torsdag 4 juli 2013

Att lämna över rollen.

Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata.

När jag var 19 år fick jag mitt första riktiga jobb. Inget sommarjobb, ingen deltid, inget vikariat. En riktig, fast anställning. Det första halvåret jag jobbade där, pendlade jag 4 timmar om dagen, två timmar tog det att komma dit, och två timmar hem. Jag bodde fortfarande hos mamma då, hjälpte till att betala hyran eftersom jag hade en lön och sparade så mycket jag kunde. När jag ko hem på kvällarna var klockan halv sju. Jag hann slänga i mig lite mat, sätta mig i bilen och åka till träningen, för att sen åka hem och somna vid 21 eftersom jag skulle upp kl 05.30.

Det gick inte att hålla på så. Jag var tvungen att försöka hitta en lägenhet nära jobbet. Och det gjorde jag också till slut. En liten etta på 33 kvm fick jag hyra svart mitt i stan och 10 min från kontoret. Jag kunde inte tacka nej, jag behövde ju komma hemifrån, från mamma, från missbruket. Det var ett jobbigt beslut, för det skulle också betyda att jag var tvungen att lämna min lillebror ensam kvar där. Han bodde ju hos pappa emellanåt också, men fortfarande mycket hos mamma. Det gick ok även om det var svårt. När jag flyttade så grät mamma hela vägen i bilen. Hon var full såklart och hade både panik och hjärtklappning på det och morfar undrade vad det var för fel på henne.

Jag pratade ofta med min bror i telefonen och vi höll kontakten. Han kom och hälsade på och vi umgicks, men jag vet att när han åkte tillbaka hem hamnade han i den rollen jag haft hos mamma. Letande, misstänksamhet, ilska, sorg, förvirring. Det är en jobbig roll, som man själv tar på sig automatiskt när man bor med en missbrukare.

En dag efter jobbet gick jag i affärer och tittade när min telefon ringde. Det var min lillebror. Jag svarade glatt och frågade hur det var med honom. Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata. Min bror berättar att mamma har någon man där. Det har kommit dit olika män till lägenheten som min bror inte känner igen. Män i kostymer. Män med portföljer, slipsar och fina skor. Min mamma är inte sån. Hon gillar killar med lite skit under naglarna, rufsigt hår och slitna jeans. Min bror fortsätter. Han berättar att hon går in med männen i sitt sovrum. "Jag tror hon tar betalt för det, det skulle inte förvåna mig..." säger han.

Jag frågar om han ätit något idag, om hon gjort middag. "Hon öppnade dörren till mitt rum för ett tag sen och slängde in en pirog på sängen som hon sa att jag kunde micra. Jag vet inte vad jag ska göra." Jag hör att han är både ledsen, rädd och arg. Jag blir lika arg och gråtfärdig jag. "Stanna i ditt rum, eller gå ut ur lägenheten. Jag ringer till mormor, så ringer jag tillbaka till dig sen, ok?"
Jag befinner mig 2 timmar bort. Jag känner mig maktlös och min fina lillebror sitter ensam i en lägenhet med en okänd kvinna och okända män. Jag ringer till mormor och berättar och hon säger lugnt att hon ska ringa mamma och prata med henne. Det är allt. Jag ringer upp min bror igen och berättar och säger att han borde flytta till pappa på heltid. Det gör han också senare.

Jag vet inte vem min mamma är. Jag vet inte vad hon gör eller vad hon gjort. Hon är en främling. Hur kan man välja alkoholen framför sina barn? En av de bästa sakerna med att flytta hemifrån var att jag kunde ha ett välfyllt kylskåp. Jag kunde ha precis vad jag ville där inne och varje gång jag öppnade det skulle det aldrig behöva saknas något.
När jag bodde hos mamma fanns det en ostkant, ett halvt paket mjölk med klumpar i eftersom hon frös in mjölken för att den skulle "hålla längre", en kaviartub och kanske en burk sill från midsommarafton förra året. Vi åt väldigt lite. Vi fick pytt i panna varannan dag, och korv och makaroner varannan dag. På helgen blandade hon ihop resterna av korven, makaronerna och pytt i pannan till en enda röra, och det blev "lyxxmiddagen".

Jag är väldigt glad att min bror idag bor i en egen, fin lägenhet. Han har mat att äta varje dag och varken han eller jag behöver  gå till affären och köpa smör för enbart femtioöringar. Femtioöringarna var ganska små, men jag lovar att de blev väldigt tunga att bära på när de blev sådär många.



6 kommentarer:

  1. Hej, jag tittade in på din blogg och nu när jag kollat några inlägg så märker jag att du inte har det lätt.. Jag skulle vilja veta vem du är, hur gammal du är eller var du bor och så, jag föstår om du inte vill skriva ut det här.
    Antagligen bor du i Sverige när du skrev om femtioöringar. Jag känner mig skyldig på nåt sätt, skulle vilja hjälpa men vet inte hur. Sköt om dig och ha de bra!! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej. Kul att du tittat in här. Jag kan inte skriva ut vem jag är, som du säkert förstår, eftersom jag vill skydda dem som står mig nära.

      Radera
  2. Jag tycker det är så hemskt när barn/ungdomar lever sådär. När föräldrarna inte riktigt är där, fast de fysiskt är där samtidigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är det verkligen, och det är sååå många som gör det. Så många barn lever med missbrukande föräldrar. an önskar att dom kunde få ett bättre hem.

      Radera
  3. Det är så himla skönt att läsa dina inlägg och känna att det kunde varit jag själv som skrivit dem. Sjukt att det kan vara så lika i dessa sammanhang.
    Stay strong!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är himla sorgligt och fint att höra att du känner igen dig. Mest sorgligt kanske. Man önskar att ibland att man vore ensam om det, och att andra fick slippa! Detsamma får jag säga då!

      Radera