måndag 27 juni 2016

HON ÄR INTE SIG SJÄLV.

Nu har mamma varit nykter i ett par veckor.
Det känns helt overkligt och jag vågar knappt skriva det. Och jag vet… jag vet jag vet jag vet…. Jag ska inte hoppas för mycket, och när som helst kan det slå tillbaka och allt är som vanligt igen… Men hoppet är det sista som överger en människa, eller hur? Så jag måste hoppas… jag vill hoppas. 
Vi har alla tre satt ner foten, morfar, jag och min bror, och mamma har gått till beroendecentrum och träffat några läkare och psykologer där. Jag vet inte mycket än, jag vet inte hur ofta hon ska dit, om hon kommer fortsätta gå dit alls, eller hur hon väljer att göra. Men jag har tagit avstånd och har inte velat prata med henne alls på väldigt länge. Jag har varit arg och ledsen och trött på allt. 

Vi har alla sagt att det räcker nu, att det är nu eller aldrig, att vi inte orkar mer. Och hon verkar ha tagit det på allvar. Jag hör direkt i telefonen om hon är nykter eller har druckit. Och nu när hon de senaste två veckorna varit nykter, så har jag svarat, jag har pratat länge med henne om allt möjligt, och jag har ringt ganska ofta. Jag har skickat sms till henne där jag skrivit att jag är glad att hon inte dricker och att jag saknat den mamman. 

Min bror var ute på landet med henne för någon vecka sedan, och han ringde mig efteråt. 
”Jag känner inte igen henne, hon är inte sig själv… Hon städar, och allt är fint i huset, och hon har lagat mat och varit glad. Hon har till och med slängt massa gamla trasiga saker som hon sparat sen vi var små” 
Det är läskigt att det gått så långt, att hon druckit så mycket, så länge, att när hon väl är nykter, så känns det som att hon inte är sig själv, när hon faktiskt aldrig varit sig själv annars. Jag är så himla rädd… Jag så rädd att förlora henne nu. Jag försöker verkligen bara att leva i nuet, att uppskatta det här och vara tacksam över att hon är nykter nu. Jag försöker verkligen. Men det är svårt, för jag vet ju hur ledsen jag skulle bli över att behöva förlora henne igen… Jag vet inte hur jag skulle klara det… 

Min mamma har aldrig varit någon periodare. Hon har inte varit nykter ibland och druckit ibland. Hon har antingen varit lite full, eller väldigt full. Kanske har det väl varit så att hon gått från ganska nykter, till extremt full, över en period av 20 år. Men det har varit en konstant fylla. Hon har varit skåpdrickare, gömt, dolt, ljugit, hittat på ursäkter. Hon har haft vin med sig i väskan till jobbet, i jackfickorna till släktingar och till och med under huvudkudden när hon sover. 
Skulle hon börja dricka igen nu, för att sen bli nykter igen, och på så vis bli någon slags periodare, så är det i alla fall bättre än det som varit tänker jag. Men just nu är jag bara glad över det som är. 

De här två veckorna har jag kunnat prata med henne i telefonen, och hon har förstått vad jag sagt. Hon har kunnat skämta tillbaka om jag skämtat med henne, och hon har varit mer öppen med sina känslor, pratat om mormors bortgång på ett mer moget och inte så överdramatiskt sätt. Hon har visat sig sårbar, hon har varit glad och hon har till med sagt tack för att jag hjälpt henne med saker, och det har låtit som att hon menat det. 
Det känns viktigt att finnas där för henne, nu när hon är nykter. Jag har ju sagt till henne, att när hon vill ha hjälp med att sluta dricka, när hon sträcker ut sin hand, så kommer jag att ta den. Men jag kommer inte vara den som desperat försöker rädda någon som inte vill bli räddad. Hon verkar förstå det nu… 
Jag har saknat min mamma i 20 år… och om jag bara får ha henne hos mig i några veckor, så är jag evigt tacksam över de veckorna… 

tisdag 14 juni 2016

JAG ÄR KALL SOM IS.

Jag är kall som is,
hård som sten
Jag har inget hjärta,
ingen kärlek att ge
Vem är jag egentligen,
är jag en sån,
en sån som ingen gillar
som ingen tycker om? 

Du gav mig de orden mamma. Jag var 13 år, och skrev min första dikt. Den kom på andraplats i en tävling i skolan och lästets upp i aulan. Jag vann en cd-skiva.
Mamma och pappa hade precis separerat och jag och min 10-åriga bror skulle lära oss leva ett varannan-vecka-liv. De hatade varandra. Det var en av pappas veckor som mamma ringde och hon ville minsann att jag skulle hälsa pappa att han kunde dra åt helvete och pappa tyckte att jag kunde hälsa tillbaka att.... ja. Och så höll det på. Så när mamma frågade om vi inte skulle komma till henne  en dag tidigare, och jag sa att det är ju en vecka vi ska vara hos pappa, så bröt helvetet lös igen.
"Jaha, så ni tycker inte om mig längre, du vill inte vara här eller? Är det bara pappa som duger, eller är det kanske han som sagt att ni ska säga så där? Du har fan inget hjärta, vet du det?! Du är kall som is och hård som sten! Det finns ingen kärlek i dig över huvud taget, du kommer bli en skitstövel, precis som din pappa!"

Jag var 13 år och för de orden fick jag en cd-skiva i skolans aula. Tack mamma.
Det hade i och för sig varit fint att få ett förlåt också. Men det tänkte jag inte på då. Då tänkte jag bara att du hade rätt. Du var ju vuxen, och jag bara ett barn. Och vuxna har ju rätt, fick jag lära mig...