tisdag 30 juli 2013

Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer.

Snön ligger som ett skyddande täcke över världen och mörkret får oss att lysa. Som snöflingorna som gnistrar i skenet av gatlyktorna. Det är kallt på tunnelbanan och människor sitter insvepta i tjocka jackor och har stickade mössor nerdragna över öronen. Jag är på väg till en vän och väljer att stå. Någon annan kan få min plats. Nu har jag inte pratat med mamma på över tre veckor. Hon var full sist vi pratade och jag orkade inte mer, sade att det räcker nu, jag vill inte ha det så här. Hon lade på och jag har inte hört av mig sen dess. Hon har ringt några gånger men jag har inte svarat. Inte orkat. Förutom igår och i förrgår då jag försökte ringa henne, men utan svar.

Jag går av tunnelbanan för att byta tåg och har tur när jag ser att nästa tåg redan står inne på perrongen. Jag springer över till det och dörrarna stängs bakom mig. Det är lite varmare på det här tåget och folk har tagit av sig vantarna. Jag väljer fortfarande att stå. Jag tänker att jag borde ringa. Eller borde jag? Jo. Tanken slår mig att jag ju faktiskt inte ens vet om hon lever. Jag tar upp min mobil och bläddrar ner i kontakterna tills jag kommer till M. Mamma. Jag ringer och signalerna går fram. Det blir mörkare utanför och människor går av och på tåget. Inget svar. Jag ringer hennes mobil. Inget svar där heller. Jag ringer både hem och till hennes mobil flera gånger men fortfarande inget svar.

Jag lägger ner mobilen i fickan igen. Varför svarar hon inte? Det blir kallt att stå vid dörrarna på tåget som hela tiden öppnas och stängs, men jag vill inte sitta ner om jag ska prata i telefonen. Är hon fortfarande arg på mig för att jag sade ifrån? Varför bryr jag mig? För att det är min mamma. Kanske. Kanske svarar hon om någon annan ringer. Jag tar upp mobilen igen och ringer min bror. Hej lillebror, kan du ringa mamma och höra om hon andas? Lever? Min bror svarar och jag ber honom ringa henne, han har inte heller hört från henne på ett tag. Vi lägger på och några minuter efteråt får jag ett sms av lillebror. Hon svarar inte. Jag ringer mormor. Mormor svarar som alltid efter två signaler. Jag frågar hur det är och om hon hört något från mamma, de brukar ju prata med varandra. Nej. Inte på flera dagar nu.

Jag känner hur något knyter sig i min mage. Jag står ensam på tåget. Kanske inte ens på ett tåg, för allt runtomkring försvinner. Jag berättar för mormor att varken jag eller min bror pratat med mamma på länge och att ingen av oss kan nå henne. Mormor säger att hon ska prova att ringa. Vi lägger på.
Jag väntar och jag väntar. Jag ringer min vän som jag är på väg till och säger som det är. Jag är orolig. Jag har inte hört något från mamma. Vi försöker få tag i henne.

Min mormor ringer upp igen och jag svarar. Hon låter nu också ganska orolig och säger att hon ringt flera gånger. Vad händer? Vad händer hos mamma? Vad händer i mig? Vi alla provar att ringa mamma några gånger till. Jag säger till mormor att någon måste åka dit. Jag befinner mig flera mil därifrån och de som bor ganska nära borde kunna ta bilen och mormor säger att hon och morfar kan göra det. Jag känner mig lite lättad och vi lägger på. Tåget närmar sig stationen där jag ska gå av. Folk reser sig när en röst ropar upp namnet på platsen och tåget bromsar in. Jag kliver av när dörrarna öppnas och kylan sticker mig som små nålar i ansiktet . Det är mörkt och snön har inte slutat falla. Jag går med snabba steg nedför trapporna och ut genom spärrarna och jag tänker att jag ska försöka att inte tänka så mycket. Men det är svårt.

Vägarna är hala och täckta av nyfallen snö. Jag har inte rätt skor för det här vädret och blir snabbt blöt om fötterna. Det gör inget. Det spelar ingen roll nu. Jag närmar mig min väns hus och tar upp mobilen ur fickan. Det är nog bäst att ha den i handen. Nära. Jag öppnar porten och går uppför trapporna och jag tycker att jag knappt ser något eller ens minns stegen jag just tagit. Det blir svårt att andas och tårarna bränner där bakom någonstans. Jag ringer på dörren och min vän öppnar. Jag går in och kan bara sätta mig i soffan och vänta. Jag kan inte äta eller dricka. Efter någon halvtimme ringer telefonen. Jag svarar snabbt. Det är mormor.

Vi är hemma hos mamma nu. Hon mår bra. Såklart. Mina tårar rinner och jag säger till min vän att mamma lever. Hon mår bra. Såklart mår hon bra. Den tunga stenen släpper taget och alla känslor kommer på samma gång. Mormor berättar att de hade ringt på men hon hade inte öppnat. De hade ropat i hennes brevlåda och när hon väl kommit och öppnat fick hon en utskällning för att inte ha svarat i telefonen. Hon hade somnat på soffan och de andra dagarna hon inte svarat minns hon inte varför. Mormor ber om en nyckel till henne så att hon kan komma in när hon vill. Det får hon till slut.

Hon mår bra. Hon lever. Min mamma lever. Varför bryr jag mig? Varför tänker jag att hon är död innan jag tänker att hon lever? Hon kanske tagit sitt liv, supit ihjäl sig. Levern orkade inte längre. Nu ligger hon där på hallgolvet och ingen har kunnat nå henne. Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer. Mina tankar måste få tänkas. De blir som ett skydd. Ett skydd mot en eventuell verklighet och framtid. Jag är förberedd. I alla fall lite. Jag låg steget före. Jag har redan tänkt tanken innan det hände.

Min mamma är en missbrukare. En alkoholist. Man ska inte lägga tid där, inte låta dem tömma dig på din energi. Hon är en alkoholist. Alkoholister ljuger, svarar inte i telefonen, prioriterar alkoholen framför sina barn. Och de är bra på det.
Men min mamma är en människa. En person. Och alkoholism klassas som en sjukdom. Om någon som var cancersjuk inte hade svarat i telefonen på flera dagar, om hon inte hade hört av sig, hade man struntat i henne då? Hade man inte blivit orolig? Hade man kanske tänkt att det är en av de dagar då hon är tröttare än vanligt efter alla cellgiftsbehandlingar. Det är därför hon inte svarar. Hade man tänkt så i tre veckor?

Nej. Min mamma är en människa som är sjuk. Hon har cancer i själen och hennes inre äts upp av ett svart mörker som hon inte kan styra över. Man måste få bry sig lite. Jag måste få bry mig.


17 kommentarer:

  1. Jag har gjort din resa, min mamma har varit nykter i sju år nu. Det tog ungefär sex år innan jag vågade lita på att det var sant!
    Självhamnade jag oerhört snett, om det berodde på deras fylla eller något annat det vet jag inte men ont har livet gjort.
    Det kan dock vända, först för mig och efter nästan tio år även för min mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tagit dig tid att läsa. Jag har ett bra liv själv. Det är svårt att se att någon som druckit i 25 år skulle skuta, speciellt när hon sagt att hon inte vill. Då måste man acceptera. Skönt att köra att det kan vända för några.

      Radera
  2. Jag blir så rörd av dina meningsfulla och träffsäkra texter. Som jag skrivit här tidigare väntar jag hoppfullt på en hel bok av dig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Kanske blir det en bok där dessa texter kan få en plats! Och tack för att du fortsätter läsa!

      Radera
  3. Jag har precis precis börjat läsa din blogg (eller om jag ska kalla det blogg) och denhär var den första text jag läst av dig, jag måste säga att den är otroligt bra och jag undrar om den är sann? Precis som en annan kommenterade, så väntar jag tålmodigt på en bok av dig ♥ Jag skriver ofta texter/berättelser och läser böcker snabbare än snabbast, läser allt från komedi, skräck, osv osv.. Dina texter njuter man verkligen av, de är så genomtänkta ! Hur gammal är du? Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Jag hoppas det blir en bok i framtiden! Och det jag skriver om är sant. /J

      Radera
  4. Gud vad duktig du är på att skriva! Tycker synd om dig som behöver gå igenom detta och kan inte alls tänka mig hur det känns.. Hopas det blir bättre!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Det är bra med mig idag och jag skriver både om sådant som hänt och händer nu. Det har blivit bättre för mig:)
      Tack igen för att du läser!

      Radera
  5. Jäklar vad bra du skriver! Inte ofta som jag faktiskt läser texter men dina går verkligen inte att sluta läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Titta gärna in igen!

      Radera
  6. Nu hann jag bara läsa detta fina inlägg så jag vet inte så mycket mer, ville ändå tipsa om Alanon som har hjälpt min mamma som anhörig till en exman som drack. Där har de väldigt fin gemenskap och det har hjälpt henne mycket i tillfrisknandet som medberoende.

    Jag vet vad du menar med m att känna rädsla om alkoholisten druckit ihjäl sig (självmordsbenägen styvfar med diabetes som stack varje gång ångesten blev för stor och drack tills han kollapsade, varje gång tog det dagar/veckor innan vi fick svar) och vill önska dig all styrka och lycka i livet ändå.

    SvaraRadera
  7. Jag håller med föregående talare, du skriver otroligt bra! Sedan är det självklart att du måste få bry dig om din mamma. Bra också att du förstår att alkoholism är klassat som en sjukdom för det är fortfarande många som anno 2013 inte begriper det. Min pappa hade för övrigt också alkoholproblem så jag vet vad det innebär. Kram!

    SvaraRadera
  8. Jag läser ganska många bloggar via Bloglovin. När ditt inlägg kommer, sparar jag det till sist, för det är just nu den "vackraste" bloggen jag läser. Inte för att det du skriver är vackert, det är tungt och svårt, men du hanterar orden på det allra vackraste vis och det är en ren njutning att läsa, jag vill aldrig att texten ska ta slut. Du har en fantastisk gåva; att kunna uttrycka dig i text så att man känner att man (nästan) är med dig. Vad som än händer, sluta aldrig skriva!
    Kram/E

    SvaraRadera
  9. Alanon för dig & AA för din Mamma, det går att sluta jag själv har varit nykter nu med hjälp utav AA efter drygt 20 års supande.
    Lycka Till Kram

    SvaraRadera
  10. Så fint du skriver! All styrka till dig!

    SvaraRadera