Det är skönt att kunna acceptera det faktum att min mamma är en akoholist, en missbrukare. Det är lättare att leva så, att inte låtsas, utan att verkligen se problemet men inse att man inget kan göra. I alla fall inte fören hon ber om hjälp själv. Men att respektera är svårare. Det är inte samma sak.
Jag har bra kontakt med de som min mamma en gång brukade umgås med. Hennes vänner, hennes kusiner. Vi ses ibland, fikar, pratar i telefon, planerar saker ihop. "Ni är tillsammans som mamman jag aldrig haft", tänker jag för mig själv. För ett par veckor sedan träffade jag en av hennes förra vänner och vi kan prata om allt. Vi var på museum och i fikade ihop. Vi skrattade och var allvarliga om vartannat och sen skrattade vi åt det där allvarliga. När dagen var slut bestämde vi att ses igen snart och vi kom fram till att skansen vore kul att åka till, det var länge sen och det är mysigt där. Kanske kunde till och med mamma följa med?
Idag ringde jag henne, mamma. Hon låg hemma med ryggskott och ögoninflammation, men skulle ändå ut till landet imorgon. Glad på rösten men utan förhoppningar frågade jag om hon skulle med till skansen om någon vecka tillsammans med mig och hennes vän och jag sa att det vore väldigt kul för det var ju så länge sen vi var där. Självklart fick jag ett nej. Eller ett: "Jag ska ju vara på landet den helgen, du vet hur mycket det är som ska fixas där ute till midsommar." Och ja det vet jag ju. Eller jag vet vad hon vill fixa, men vad som egentligen behövs är en annan sak. Det väljer man ju själv. Gräset kanske inte behöver klippas varje helg? Kanske kan man hoppa över det i år för att umgås med sin dotter?
Varför blir man besviken när man vet att man får ett nej redan innan man frågar? För att man hoppas... Men varför hoppas man om man vet? Kanske vill man inte veta, man tror mer att det kommer bli ett nej och så hoppas man lite i alla fall. För ett år sedan stod jag på sergels torg i mina finaste kläder med en mors dag-present i handen och väntade på min mamma. Några blomsterförsäljare hade ställt upp enorma mängder blommor och jag stod i ett hav av lavendel och pelargoner. Jag visste att hon skulle stanna vid de blommorna när hon väl kom. Men hon kom aldrig. Jag väntade i 3 timmar. Hon hade åkt till stan men vänt och åkt hem igen för att hon haft ett blödande magsår. Men hon sade inget. Hon ringde inte. Hon lät mig vänta och när jag försökte nå henne så lyfte hon inte på luren. Jag letade överallt efter henne.
Det finns en förhoppning om att jag en dag kommer stå där i solen och vänta, och att hon faktiskt dyker upp. Kanske mer en önskan än en förhoppning. En innerlig önskan. Kanske kommer vi sitta där och fika i gamla stan, skratta ihop och ha kul tillsammans. Samtidigt så vet jag ju att det inte kommer att hända. Men drömma måste man ju få göra.
Hur som helst slutade det med en diskussion i telefonen som handlade om mammor. Hon berättade att hon måste ju vara på landet eftersom hennes egen mamma, min mormor, hade så ont i kroppen att hon inte klarar allt själv. Jag säger då att hon vägrar ju gå till läkaren, har aldrig varit hos läkaren i hela sitt liv pga sin sjukhus-skräck men att hon är vuxen och får ta ansvar och bestämma själv. Min mamma säger då: " Men vet du hur jobbigt det är att vara så maktlös, att bara se sin mamma tyna bort och vägra ta hjälp? Jag måste sätta henne i bilen och köra henne till sjukhuset"
"Ja jag vet hur det känns att inte kunna hjälpa sin mamma. Min mamma, precis som din, är vuxen och får ta ansvar och beslut själv. Man kan inte tvinga någon till något."
Jag får ta tillvara på de fina vuxna förebilder som jag vuxit upp med i min närhet, lära av dem, dela mina tankar och känslor med dem, skratta med dem och umgås med dem så mycket och ofta jag kan. För de ger mig något stort och vackert. Tillit, värme, trygghet och glädje. Men framförallt så finns där en vänskap som jag värderar väldigt högt. Jag försöker inte ersätta en mamma, bara bevara och ta tillvara en vänskap hon kastade i sjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar