onsdag 23 oktober 2013

En mamma som jag inte har.

Jag vet inte längre. Jag orkar inte med mig själv. Jag sitter i hennes slitna soffa och lyssnar på en tv som knappt fungerar och vi väntar på att våra nymålade naglar ska torka. Jag målade hennes naglar i guldglittrigt och vi har just tvättat av ansiktsmaskerna vi haft ett tag. Men maskerna bär vi ändå. Jag vill tro att jag är ärlig och säger allt jag tycker och tänker. Hon kan inte komma ut, hon har brutit benet. Hon kan inte ta sig till systembolaget, för hon kan inte gå. Hon kan inte. Hon måste inte kunna. Hon haltar runt i lägenheten och ett samtal från mormor får henne att börja gråta igen. Hon får höra hur dålig hon är, vilken besvikelse hon är, hur fel hon gör. Tårarna rispar djupa skåror i hennes ansikte.

En dag. Jag satte mig i bilen med hunden i baksätet och massa dyra skönhetsprodukter i framsätet, för nu skulle vi umgås. Vi ska göra saker tillsammans. Något, bara en sak. Snälla bara den här enda gången, låt det gå bra bara den här enda dagen. 
Hon är nästan nykter. Man känner inte något på lukten, man ser på kroppsspråket. Darrande fingrar som darrar mindre den här gången, ögonens rörelser, rösten, stegen hon tar från köket till badrummet. De där stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Men hon är nästan inte full. Hon har nästan, nästan inte druckit. 

Passa på att träffa henne nu, för snart är hon borta helt igen. 
Hon är tacksam över att jag kommit dit, att vi spenderat dagen tillsammans och hon följer mig ner till bilen trots att hon haltar. Får jag hålla i kopplet? frågar hon och jag ger henne det. Ett tag går det men sen tar jag tillbaka det för hon har ont och hunden drar mycket. Vi säger hejdå, jag får tre långa kramar och hon gråter. 

Jag har gjort det. Varför är jag inte glad? Vart är hon? Vart är jag? 
Jag går en kort promenad med min hund runt parkeringen medan mamma går tillbaka upp till sig. Efter ett tag rullar vi ut på vägen och kör förbi hennes hus och jag tänker att jag borde titta upp på hennes balkong, för hon brukar alltid vinka när jag åker. 
Framför mig på trottoaren tycker jag att jag ser henne. Men det kan inte vara hon, för kvinnan som går på sidan av vägen haltar inte. Men jag känner igen stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Jag kör förbi henne och får se ansiktet. Det är hon. Det är mamma. Jag stannar inte. Men jag tänker att jag ska stanna, eller ska jag? Jag kör vidare upp till korsningen. Det var hon. Mamma. Hon haltade inte och hon var på väg till bussen med sin kylväska hon alltid har när hon ska handla på systemet. 

Mitt hjärta slår väldigt hårt och jag blir så där kall inuti som bara hon kan få mig att bli. Fan. Jag vet ju hur hon är. Jag vet ju att hon ljuger, att hon lever i sin egen värld. Varför bryr jag mig? Varför blir jag sårad? 
Varför inte. Vem reagerar inte om man får lögner kastade i ansiktet om och om igen. Jag kör hem, och jag kör fort. Jag vill ifrån henne, jag vill långt bort. Hela dagen är borta, det känns som ett minne från längesedan och jag minns knappt vad som hände den dagen, när jag spenderade tid med min mamma och trodde att det var på riktigt. 

När jag kommer hem ringer hon mig. Först vill jag inte svara, men jag gör det ändå. Hon frågar om jag kommit hem ordentligt, gick det bra att köra, var det mycket trafik. 
Jag såg att du skulle med bussen, jag kunde ju skjutsat dig dit du skulle. säger jag och väntar på hennes svar. Hon säger att hon skulle till ica, för det är billigare där. Hon ljuger. Och hon vet att jag vet. Och jag vet att hon vet att jag vet. Och ändå står jag där vid diskbänken och vill att den här dagen ska ha funnits och varit bra. Ändå står jag med hårt knuten hand och tårar som bränner bakom ögonen, och längtar efter en mamma som jag inte har... 


8 kommentarer:

  1. Jag känner dig inte och ändå vill jag krama dig. Inte för att jag på något vis kan fylla det hål du har fått men för att du inte borde behöva var ensam i dessa upplevelser.
    Du verkar vara en fantastisk dotter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för att du tar dig tid att läsa, och för din fina kommentar.

      Radera
  2. Oerhört stark text och jag förstår din sorg och frustration. Skickar kramar och styrka på din fortsatta väg genom det livsfarliga livet. KRAM

    SvaraRadera
  3. Jag gråter, både över dig och över henne. Petra Sjöblom

    SvaraRadera
  4. Satt på bussen påväg till jobbet och tårarna började rinna. du skriver fantastiskt fint. Vet hur det känns och hur jäkla.ont det gör.och fast man vet så.blir man.lurad, man tror och hoppas...man vill inte tro, men det är sant, alkoholen är ett vidrigt starkt giftig. Glöm inte bort dej själv, kram.

    SvaraRadera
  5. Aj... aj mitt hjärta... Skulle krama dig hårt om jag kunde. Du är värd det bästa.. <3

    SvaraRadera
  6. Hjärtat kan vara underbart, men ibland gör det bara så ont.
    Alla dessa olika sorger vi går igenom i livet, stora och små, ett krossat hjärta behöver lång tid att läka, det går inte att skynda.

    Mvh Linda

    SvaraRadera