fredag 9 oktober 2015

När blodet färgat väggarna röda.

Det är blod överallt. Som varje morgon när jag går ut med hunden, låser jag dörren bakom mig, men idag när jag vänder mig mot grannens dörr och hissarna, så ser jag väldigt mycket blod. På grannens dörr är det utsmetat, längs golvet, på hissarnas dörrar. Jag går mot porten och håller min hund så att han inte ska komma åt blodet. Ett rött spår går att följa till porten och ut på gatan. Där ute står en stol med en stor blodfläck bredvid. Det är kallt idag. Hantverkare jobbar för fullt utanför och grannar stannar upp när de ser blodet och frågar varandra, tar upp sina telefoner och ringer polisen.

Jag går min promenad och tänker på vad som kan ha hänt. Grannarna pratade om att någon kanske blivit knivskuren utanför för att sen försökt ta sig in. Jag trodde nog mer att någon blivit skadad i huset och försökt ta sig ut för att sätta sig på stolen och invänta ambulans. Vem är personen som suttit där och väntat? Har hen varit ensam mitt i natten, utan att få hjälp att ta sig ut? 
Jag skickar ett sms till en nära granne, jag vill se att det är ok med dem. 
Det är det. 

När jag kommer tillbaka från promenaden står några nya grannar i ingången och pratar och spekulerar i vad som kan ha hänt. På plats finns också folk som ska påbörja sanering. Jag lämnar min hund i lägenheten och går tillbaka ut i trapphuset. Jag vill veta vart blodet kommer ifrån, så jag går upp för trapporna och tittar på varje våning. Högst upp, 14 våningar över marken, hittar jag mer blod. Jag kan inte se från vilken dörr det kommer, men det finns spår fram till hissarna och väggen bakom mig är också röd av blod som smetats ut nära golvet. Någon har inte kunnat stå upp. 

Jag tar hissen ner, som även den är blodig, och på bottenvåningen möts jag av de som ska sanera. Jag berättar för dem att det finns mer blod på översta våningen, och går mot min dörr. Grannen som ringt polisen möter mig och säger innan jag hinner gå in; 

"Det är ingen fara, det var bara en fullgubbe som hade ramlat." 

Det är ingen fara. 
Det var bara en fullgubbe. 
Bara en full person. 
Bara en person. 
En person. 

fredag 7 augusti 2015

Jag väljer dig mamma.

De säger att sorg måste få ta tid, för vissa tar det ett år, för andra tio år. Om man har förlorat någon man älskar, någon som står en nära, så måste sorgen få ta tid, den måste bearbetas, kännas. Gråt, visa hur du mår, prata om det, berätta om din sorg. Du får det. Du måste det. 

Hur vet man att någon är död? När är någon borta helt? Är det när hjärtat slutar slå eller när hjärnans aktivitet avstannat helt? Är det när lungorna tagit sitt sista andetag, eller när blodet i ådrorna stelnat och blivit svart? 
Är det när någon är där men inte där? När någon blivit någon annan, någon man inte känner igen... är personen borta då? Är hon död då? 

Fan mamma... jag saknar dig varje jävla dag... Jag är så fruktansvärt arg och besviken på dig, men du är inte här... Bara missbrukaren är här. Bara missbrukaren kan jag prata med, bara missbrukaren kan jag nå. Och inuti, bakom missbrukarens hårda skal och smutsiga fasad, sitter du... Gråter du mamma? Ropar du på hjälp där bakom? Snälla... försök... försök ta dig igenom... jag vet att du kan, jag vet att du klarar det. Och när du tagit dig igenom, när jag ser en glimt av dig där i mörkret, så ska jag sträcka ut min hand mot dig och jag lovar att aldrig släppa taget om du väljer att ta den.

Lyssna inte på missbrukaren mamma, lita inte på ett ord hon säger. Hon vill dig inte väl, hon ljuger och hon vill göra dig sjuk, hålla dig fången för alltid. Hon vill ta dig ifrån mig, hon vill hålla oss isär. Jag önskar att jag kunde döda henne utan att döda dig. Jag önskar att du kunde se mig genom fasaderna, genom skalet. Jag finns här på andra sidan och jag ska förlåta dig varje misstag, varje snedsteg, varje slag och varje tår. Om du kommer tillbaka. Om du vågar lita på dig själv och ser att du är stark nog att klara dig ur det här. Om du ber om hjälp, så ska jag hjälpa. Jag ska slåss för dig tills mina händer blöder.

Om missbrukaren lägger sig. Om missbrukaren dör. Om du är stark nog att våga välja mig... framför alkoholen... så lovar jag att välja dig mamma...

Det är sjukt att vi skrattar, men tårarna tog slut.

Mamma kommer in i huset, går in med skor och jacka fram till oss där vi sitter och äter middagen som precis blivit klar. "Ååå, så ni ääääter", säger hon långsamt och otydligt, "då ska inte jag störa."
Hon går bort till bandspelaren som står på golvet och sätter sig framför den. Alkoholen gör det svårt för henne att hålla balansen och hon vinglar till och gungar lite fram och tillbaka. Bredvid bandspelarn hittar hon ett kassettband. Det är Emil i Lönneberga. Hon säger något som jag inte hör och jag försöker koncentrera mig på maten och nyheterna som är på tv:n. Jag hoppar till i soffan av den höga volymen när det ur bandspelaren plötsligt spelas Idas sommarvisa på högsta volym. Till och med hunden under bordet reagerar. Mamma sjunger med och växlar mellan att trycka stop, play och spola tillbaka låten till början igen. Jag fortsätter äta min mat och se på nyheterna. Min sambo har slutat äta.

Och Pippi Långstrump sa; Spela trumpet utan trumpet, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan!
Och jag sa; Att berätta om något som inte existerar, för någon som inte tror en, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan! 

Att om och om igen försöka övertyga människor i sin omgivning om hur illa det är, få dem att öppna sina ögon och se verkligheten, det tar enormt mycket på krafterna. Ändå känner jag att jag måste göra det. Det måste fram, det måste synliggöras. Annars går jag ensam och bär på den här tunga, svarta stenen och jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar. Om jag bara kunds få bryta ner den här stenen till grus och kasta ut det i världen så att alla kunde se... om alla ville se.

Hur kan man inte se detta? Vem ser inte det här? Ibland undrar jag om jag är sjuk, om det bara är jag som kan se min mamma sitta där på golvet och gunga, om bara jag ser henne vingla fram på gatorna på väg från systembolaget. Vem. Ser. Inte. Detta?!
Den gången när mamma i köket tappade en stor kastrull kokande vatten över sina fötter. När hon drog av strumporna och huden följde med och hon envisades om att sitta med fötterna i kallt vatten hela natten tills hon till slut inte klarade smärtan längre och åkte akut in till sjukhuset där de konstaterade att hennes brännskador var mycket allvarliga, vem ser inte vad det beror på? Varför tittar alla åt ett annat håll?
Flodhästen i vardagsrummet... Alla vet att den är där, och det är så uppenbart, men ingen pratar om den. Den bara finns där...

Jag vill inte vara ensam om att se allt det här. Därför är min bror så viktig. han är den enda som vet exakt hur det är, som sett precis samma saker, hört samma sånger, gått samma väg.
Han är den som när jag säger "Du vet hur mamma går..." "Du minns när hon var så full den julen..." "Du vet när blodet rann längs hennes arm.." förstår... och han kan skratta åt det, och det är sjukt att vi skrattar, men vi har gråtit så mycket att tårarna tagit slut, så det finns inget annat kvar.
Hur kan inte andra se det här?

fredag 17 juli 2015

I en påse, i en väska, i en garderob, i ett sovrum, i ett hus, hittade jag dig.

Det var dagen mittemellan. Mittemellan två årsdagar, den där ensamma lilla lediga dagen, inte upptagen med något annat. Den dagen blev din sista.

Jag fick samtalet precis när jag skulle in till läkaren. Morfar lät ledsen men han höll tillbaka så mycket han kunde, för min skull. För vår skull. "Hej, jag ville bara säga att läkarna ringde och nu är det nog inte långt kvar för mormor." Jag stod i regnet utanför väntrummet med min kölapp i handen och försökte prata lugnt med morfar. Det ordnar sig, jag finns här. Ring när du vill. Ska du åka in? Ska vi åka tillsammans? Men han ville inte åka till mormor på sjukhuset.

Mamma ringde och grät hysteriskt. Hon var såklart full, mer än vanligt. Hon ringde och och vi lade på och efter de få minuterna hade jag fått ytterligare en säck att bära.
Jag kunde inte sitta stilla. Jag försökte andas lugnt men det började redan sticka i fingrarna och mitt hjärta slog snabbt. De övriga patienterna tittade på mig där jag gick fram och tillbaka i väntrummet och till slut fram till disken där en sköterska satt.
"Jag måste gå, jag kan inte göra det här, du får boka om min tid, jag måste till Karolinska."
Hon bokade snabbt om min tid och jag sprang ut genom regnet och ner till tunnelbanan.

Morfar ringde igen och sa att han var på väg i en taxi. Han hade också ändrat sig. Vi möts där. 
På tunnelbanan var det lika svårt att sitta stilla och medan jag försökte lugna mamma i telefonen gick jag fram och tillbaka i vagnarna, lutade mig mot dörren för att sen gå tillbaka igen.
Väl framme på sjukhuset hittar jag till rätt avdelning där morfar redan väntar i ett rum tillsammans med en sköterska. Morfar ser bara på mig och sen på sköterskan som säger Din mormor kom in till oss igår. Hon blev lite piggare på kvällen, men för en timme sedan gick hon bort. 
Jag tittar på morfar och sätter mig bredvid honom. Integråtaintegråta, tänk på morfar. jag ställer några frågor och vi får efter en stund gå in till henne.

Mormor likker blek i sängen och bredvid henne står det blommor och ett ljus är tänt. Jag tar hennes kalla hand i min och ser på henne. Morfar går runt sängen och tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henens båda kinder. Han gråter. Han gråter mycket. Jag låter några tårar slippa igenom innan vi lämnar rummet och morfar ringer efter en taxi. Jag följer med honom till begravningsbyrån och ringer mamma på vägen. Hon är förstörd och vill absolut inte vara med på något. Jag säger att det är ok. Jag ordnar det här. 

Jag åker till morfar nästan varje dag efter det, gör honom sällskap, lagar mat, äter med honom, visar hur tvättmaskinen fungerar, pratar. Vi har valt urna tillsammans, kläder, datum. Mamma vill fortfarande inte hjälpa till. Jag förstår henne.

Några dagar senare vill morfar ha hjälp att tömma mormors garderob på kläder och jag åker dit. Jag går själv igenom allt och lägger i olika säckar för vad som kan skänkas och vad som ska slängas. Några plagg behåller jag själv som ett minne av henne. Morfar är tacksam över att jag hjälper till. När jag tömt hela garderoben står fem fulla, svarta säckar i hallen. Det luktar så mycket mormor om mig nu av alla hennes kläder jag packat, att jag aldrig tror den lukten kommer försvinna. Det vänder sig i magen.

Jag säger till morfar att Det ligger en del saker kvar i en låda i garderoben och på golvet finns några väskor, ska vi ta de sen? Ja, vi tar det sen säger han och går ut med den sista säcken kläder. Jag skjuter in lådan och lyfter en av väskorna från golvet. Den är tung. Jag drar upp dragkedjan och öppnar väskan. Jag låter ena handen leta sig ner och känna vad det är i. En plastpåse. En platspåse med något tungt i, något runt.

Jag vet direkt vad det är. Så många flaskor vin som jag hittat i mammas garderob genom åren, så vet jag precis vad det här är. Jag tittar ner i väskan och mycket riktigt, där ligger en halvfylld flaska vin. Inlindad i en plastpåse. Nerstoppad i en väska. Gömd i en garderob. Instängd i ett sovrum.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår hårt, samtidigt som min hjärna är nöjd över att ha haft rätt hela tiden. Rädslan greppar tag i mig och tankarna Jag står på tur, jag vill inte bli som ni, krockar i mitt huvud.

Jag lägger tillbaka flaskan och sätter mig på sängen. Det är tungt. Det gör ont. Ni hade alkoholen och ni hade varandra. Nu har mamma bara alkoholen kvar, och den väljer hon långt före mig och min bror, och även sin far. Kommer du gå under nu mamma? Var den här händelsen det som fick dig att sjunka, eller det som fick dig att vilja lära dig simma igen? Jag hoppas på det sistnämnda.

Jag går ut till morfar och jag håller tillbaka så mycket jag kan. För hans skull. För vår skull.
Jag har inte släppt ännu. Jag saknar min mormor. Och jag saknar min mamma, hon som en gång kunde simma.


måndag 29 juni 2015

Det är farligt att säga till barn att de är stora, de kanske tror dig.

Och alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar.
De hade bråttom att växa upp, att bli någonting större. De hade varit barn så länge att de tröttnat på lekarna, sångerna och kojorna i skogen. De ville till stan eller till andra sidan jorden. De packade ner barndomen i lådor tillsammans med nallarna som satt i sängen, affischerna på väggarna och disney-filmerna i hyllorna och ställde ner de lådorna i sina källare. Det var gjort. Det var över. De hade bråttom att börja röka, dricka alkohol, bli av med oskulden och flytta hemifrån. Bråttom att plugga till något de inte vill bli, för att sedan jobba med något man inte behövde plugga till. De var vuxna nu. Parmiddagar, landställe, barn och två bilar väntade runt hörnet.

Och när de sprang på vägen mot vuxenvärlden, det snabbaste de kunde och hoppades på att hinna först, så mötte de mig halvvägs. För jag gick på samma väg som de sprang, men åt andra hållet, och de sprang in i mig och jag föll flera gånger, men försökte desperat och krypandes längs marken, hålla fast vid det lilla jag hade och jag hoppades att jag skulle hinna fram, tillbaka, till barndomen, innan det var för sent.  De trampade på mig men det gjorde ingenting, för jag ville bara åt ett håll. Det andra hållet.

Nu har jag varit vuxen i hela mitt liv. När får man vara barn? När får man som barn till en missbrukare, lägga ansvaret på någon annan, bli omhändertagen istället för att ta hand om? När får man gå vilse på gröna lund och veta att det är ok för någon kommer leta efter mig, istället för att mamma går vilse och jag ska leta efter henne? Och när man letat, gråtit och hittar henne på en stol i en bar där hon skrattar och pratar osammanhängande med en man vars arm vilar på min mammas axlar, önskar man att hon hade velat hitta mig lika mycket som jag ville hitta henne. Att hon hade oroat sig, i alla fall lite.

Och fortfarande ber hon mig göra saker, ringa till sjukhus för att jag är så bra på att prata med folk, fråga om vägen för att hon inte vågar, hjälpa morfar för att jag är starkare än henne, följa med henne till stan för jag hittar bättre än henne där. Och alla andra har accepterat det. Det är jag som är vuxen, det är jag som tar hand om. Det är jag som fixar. Det är jag som löser saker. De vet... De vet att mamma inte kan, och de vet att jag fått lära mig tidigt.
Det är farligt att säga till ett barn att "Du som är stor och stark..." eller "Visa nu att du är en duktig storasyster..." för barnen kanske tror på dig. De kanske tror att de är stora, när de egentligen förtjänar att vara små så länge det går. Stora blir vi alltid, vare sig vi vill det eller ej.

När kaoset har lagt sig, och jag kan fly en stund, går jag i skogarna mellan kojorna vi byggde för jag tröttnade aldrig på lekarna eller sångerna.  Alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar. Jag visste vart de sprang men inte varför de hade så bråttom dit. Jag går fortfarande åt andra hållet och jag avundas de som fått gå vilse på gröna lund, de som hade oroliga föräldrar som ringde hem dem ifrån vännerna klockan 22 en fredagkväll. De som blev hämtade på busstationen mitt i natten. De som fick frågan "Vart har du varit" när man kommer hem sent och har varit borta hela dagen.


Det är farligt att säga till barn att de klarar saker för att de är så stora... de kanske tror på dig.



fredag 16 januari 2015

Din mamma är vaken nu.

Så tänk dig att din mamma ligger i koma på sjukhuset. Hon lever men kan inte göra något annat än att bara ligga i en säng. Hon har legat så där så länge du kan minnas, men ibland har hon vaknat upp kortare perioder, för att sen falla tillbaka in i koman. Du lever ditt liv, tar studenten, flyttar, skaffar jobb och sambo och lever som vem som helst, men utan den där mamman att ringa till och berätta om allt det här. Istället går du omkring med en ständig oro över om hon kommer vakna upp fler gånger ur sin koma, eller om hon kommer somna in för alltid. Varje gång du varit på sjukhuset och hälsat på henne  så har du gått därifrån med tanken; Var det här sista gången jag såg henne?
Men varje gång läkaren ringer till dig och berättar att Din mamma är vaken nu, och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper du allt och springer för livet med tårar i ögonen mot sjukhuset och stannar där varje dag, tills hon somnar igen. 

Det är så det är. 

Nu har jag pratat med min mamma i telefonen nästan varje dag, de senaste två månaderna. Det har aldrig hänt förut, att hon varit nykter i två månader, och jag vågar knappt skriva det utan att ta i trä ungefär. Hon har skaffat en mailadress och skickar bilder till mig (!). Min mamma som alltid varit för full för att förstå sig på en dator, skickar bilder till mig via mail. 
Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för henne hur en dator och internet funkar och hon ser inget kryss i höger hörn och hon kan ju inte logga in på facebook för hon har ju inte det (fast jag hjälpt henne skaffa det ungefär 20 gånger.) 

Hon låter glad i telefonen. Eller, hon låter närvarande. Det känns helt fantastiskt och jag skiter faktiskt i alla er som säger att "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Hoppet är väl det sista som överger en människa och utan hoppet skulle jag vara död idag. Fan, jag får väl bli besviken då om det nu inte skulle hålla. Men två månader. Två månader. Sist hon var nykter en längre period var när hon hade fotboja en månad efter att ha kört rattfull och krockat. Då var det folk hemma och kollade henne varje dag i en månad. Den månaden var underbar. (Det var förresten då hon skaffade facebook). 

Varje gång jag pratar med henne i telefonen nu så får jag hålla mig från att börja gråta. Jag tror bara att den som också har en förälder som är alkoholist, eller möjligen har en förälder som ligger i koma på sjukhuset och just vaknat, kan förstå min känsla. Jag saknar min mamma varje dag. Det är en saknad och en längtan som gör så fruktansvärt ont. Folk har sagt till mig genom åren att du är ju vuxen nu, du behöver ingen mamma längre. Jag tycker det är tvärt om. När man är liten, visst behöver man sina föräldrar, men då kan vilken vuxen som helst i ens närhet ändå trösta och leka med en. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag henne. Jag behöver ringa till henne när det hänt något hemskt, eller något fantastiskt. Jag behöver fika med henne i stan, berätta om böcker jag läst och filmer jag sett. Jag behöver prata minnen med henne och kunna säga Ja men det är ju så typiskt morfar, du vet ju hur han är. Jag behöver min mamma. 

Saknaden är hemsk. På riktigt hemsk. Så nu när telefonen ringer och jag hör en röst som säger: Din mamma är vaken nu och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper jag allt och springer gråtandes mot hennes dörr, med blommor och presenter i armarna. Jag älskar henne så mycket. Och jag kommer aldrig sluta hoppas.