torsdag 3 april 2014

Tills ni ses igen.

Det var alldeles för tidigt. Kanske hade solen inte ens hunnit vakna där bakom molnen.
Visste man ens att den fanns?
Det var alldeles för tidigt.
Det var för tidigt för för att lämna, men för sent för att stanna kvar.
Och i gryningsljuset landade två barfotafötter i ett daggvått gräs, någonstans på andra sidan livsgränsen. De fötterna får för första gången känna värmen från morgonsolens strålar, och där de vandrar uppenbarar sig en ny och alldeles egen stig. En varm väg att fortsätta gå på.
Och någonstans på vägen dit, fastnade svärtan av ångesten i ett filter, och man blev ren. Någon blev fri.

Genom världens största fönster, fick man se saknaden man lämnat efter sig. Skuldkänslorna och sorgen. Minnena, glädjen och skratten. Ingen förstår varför och världen suddas ut. Genom det stora fönstret ser man de man älskar, frysa till is när tiden stannar, men alla runt omkring fortsätter leva som att allt var som vanligt. Som att de inte förstått att det värsta som kan hända, just har hänt.
Men från platsen i solen riktar du solstrålarna åt rätt håll, och långsamt tinar deras blåa och förfrusna hud. Hjärtat börjar sakta slå igen och tårar smälter längs deras rosiga kinder.

Det var alldeles för tidigt, men redan för sent. Nu finns det nästan inget som skiljer er åt längre. Bara en tunn, tunn livsgräns, en linje, en hinna, och den kan spricka som en såpbubbla när du minst anar det. Men tills ni ses igen, går livet vidare. För er båda.





Vi gick längs vattnet i vårsolen när min vän berättade att hans pappa just gått bort. Gått över. Det är sorgligt och hemskt och jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att min vän får känna lugn. 
Vi var båda barn till alkoholister. Nu är det bara en av de som är i livet, och det är min mamma. Det kunde lika väl ha varit hon som fick lämna och det är läskigt att tänka så. 

Vila i frid. 

6 kommentarer:

  1. Så fruktansvärt vackert skrivet & du skriver så fint annars också, blir berörd V A R J E gång jag läser. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Så vacker.
    Min pappa gick bort den 24 februari. Han var alkoholist och jag var den vuxna som tog hand om han.
    Nu är han borta.

    Kramar till dig och din vän.
    Hoppas ni tar hand om varandra.

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag beklagar sorgen. Det är verkligen tråkigt. Kram tillbaka.

      Radera
  3. så fint skrivet. att en främlings ord kan göra något så obegripligt sorgligt till någonting vackert.
    detta ska jag skicka till en vän som förlorat två storasyskon på tråkiga vis. det är svårt att veta vad jag ska säga, jag låter dina poetiska ord få tala. tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, jag känner mig hedrad och rörd, att du vill dela mina ord vidare. Hoppas det hjälper din vän lite.

      Radera