt kommer det fysiska, hjärtklappningen, andningsnöden och trycket över bröstet.

Jag känner inte igen det som händer nu. Det var mitt i natten. Mitt hjärta börjar slå, precis som den gången jag åkte in till akuten. Jag blir såklart rädd och då blir det ännu värre. Jag ringer min sambo som lugnar mig. Vi pratar. Jag gråter. Jag andas som han säger. Djupa andetag. Det går över efter några minuter och jag känner mig lättad men sover inget den natten. Klockan blir 05.30 innan jag somnar, och halv sju går jag upp. Nu har hjärtat slagit lite som det vill, det känns svårare att andas.

Vad hände? Vad utlöste detta?
Jag har en vän. En vägvisare. En kompass. Någon som inte gör saker åt mig, men pekar i rätt riktning så att jag kan göra själv. Hon blev arg på mig för att jag utsätter mig själv för saker jag vet att jag inte klarar. "Din ryggsäck är full nu Jonna. Du kan inte få plats med en enda liten sak till där i, för då orkar du inte bära den längre. Du kanske kunde göra såhär för några år sedan när ryggsäcken fortfarande hade lite plats kvar. Men du har burit för länge och din kropp tål inte mer nu"
Så är det. Min kropp, den fysiska kroppen, tål inte den mentala tyngden. Den där ryggsäcken kommer göra så att jag bryter ryggen och blir sängliggande förresten av mitt liv om jag fortsätter.

Jag måste sluta nu, bryta här. Sätta upp en hand. En stor, röd jävla stoppskyllt på mig själv. Stör ej.
Jag måste bryta med dom som gör mig illa. Jag kan inte fira jul med familjen längre. Jag kan kanske inte svara när mamma ringer. Jag kanske inte borde hälsa på mormor och morfar. Jag går ju sönder. Det går ju inte mer. Jag kan inte träffa min familj normalt, för jag har ingen normal familj. 

Det är dags att backa nu. Jag kan inte bli ledsen över att förlora människor i min närhet. Det går inte nu. Jag får vara rädd om dom fina jag har, dom som stärker och älskar. Jag är glad att ni finns. Ni är mitt ljus.

Jag har fått sova en natt nu. 6 timmar och jag känner mig utvilad men matt i kroppen. Idag åker jag till ett av mina ljus.

lördag 4 augusti 2012

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT GRÄVA I SOPOR EFTER SVAR.

2010-03-01 10:21:04


Och jag ser frågan Hur hanterar man detta? Och så tänker jag. Hur gör man? Hur gör jag? Och hur borde jag göra? 


För att få bättre kontakt och för att ses oftare så har vi målardagar hemma hos mormor. Det är jag och min bror som brukar komma dit. Den här gången kunde inte min bror men min mamma följde med. Vi satt i köket och lyssnade på radion och jag målade ett hjärta, ett människorhjärta i blod. Mamma målade en fisk i ett glas. Det såg ut som en femåring hade målat det, men hon försökte i alla fall. Mamma går ut i hallen lite då och då, för att släppa in katten säger hon, eller för att gå på toaletten. Men någon katt kommer inte in. 


Jag vet att hon har sagt att hon slutat och jag vet också hur lite jag tror på det. När hon satt sig igen går jag ut i hallen och jag ser hennes väska på golvet. Jag ser mig omkring och sätter mig på huk och känner försiktigt igenom väskan. En bok, nycklar, papper.... Ingenting.. Jag blir lite förvånad, men ställer mig upp och går fram till hennes jacka. Jag känner i ena fickan och vrider på jackan och ser den andra fickan. Där. Där är den. Hon har rivit upp en bag-in-box och tagit ut påsen och lagt den i jackfickan med kranen nära så att hon lätt kan få i sig det hon behöver. Jag vänder tillbaka jackan och går ut i köket igen och fortsätter att måla. Vi pratar och mamma och mormor skriker och sen skrattar dom och skriker och skrattar. 


Och vi äter middag och jag tänker att jag borde ta kort på mammas jacka så att jag har bevis ifall ingen tror mig. Jag går till hallen och tittar i fickan. Den är tom. Jag var helt säker på att den låg här, den kan inte ha försvunnit, ingen kommer tro mig nu, tänk om mamma har druckit upp och slängt den. Jag går till soporna i köket och letar i påsen när ingen ser. Jag gräver i matrester och papper och plast och där, där ligger något. Inlindat i en röd påse. Tur att jag hittade den, då var det ju inte inbillning i alla fall. Varför skulle det vara det förresten? Börjar jag tvivla på mig själv? 


När jag är ensam med mormor frågar jag, Var det hon eller ni som slängde det? Vilket då säger mormor. Vinet såklart säger jag, det hon hade i jackfickan. 
Det var jag, säger mormor, hon skulle väl aldrig göra det. 
Nej det skulle hon ju inte såklart, men man vet aldrig. Jag säger att det här är inte bra, varför sa du ingenting och mormor ser på mig mer mörker i blicken och säger, Snälla, hjälp mig här och var bara tyst! Inte ett ord till morfar, jag orkar inte med det här ikväll. 


Jag blir tom. Jag åker hem och jag ljuger för mig själv och jag känner mig ihålig och kan inte skratta eller le längre. jag kan inte känna ilska eller sorg eller besvikelse. Jag känner ingenting längre. Och så är det varje gång vi ses. Jag spränger trumhinnorna med musik som överröstar tystnaden i mitt huvud. 


Hur hanterar man detta? 
Man gräver i sopor efter svaren och tvivlar på sig själv. Man lyssnar på musik när andra säger åt en att vara tyst och man låtsas som att man inte finns. Så gör man, Jag säger inte att det är rätt. För det är det inte, jag skulle vilja göra så mycket mer, och jag har försökt så många gånger. Men jag klarar det inte själv....