fredag 14 oktober 2016

DET VÄRSTA ÄR INTE ALKOHOLEN.

Det värsta är inte alkoholen. Inte alla de gånger vi som barn hittat flaskor i din garderob som vi hällt ut i diskhon. Inte hur du suttit full på släktmiddagar eller hur du vinglat hem en tisdagsförmiddag från grannen du fikat hos.

Det värsta är inte lögnerna eller de falska förhoppningarna. Inte sveken eller de tomma orden. Inte heller tystnaden och skådespelet, de gånger vi fått spela med och låtsas att allt är bra. Inte frågorna från vänner som undrar varför du inte är som andra mammor.

Det värsta är inte skriken. Inte slagen eller de hårda greppen om mitt hår. Inte orden om hur ful jag är när jag gråter, eller hur någon annan säkert är en mycket bättre dotter än jag någonsin kommer bli. Inte heller rädslan för att dina ord kanske skulle vara sanna.

Det värsta är inte de sömnlösa nätterna. Inte den kanske livslånga ångesten det givit mig att leva i ett ständigt pågående krig. Inte paniken när du försvann eller rädslan när vi hittat dig utslagen i sängen och inte kunnat väcka dig.

Det värsta är inte det tomma kylskåpet eller hungern. Inte otryggheten hemma eller alla de gånger jag på badrumsgolvet bakom den låsta dörren suttit och gråtit i timmar. Inte heller alla samtal med kuratorn i skolan eller ropen på hjälp.

Det värsta är inte alkoholen.
Det värsta är att du väljer den framför att ta emot hjälp. Framför din familj. Dina vänner. Dig själv. Det värsta är skalet som blev kvar av dig. Tomheten. Saknaden. Det värsta är att inte kunna nå dig, min mamma, min fina mamma, innanför det där skalet.
Det värsta är att jag vet att du fortfarande finns där bakom...men att jag kanske aldrig mer kommer få se dig igen...

torsdag 15 september 2016

MONSTRET I MIN SÄNG.


En godnattsaga och en lång kram. Din röst och dina fingrar över gitarrens strängar när du sjunger sånger för mig. ’Jag älskar dig’ och du låter dörren till mitt sovrum vara lite öppen, för du vet att jag gillar det bäst. En örfil och blodet som rinner ner för min haka. Ensamheten och kylan när du vänder och går. Din röst och dina fingrar i ett hårt grepp om mitt hår när du släpar mig över golvet. ’Det finns ingen värre än du’, och du låter sovrumsdörren vara lite öppen, för du vet att jag gillar det bäst. 
Allt blir bra. Allt blir bra. Allt blir bra. 

Främmande män i vårt hem som kom för att träffa dig… Ett tomt kylskåp, kurrande magar och stängda sovrumsdörrar.
”Jag vill inte leva längre mamma, jag var nära att ta livet av mig igår” och du vänder dig ifrån mig och säger med kall röst att ”Är det någon som borde vilja ta sitt liv, så är det jag.”
Väntan vid telefonen. Paniken när du försvinner. Fotboja istället för fängelse och jag följer med dig till frivården. Röster. Du tror att någon förföljer oss. 

Att vakna mitt i natten av att något stort går sönder. En krossad spegel, dina ostadiga rörelser när du kliver runt i de vassa skärvorna. Blodiga fötter. Sluddrande förklaringar. Torka upp, plocka ihop, råka skära sig. Lillebror vaknar. Gå ut med soporna och sen gå tillbaka till min säng. Sova lite till. 
Tröttheten som tar över i skolan när jag försöker höra vad läraren säger. Måste få högsta betyg. Måste visa att jag kan, att jag duger, måste klara mig igenom. Bara lite till. Lite till. Migrän. Tunnelseende. 
Vill. Inte. Gå. Hem. 

Du tog dig in i mitt huvud. Du fick mig att förstå hur värdelös och älskad jag är. Hur bra och hatad jag är. Du berättade för mig att jag var världens sämsta dotter, att jag inte hade något hjärta och att jag var kall som is. Ingen kommer älska dig. 
Sen gav du mig godis. Och en klapp på kinden. Och om jag drömde mardrömmar fick jag sova i din säng. 
Jag kröp upp bredvid monstret i sängen och lät mig omslutas av dina varma armar. Här är jag trygg. Här kan inte mardrömmarna komma åt mig, tänkte jag och somnade snabbt. 

onsdag 13 juli 2016

NÄR DET SOM ÄR TRYGGT, SKRÄMMER.

Jag brukar inte lägga upp bilder här, men jag vill dela några stycken ur boken Djävulsdansen. Ni är ju många som läser det jag skriver, som sitter eller har suttit i samma situation som jag. Och är det så, så har ni kanske sett serien med samma namn som gick på svt, (säsong 2 sänds i höst), eller så har ni också läst boken. 
Jag vill dela några av de rader som jag fastnat lite extra för eftersom det är något som stämmer väldigt bra in på mig, och som jag tror att många av er också kan känna igen sig i. 


Det här är något som jag tror är extremt viktigt att känna till. Jag har alltid letat sunda relationer och vill helst inte ha människor för nära i mitt liv, som dricker eller använder sig av andra berusningsmedel eller droger. De ska helst inte heller vara för trasiga, då jag/vi som alkoholistbarn redan spenderat allt för mycket tid och energi på att försöka laga någon som vi inte kan laga. (Däremot har jag varit trasig själv och är till viss del fortfarande). Men trots att jag hittat så fina människor som uppfyllt mina önskningar, så har jag gjort slut på så många fina relationer av just de ovannämnda anledningarna. Många gånger har jag också svårt att ens inleda en ny relation/vänskap för att jag redan innan tror eller "vet" att personen ändå kommer försvinna. Och någon som kommer försvinna vill man ju inte börja öppna sig för, lägga energi på och visa sig sårbar inför. 



I det här känner jag igen mig på det sättet att jag ofta kan tvivla på mina egna sinnen. Såg jag verkligen det där? Var jag verkligen med om det där igår? Sa den här personen verkligen så, eller minns jag fel? 
Det har också blivit väldigt viktigt för mig att övertyga andra om sanningen, de gånger jag vet att jag har hundra procent rätt. Har jag sett att något hänt och någon säger att nej, så var det inte, så måste jag försöka få den personen att förstå att det visst var så. Jag tror också det har mycket med rättvisa att göra. Jag hatar när någon blir oskyldigt anklagad eller inte trodd. 
Jag tror också att den här biten av lögner och förnekande av sanningen, lett mig till den svåra ångest jag lider av idag. Jag har alltid som liten varit övertygad om att jag haft rätt, att jag sett mamma dricka, att jag vet, och att de andra ljuger. Men det har lett till att jag i princip bara litar på mig själv. Där jag bor flyger det mycket helikoptrar ovanför huset, och när jag vaknar av dem på natten, så är min första instinkt att fly, för jag tror att det är krig. Och hur mycket någon annan än säger att det är inte krig, somna om, det är bara en vanlig helikopter osv, så tror jag det inte. Jag måste upp, ut på balkongen och se att allt är som vanligt. Inget krig. Bara en vanlig helikopter. 



Det här hänger ihop med det jag skrev ovan. Kaos och kriser, att ständigt vara på sin vakt och att alltid sova med ett öga öppet. Jag tror alltid det värsta och har alltid gjort, och när jag var liten så hade jag ju ofta rätt. Mamma kom inte hem. Något gick fel. Det fanns ingen mat i kylen osv. Men idag, när jag inte längre bor med en missbrukare, så behöver jag ju egentligen inte oroa mig på det sättet. Det har däremot gått ut över andra saker. Jag har gad, generaliserat ångestsyndrom, som gör att jag oroar mig ständigt, går med ständig vanmaktskänsla och är i något slags kroniskt beredskapsläge. 
Varje gång det kommer ett brev i brevlådan får jag hjärtklappning och panikångesten smyger sig på. Mina händer skakar när jag öppnar brevet, för i mitt huvud är ju det här säkert ett brev där det står att jag är sjuk, att jag kommer dö, att jag inte får bo kvar, att jag har förlorat jobbet, att jag är skyldig massa pengar, eller något liknande. Det är ju aldrig ett sådant brev, men känslan av panik är lika stark varje gång, varje dag. 

Det är småsaker egentligen. Vakna av helikoptrar, få brev hem i brevlådan, och att ha bra relationer som man trivs i och träffa nya människor. Men det har satt sina spår, att växa upp i en osäker miljö,  där man aldrig vet hur morgondagen kommer se ut. Saken är den att jag aldrig visste det här, vad det berodde på. Det var inte för än jag gick anhörigskolan och började prata med psykologer som jag fattade att det kanske var pga att jag är ett alkoholistbarn som jag mår som jag gör idag, tänker, känner och reagerar som jag gör idag. 
Jag fick en chock när en psykolog jag pratat med sa till mig: "Om skolan och socialen hade vetat vad du och din bror gick igenom som barn, så hade ni blivit placerade i fosterhem." 
Jag hade ingen aning. Och jag tror ni som lever eller har levt i samma situation, kanske känner likadant. Det är våra liv, vår uppväxt. Vi vet inget annat. Det är vad som är normalt för oss, och allt som inte är osäkert, ångestladdat eller panikartat, är inte normalt, inte tryggt. 

Vi känner oss otrygga i det vi borde sträva efter att uppnå. En känsla av lugn, trygghet och att vi har makten över våra egna liv. 
Jag hoppas det här kan hjälpa andra, och ni är så många som kommenterar och skriver att ni känner igen er. Jag vill bara säga tack för att ni läser, och tillsammans är vi starka. Jag kan också verkligen rekommendera er att läsa boken Djävulsdansen. Den finns också under fliken böcker här på sidan. Tack för att ni finns. 

Var aldrig tysta! 




måndag 27 juni 2016

HON ÄR INTE SIG SJÄLV.

Nu har mamma varit nykter i ett par veckor.
Det känns helt overkligt och jag vågar knappt skriva det. Och jag vet… jag vet jag vet jag vet…. Jag ska inte hoppas för mycket, och när som helst kan det slå tillbaka och allt är som vanligt igen… Men hoppet är det sista som överger en människa, eller hur? Så jag måste hoppas… jag vill hoppas. 
Vi har alla tre satt ner foten, morfar, jag och min bror, och mamma har gått till beroendecentrum och träffat några läkare och psykologer där. Jag vet inte mycket än, jag vet inte hur ofta hon ska dit, om hon kommer fortsätta gå dit alls, eller hur hon väljer att göra. Men jag har tagit avstånd och har inte velat prata med henne alls på väldigt länge. Jag har varit arg och ledsen och trött på allt. 

Vi har alla sagt att det räcker nu, att det är nu eller aldrig, att vi inte orkar mer. Och hon verkar ha tagit det på allvar. Jag hör direkt i telefonen om hon är nykter eller har druckit. Och nu när hon de senaste två veckorna varit nykter, så har jag svarat, jag har pratat länge med henne om allt möjligt, och jag har ringt ganska ofta. Jag har skickat sms till henne där jag skrivit att jag är glad att hon inte dricker och att jag saknat den mamman. 

Min bror var ute på landet med henne för någon vecka sedan, och han ringde mig efteråt. 
”Jag känner inte igen henne, hon är inte sig själv… Hon städar, och allt är fint i huset, och hon har lagat mat och varit glad. Hon har till och med slängt massa gamla trasiga saker som hon sparat sen vi var små” 
Det är läskigt att det gått så långt, att hon druckit så mycket, så länge, att när hon väl är nykter, så känns det som att hon inte är sig själv, när hon faktiskt aldrig varit sig själv annars. Jag är så himla rädd… Jag så rädd att förlora henne nu. Jag försöker verkligen bara att leva i nuet, att uppskatta det här och vara tacksam över att hon är nykter nu. Jag försöker verkligen. Men det är svårt, för jag vet ju hur ledsen jag skulle bli över att behöva förlora henne igen… Jag vet inte hur jag skulle klara det… 

Min mamma har aldrig varit någon periodare. Hon har inte varit nykter ibland och druckit ibland. Hon har antingen varit lite full, eller väldigt full. Kanske har det väl varit så att hon gått från ganska nykter, till extremt full, över en period av 20 år. Men det har varit en konstant fylla. Hon har varit skåpdrickare, gömt, dolt, ljugit, hittat på ursäkter. Hon har haft vin med sig i väskan till jobbet, i jackfickorna till släktingar och till och med under huvudkudden när hon sover. 
Skulle hon börja dricka igen nu, för att sen bli nykter igen, och på så vis bli någon slags periodare, så är det i alla fall bättre än det som varit tänker jag. Men just nu är jag bara glad över det som är. 

De här två veckorna har jag kunnat prata med henne i telefonen, och hon har förstått vad jag sagt. Hon har kunnat skämta tillbaka om jag skämtat med henne, och hon har varit mer öppen med sina känslor, pratat om mormors bortgång på ett mer moget och inte så överdramatiskt sätt. Hon har visat sig sårbar, hon har varit glad och hon har till med sagt tack för att jag hjälpt henne med saker, och det har låtit som att hon menat det. 
Det känns viktigt att finnas där för henne, nu när hon är nykter. Jag har ju sagt till henne, att när hon vill ha hjälp med att sluta dricka, när hon sträcker ut sin hand, så kommer jag att ta den. Men jag kommer inte vara den som desperat försöker rädda någon som inte vill bli räddad. Hon verkar förstå det nu… 
Jag har saknat min mamma i 20 år… och om jag bara får ha henne hos mig i några veckor, så är jag evigt tacksam över de veckorna… 

tisdag 14 juni 2016

JAG ÄR KALL SOM IS.

Jag är kall som is,
hård som sten
Jag har inget hjärta,
ingen kärlek att ge
Vem är jag egentligen,
är jag en sån,
en sån som ingen gillar
som ingen tycker om? 

Du gav mig de orden mamma. Jag var 13 år, och skrev min första dikt. Den kom på andraplats i en tävling i skolan och lästets upp i aulan. Jag vann en cd-skiva.
Mamma och pappa hade precis separerat och jag och min 10-åriga bror skulle lära oss leva ett varannan-vecka-liv. De hatade varandra. Det var en av pappas veckor som mamma ringde och hon ville minsann att jag skulle hälsa pappa att han kunde dra åt helvete och pappa tyckte att jag kunde hälsa tillbaka att.... ja. Och så höll det på. Så när mamma frågade om vi inte skulle komma till henne  en dag tidigare, och jag sa att det är ju en vecka vi ska vara hos pappa, så bröt helvetet lös igen.
"Jaha, så ni tycker inte om mig längre, du vill inte vara här eller? Är det bara pappa som duger, eller är det kanske han som sagt att ni ska säga så där? Du har fan inget hjärta, vet du det?! Du är kall som is och hård som sten! Det finns ingen kärlek i dig över huvud taget, du kommer bli en skitstövel, precis som din pappa!"

Jag var 13 år och för de orden fick jag en cd-skiva i skolans aula. Tack mamma.
Det hade i och för sig varit fint att få ett förlåt också. Men det tänkte jag inte på då. Då tänkte jag bara att du hade rätt. Du var ju vuxen, och jag bara ett barn. Och vuxna har ju rätt, fick jag lära mig...

måndag 23 maj 2016

JAG HATAR ATT DU ÄR DÖD.

Den här tiden för ett år sedan, rasade världen omkring oss. Jag trodde att allt skulle bli bättre, att det var över nu. Jag var på väg upp ur det där svarta hålet jag bott i alldeles för länge, och precis när jag skymtade ljuset, gick en svart ridå ner framför våra ögon.
Älskade, finaste mormor... Om du bara visste hur arg jag är på dig...

Ni båda blev sjuka... men det var bara morfar som blev frisk igen... Vi brukade prata med varandra i telefonen nästan varannan dag, och plötsligt slutade du ringa, och du ville inte att vi ringde till dig. Ingen fick komma och hälsa på, ingen fick se dig sjuk. Jag blev orolig när ni inte kom på min födelsedag, för det gör ni alltid. Dagarna gick och du blev sämre. Jag pratade ofta med morfar och det han beskrev kunde jag inte tro på. Att du skulle ha blivit så smal, att du inte längre kunde komma upp ur sängen, att morfar fick bära dig till köket, till badrummet...
En dag åkte min bror upp till er, och han tog sig in till sovrummet, fast du låg där inne och ropade att han absolut inte fick komma in. När han fick se dig, trodde han inte att det var du som låg där. Du hade gått ner 30 kg, ditt hår som du alltid färgat brunt, var nu vitt och din hy var grå och blek...

Allt gick så väldigt fort därifrån... Vi försökte allihop få dig att söka vård, att ta kontakt med läkare, men du vägrade. Som alltid. Midsommarhelgen spenderades med fina människor i skärgården men jag kunde inte släppa tankarna på dig. På natten ringde morfar och sa att du äntligen hade sagt att det var ok att ringa ambulans. Du hade bara velat spendera er bröllopsdag hemma. Och det fick du.

Läkarna sa att cancern hade tagit över hela din kropp. Den fanns i din mage, i ditt bröst, i din rygg och i dina ben. I alla år har du gått och haft ont, skyllt på ålder och knän, och vägrat sjukhus.
Det gick så fort... allt känns så overkligt att tänka tillbaka på. Morfar blev såklart helt förstörd av beskedet. Men han är stark. Mamma kraschade, drack ännu mer och för en stund tänkte jag att hon kanske kommer hinna dö före dig. Jag lade mitt liv åt sidan för några veckor och var hos dig på sjukhuset, pratade med dig, försökte lugna, finnas där. Jag var hemma hos morfar, lagade mat till honom, tvättade, städade, plockade bär i er trädgård och lärde mig koka saft, så som du alltid gjort.

Jag var fortfarande kvar i mitt mörker, och när jag själv var på sjukhuset för att lämna blodprover, ringde morfar och sa att du fått köras till Karolinska och att du nog inte hade långt kvar nu. Han grät, han var förstörd. Mamma ringde mig och grät hon med, ville att jag skulle laga allt, göra så att allt blev bra. Jag ringde min bror och berättade, grät under provtagningen och sen åkte jag till Karolinska.  Det regnade och det var kallt. Väl framme mötte en läkare mig i korridoren. Han tog in mig i ett rum där morfar satt, och berättade att du var död. Att du inte fanns mer. Jag grät inte, för morfar grät. Jag vet att han försökte vara stark för mig, och han ringde mamma och var lika stark för henne, men jag ville visa honom att jag finns där, att jag fixar det här.

Tillsammans gick vi in i rummet där din kropp låg. Den var grå, svullen och stel, och någon hade tänt ett ljus bredvid sängen. Men du var inte där. Rummet kändes så ekande tomt... Jag hade hoppats på att få se dig igen, men du var inte där.... Jag tog den kalla grå handen i min, morfar kysste dina kinder medan tårarna rann. Sen fick vi en påse med dina saker, och så ringde vi en taxi.
Jag följde med morfar tillbaka till er lilla stad och vi åkte direkt till begravningsbyrån. Vi valde urna och vilka kläder du skulle ha på dig, vad som skulle stå i dödsannonsen...

Sent den kvällen satte jag mig på bussen tillbaka hem de tio milen. Det var först när jag kom hem, som jag kunde gråta. Jag stod länge i duschen och bara grät. Sen grät jag inte mer. Jag visste att jag måste finnas där nu för morfar, och försöka hålla mamma på avstånd... Hur tröstar man en alkoholist som precis förlorat sin mamma i samma missbruk?
Vi tömde dina garderober på kläder dagarna efteråt, morfar ville ha allt gjort snabbt. I garderoben, under skor, i en väska, låg flaskor inlindade i plastpåsar... Det var jag som hittade dem. Igen. Så många gånger som jag hittat samma flaskor i mammas garderober. Det gjorde så fruktansvärt ont...
Veckorna efter din död påmindes vi om dig via alla insändare i tidningarna. Du var viktig i staden och hade en betydande roll för många. Det är många som saknar dig.

Du var bara 71 år när du dog. Jag är så fruktansvärt arg på dig för att du är död. Hade du inte druckit.... hade du inte rökt... hade du bara gått till läkaren när du hade ont första gången... hade du bara sökt hjälp... Du hade kunnat leva kanske 25 år till. Morfar hade inte behövt bli ensam så tidigt. Han saknar dig hela tiden... varje dag.
Fan för dig mormor. Fan för att du är död. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta... Jag har inte tillåtit mig själv att gråta, fören nu. Men jag gör det bara när ingen annan ser. Jag gör som du. jag låtsas att allt är bra.

Snälla.... kom tillbaka... jag saknar dig...

lördag 16 april 2016

"ÄR DU LEDSEN, TRYCK ETT. ÄR DU GLAD, TRYCK TVÅ."

”Kommer du till morfar imorgon” frågar jag min bror i telefonen, och han förklarar att han är upptagen.  
Synd tänker jag, jag hade velat träffa honom imorgon. Jag har varit ute med hunden ganska länge och är snart hemma igen. Bara den långa uppförsbacken kvar. 
”Så vad önskar du dig när du fyller år då?”, frågar lillebror och jag svarar direkt: 
”En mamma! Haha!” 
”Haha, vart hittar man det då?” 
”Vet inte, du kan köpa en digital mamma till mig, typ ett nummer man kan ringa och så hörs en röst: Hej världens bästa dotter, hur mår du idag.” 
”Hahaha, ja! Och sen bara; Är du ledsen, tryck ett, glad, tryck två…” 
”Ja eller hur, det hade varit något! Kan du fixa en sån åt mig?” 

Och så pratar vi vidare i telefonen om hur man kan få en ny mamma. Så som vi brukar. 
Lite senare på kvällen ringer min bror upp igen. 
”Hej. Jo alltså jag ville bara förvarna lite inför imorgon så du vet. Mamma ringde mig nyss och hon var jävligt full så… Hon skulle väl komma till morfar imorgon?” 
”Ja ok, tack, då vet jag. Ja, men jag ringer henne och morfar och fixar.” 
”Ok…. Ja… alltså, ringer hon mig igen och är full så raderar jag fan hennes nummer.” 

Vi lägger på igen efter att ha diskuterat vad som är bäst att göra. Ska jag ringa morfar först och berätta att vi tillsammans ska säga ifrån imorgon om mamma kommer…. Eller ska jag ringa mamma först och ta det själv… Det är nog bäst, så besparar man morfar den jobbigaste biten… 
Så jag tar upp telefonen igen. Vid det här laget har jag pausat middagen som står och kokar på spisen. Jag vill ha klart de tunga bitarna först. Jag ringer upp mamma och hon svarar ganska snabbt som hon brukar. 
”Ja hallå..?”  
Jag hör direkt att hon är väldigt full. 
”Hej. Har du pratat med morfar ikväll?” 
”Ja….nej…det var några timmar sen…hur så?” 
”Ok bra. Du ska inte komma dit imorgon va?” 
”Jo jag tänkte det, fika lite.” 
”Nej mamma, du får stanna hemma. Vi vill inte att du kommer. Vi har ju sagt att vi  inte vill träffa dig när du dricker, och det gör du ju uppenbarligen. Så det är nog bra om du inte kommer dit imorgon. Jag ska ringa morfar också och säga det.” 
Hon är tyst en kort stund och säger sen: 
”Nej men vet du vad, nu har jag faktiskt INTE druckit! Det har jag verkligen inte gjort!” 
”Mamma… du sitter på riktigt och ljuger din dotter rakt upp i ansiktet… Jag har sett och hört dig dricka i över 20 år, jag vet, vi vet, när du har druckit, det hör vi direkt. Du kan inte ljuga för oss. Ja… jag måste lägga på, och jag har middagen på spisen så… Hejdå.” 

Jag tar ett par djupa andetag, skakar av mig samtalet och ringer upp morfar. Det är alltid tungt att ringa honom… han hoppas så mycket, han vill tro att allt är bra. Naivt kanske, men jag förstår honom. Men när man ringer honom och ska berätta om sånt här, så vet man aldrig om man förstör hela hans kväll, om man är orsaken till att han inte kan sova på flera nätter. Efter några signaler lyfter han luren. Han svarar alltid med sitt efternamn, jag tycker det är fint. 
”Hej morfar! Stör jag i något bra tv-program nu?” försöker jag och låter glad och avslappnad. 
Vi pratar en stund om väder och vind och båtar och vad som går på tv i kväll. Han säger att han köpt fika till imorgon, så det räcker till alla. Det sticker till i hjärtat… 
”Jo morfar, jag pratade med mamma nyss och jag sa till henne att det nog är bäst om hon stannar hemma imorgon…. du vet eftersom hon var väldigt full idag… 
Han blir tyst en stund. 
”Jaha… så du menar.. ja fast jag pratade ju med henne idag…. jag hörde ingenting.” 
”Nej.. jag vet, men hon hade kanske inte hunnit bli påverkad då? Det är inte så lätt att höra alltid.” försöker jag, men jag vet ju samtidigt att jag märker det direkt. Men jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. 
”Vad får hon alkoholen ifrån då? säger morfar, nu både besviken och lite arg.
”Ja, från systemet förmodligen” 
”Men vart får hon pengar ifrån då?” 
”Ja, från därifrån hon får pengar.” jag vet ju att morfar hjälper henne med räkningar, och han oroar sig mycket. ”Men tänk inte mer på det nu morfar, det är som det är, och så har vi det bra imorgon, bara vi. Vi är emot mammas drickande allihop, ingen är ensam i det här, utan alla vi vill att hon slutar, och det vet hon.” 
”Ja, det är bra att ni är med på det här också…” säger han och vi avslutar samtalet med vad vi ska fika och äta imorgon. 

Jag lägger ner telefonen och lutar ansiktet i händerna. Jag är trött. Jag är van. Och det är kanske det som gör mest ont, att man ska försöka se hel ut, fast man är trasig. Att man vant sig vid något man önskar att man inte hade behövt vänja sig vid. Jag hade behövt min brors present nu… den där digitala mamman… 
”Är du ledsen tryck ett. Är du glad, tryck två. Är du trött…. tryck tre."

onsdag 16 mars 2016

HON DRUNKNAR, OCH JAG FRYSER IHJÄL.


Varför är det alltid svart när det är vitt och grått när man vill att det ska vara svart... 
Du vet när det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den där smärtan som ger liv till något vackert, som dödar både kärlek och hat, som fyller tomheten, växer till en känsla, en känsla av odödlighet.... 
Men man måste stänga inne det, man måste kväva svärtan och leva kvar i det mörkgrå bara en liten stund till och när man nästan är klar, då, då när det gråa går mot svart... precis då tänds ljuset och allt blir bländande vitt, så vitt att ögonen som långsamt vant sig vid mörkret, vant sig att kunna se i natten, smälter i ljuset... det gör ont... så fruktansvärt ont varje gång… 

Att se ut över det mörka kalla vattnet, utan att hoppa i, den smärtan. Att stå på på den isgrå stranden, och veta att hon kämpar för sitt liv på andra sidan havet. Hon ropar inte på hjälp, men jag vet att hon sjunker… Att se ut över det mörka, kalla vattnet utan att simma över till andra sidan och rädda henne, för att jag vet att jag skulle drunkna på vägen dit… och för att jag vet att hon sjunkit om jag skulle klara mig hela vägen. 

Jag lägger mig på den frusna marken, och väntar, hoppas på att hon ska vilja bli räddad… Jag blundar… och jag drömmer om hennes fingrar över gitarrens strängar, hennes sång och hennes klara ögon. Hon drar sina fingrar genom håret, som bara hon gör, medan hon vänder blad i sin bok, den hon redan läst tio gånger innan. Hon skrattar, hon pratar med mig och hon är nära… Hon vattnar blommorna i sin trädgård och pratar med grannarna… Hon sitter på bryggan i solnedgången, med fötterna i det sommarvarma havet, och hon ler.. 

Jag vaknar. Det är mörkt och kallt på den tomma stranden, och minusgraderna har fått mina fingrar att domna. I panik ställer jag mig upp igen. Jag går fram till vattenbrynet, och ser ut över det kalla och mörka. Någonstans på andra sidan finns hon, långsamt drivandes längre och längre ifrån mig. När det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den smärtan… Och jag stannar på den kalla stranden, i hopp om att hon ska ropa mitt namn, att solen ska skymta i horisonten.. I hopp om att jag ska få dra upp henne ur det mörka vattnet och sitta på bryggan tillsammans, med fötterna i det solvarma havet…