"DIN RYGGSÄCK ÄR FULL NU"

Ryggsäcken är full. Så är det bara. Jag har slutat titta bakåt, slutat titta hur mycket jag har i ryggsäcken, och bara fortsatt framåt som om jag kunde lasta på lite till. Tydligen gick ju inte det. Som jag skrivit tidigare så hände det saker vid midsommar som i sin tur utlöste en panikångestattack som jag inte själv kunde ta mig ur. Jag har haft panikångest nästan hela mitt liv, men det har alltid börjat mentalt. Jag har själv börjat tänka på något, eller umgåtts med mamma, och efteråt känner jag hur paniken stiger och sist av allt kommer det fysiska, hjärtklappningen, andningsnöden och trycket över bröstet.

Jag känner inte igen det som händer nu. Det var mitt i natten. Mitt hjärta börjar slå, precis som den gången jag åkte in till akuten. Jag blir såklart rädd och då blir det ännu värre. Jag ringer min sambo som lugnar mig. Vi pratar. Jag gråter. Jag andas som han säger. Djupa andetag. Det går över efter några minuter och jag känner mig lättad men sover inget den natten. Klockan blir 05.30 innan jag somnar, och halv sju går jag upp. Nu har hjärtat slagit lite som det vill, det känns svårare att andas.

Vad hände? Vad utlöste detta?
Jag har en vän. En vägvisare. En kompass. Någon som inte gör saker åt mig, men pekar i rätt riktning så att jag kan göra själv. Hon blev arg på mig för att jag utsätter mig själv för saker jag vet att jag inte klarar. "Din ryggsäck är full nu Jonna. Du kan inte få plats med en enda liten sak till där i, för då orkar du inte bära den längre. Du kanske kunde göra såhär för några år sedan när ryggsäcken fortfarande hade lite plats kvar. Men du har burit för länge och din kropp tål inte mer nu"
Så är det. Min kropp, den fysiska kroppen, tål inte den mentala tyngden. Den där ryggsäcken kommer göra så att jag bryter ryggen och blir sängliggande förresten av mitt liv om jag fortsätter.

Jag måste sluta nu, bryta här. Sätta upp en hand. En stor, röd jävla stoppskyllt på mig själv. Stör ej.
Jag måste bryta med dom som gör mig illa. Jag kan inte fira jul med familjen längre. Jag kan kanske inte svara när mamma ringer. Jag kanske inte borde hälsa på mormor och morfar. Jag går ju sönder. Det går ju inte mer. Jag kan inte träffa min familj normalt, för jag har ingen normal familj. 

Det är dags att backa nu. Jag kan inte bli ledsen över att förlora människor i min närhet. Det går inte nu. Jag får vara rädd om dom fina jag har, dom som stärker och älskar. Jag är glad att ni finns. Ni är mitt ljus.

Jag har fått sova en natt nu. 6 timmar och jag känner mig utvilad men matt i kroppen. Idag åker jag till ett av mina ljus.