Det var dagen mittemellan. Mittemellan två årsdagar, den där ensamma lilla lediga dagen, inte upptagen med något annat. Den dagen blev din sista.
Jag fick samtalet precis när jag skulle in till läkaren. Morfar lät ledsen men han höll tillbaka så mycket han kunde, för min skull. För vår skull. "Hej, jag ville bara säga att läkarna ringde och nu är det nog inte långt kvar för mormor." Jag stod i regnet utanför väntrummet med min kölapp i handen och försökte prata lugnt med morfar. Det ordnar sig, jag finns här. Ring när du vill. Ska du åka in? Ska vi åka tillsammans? Men han ville inte åka till mormor på sjukhuset.
Mamma ringde och grät hysteriskt. Hon var såklart full, mer än vanligt. Hon ringde och och vi lade på och efter de få minuterna hade jag fått ytterligare en säck att bära.
Jag kunde inte sitta stilla. Jag försökte andas lugnt men det började redan sticka i fingrarna och mitt hjärta slog snabbt. De övriga patienterna tittade på mig där jag gick fram och tillbaka i väntrummet och till slut fram till disken där en sköterska satt.
"Jag måste gå, jag kan inte göra det här, du får boka om min tid, jag måste till Karolinska."
Hon bokade snabbt om min tid och jag sprang ut genom regnet och ner till tunnelbanan.
Morfar ringde igen och sa att han var på väg i en taxi. Han hade också ändrat sig. Vi möts där.
På tunnelbanan var det lika svårt att sitta stilla och medan jag försökte lugna mamma i telefonen gick jag fram och tillbaka i vagnarna, lutade mig mot dörren för att sen gå tillbaka igen.
Väl framme på sjukhuset hittar jag till rätt avdelning där morfar redan väntar i ett rum tillsammans med en sköterska. Morfar ser bara på mig och sen på sköterskan som säger Din mormor kom in till oss igår. Hon blev lite piggare på kvällen, men för en timme sedan gick hon bort.
Jag tittar på morfar och sätter mig bredvid honom. Integråtaintegråta, tänk på morfar. jag ställer några frågor och vi får efter en stund gå in till henne.
Mormor likker blek i sängen och bredvid henne står det blommor och ett ljus är tänt. Jag tar hennes kalla hand i min och ser på henne. Morfar går runt sängen och tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henens båda kinder. Han gråter. Han gråter mycket. Jag låter några tårar slippa igenom innan vi lämnar rummet och morfar ringer efter en taxi. Jag följer med honom till begravningsbyrån och ringer mamma på vägen. Hon är förstörd och vill absolut inte vara med på något. Jag säger att det är ok. Jag ordnar det här.
Jag åker till morfar nästan varje dag efter det, gör honom sällskap, lagar mat, äter med honom, visar hur tvättmaskinen fungerar, pratar. Vi har valt urna tillsammans, kläder, datum. Mamma vill fortfarande inte hjälpa till. Jag förstår henne.
Några dagar senare vill morfar ha hjälp att tömma mormors garderob på kläder och jag åker dit. Jag går själv igenom allt och lägger i olika säckar för vad som kan skänkas och vad som ska slängas. Några plagg behåller jag själv som ett minne av henne. Morfar är tacksam över att jag hjälper till. När jag tömt hela garderoben står fem fulla, svarta säckar i hallen. Det luktar så mycket mormor om mig nu av alla hennes kläder jag packat, att jag aldrig tror den lukten kommer försvinna. Det vänder sig i magen.
Jag säger till morfar att Det ligger en del saker kvar i en låda i garderoben och på golvet finns några väskor, ska vi ta de sen? Ja, vi tar det sen säger han och går ut med den sista säcken kläder. Jag skjuter in lådan och lyfter en av väskorna från golvet. Den är tung. Jag drar upp dragkedjan och öppnar väskan. Jag låter ena handen leta sig ner och känna vad det är i. En plastpåse. En platspåse med något tungt i, något runt.
Jag vet direkt vad det är. Så många flaskor vin som jag hittat i mammas garderob genom åren, så vet jag precis vad det här är. Jag tittar ner i väskan och mycket riktigt, där ligger en halvfylld flaska vin. Inlindad i en plastpåse. Nerstoppad i en väska. Gömd i en garderob. Instängd i ett sovrum.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår hårt, samtidigt som min hjärna är nöjd över att ha haft rätt hela tiden. Rädslan greppar tag i mig och tankarna Jag står på tur, jag vill inte bli som ni, krockar i mitt huvud.
Jag lägger tillbaka flaskan och sätter mig på sängen. Det är tungt. Det gör ont. Ni hade alkoholen och ni hade varandra. Nu har mamma bara alkoholen kvar, och den väljer hon långt före mig och min bror, och även sin far. Kommer du gå under nu mamma? Var den här händelsen det som fick dig att sjunka, eller det som fick dig att vilja lära dig simma igen? Jag hoppas på det sistnämnda.
Jag går ut till morfar och jag håller tillbaka så mycket jag kan. För hans skull. För vår skull.
Jag har inte släppt ännu. Jag saknar min mormor. Och jag saknar min mamma, hon som en gång kunde simma.
