torsdag 25 september 2014

Djävulsdansen.

Att leva med en missbrukare är inte lätt. Att leva utan en är ovanligt. Många som läser min blogg är medberoende, precis som jag. I tisdags sändes första avsnittet av Djävulsdansen på svt, en serie i tre delar som handlar om just medberoende och hur det är att leva i en nära relation med någon som missbrukar.

Jag såg såklart programmet, med blandade känslor. Jag var arg. Personerna som satt i tv och berättade om sina liv, sina föräldrar och sina uppväxter, hade stulit min historia. Mina ord. Det var mitt liv de pratade om, mina upplevelser, och jag vill ha dem för mig själv.
Och jag log. Jag är glad att det finns fler än jag som levt så här. Och ledsen att det finns fler än jag. Det är så enormt svårt att styra över känslor i det här ämnet för mig, eftersom det är där jag alltid fått vara den starka, den som ordnar allt, den som är på sin vakt. Det behövs bara en droppe så kan allt brista och jag skulle kunna slå ihjäl någon eller skratta så mycket att jag får ont i kinderna. Ungefär.

Jag är så glad att jag haft den uppväxt jag har haft. Det är en erfarenhet som jag värderar högt, och fick jag leva om mitt liv, skulle jag inte ändra något.

Precis som i programmet så låg jag också vaken om nätterna, sov väldigt lätt, för att alltid vara redo och jag hörde allt. Jag hörde på fotstegen hur full mamma var. På dagarna lekte jag med mina vänner i parken utanför.
På gymnasiet log jag mot personer i korridoren som jag tyckte om. Jag skrattade tillsammans med vänner i matsalen och på lektionerna skrev jag ner allt som lärarna sade och var alltid där först och gick sist därifrån. Jag kom hem efter skolan till ett tomt kylskåp och ett vinluktande badrum. Jag vaknade på nätterna av att speglar krossades och någon skrek eller pratade med sig själv.

Jag älskade att sova över hos mina vänner. Skafferierna var fulla med kakor och de hade säkert fyra olika sorters frukostflingor i skåpen. Deras föräldrar frågade om vi ville följa med och bowla eller gå på bio och på nätterna fick jag sova med båda ögonen stängda.

När jag var 13 år och mina föräldrar just separerat, pratade jag med mamma i telefonen. Hon sa till mig att jag var kall som is och hård som sten, att jag inte hade något hjärta och ingen kärlek att ge.
De orden blev min första dikt, som jag skickade in till en tävling i skolan. Dikten lästes upp i aulan,  jag kom på andra plats och vann en cd-skiva.

Jag älskar min mamma. Hon är den bästa mamman när hon är nykter och jag hoppas fortfarande. Jag hoppas någonstans på att hon ska komma tillbaka, och jag skulle förlåta henne varje slag, varje fylla och varje vaken natt.

Jag är glad att det pratas mer öppet om missbruk idag och att det sänds tv-program om medberoende är ett stort steg i rätt riktning. Inget barn ska behöva lära sig höra skillnaden på sin mammas steg när hon går genom huset om nätterna. Jag är ledsen och glad att det finns de som haft det som jag. Genom att prata eller skriva om det här, gör vi skillnad.


5 kommentarer:

  1. Fin blogg :) Hoppas du har en bra dag!

    SvaraRadera
  2. Åh herre gud, min mamma som är alkoholist (numera nykter alkoholist) sa EXAKT de orden till mig med under i stort sett hela min uppväxt: "jag var kall som is och hård som sten, att jag inte hade något hjärta och ingen kärlek att ge", och i mitt fall då att jag i detta tog efter min far, som avled när jag var 13. Klart att detta påverkar en som vuxen, jag ifrågasätter fortfarande hela mitt känsloliv och har svårt att komma nära människor då jag tvivlar på mina känslor, trots självhjälpsprogram osv. Du skriver otroligt fint, tack för att du finns och delar med dig. Jag önskar dig allt väl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din kommentar! Jag vill skriva att jag är glad att jag inte är ensam om att fått höra de orden, och samtidigt självklart skriva att jag önskar att jag vore ensam om det. Det är hemskt att vi är så många som fått uppleva samma sak. Och det är ändå bra att det finns ett "vi", att man kan prata om det här tillsammans och känna igen sig. Tack igen.

      Radera