fredag 7 augusti 2015

Jag väljer dig mamma.

De säger att sorg måste få ta tid, för vissa tar det ett år, för andra tio år. Om man har förlorat någon man älskar, någon som står en nära, så måste sorgen få ta tid, den måste bearbetas, kännas. Gråt, visa hur du mår, prata om det, berätta om din sorg. Du får det. Du måste det. 

Hur vet man att någon är död? När är någon borta helt? Är det när hjärtat slutar slå eller när hjärnans aktivitet avstannat helt? Är det när lungorna tagit sitt sista andetag, eller när blodet i ådrorna stelnat och blivit svart? 
Är det när någon är där men inte där? När någon blivit någon annan, någon man inte känner igen... är personen borta då? Är hon död då? 

Fan mamma... jag saknar dig varje jävla dag... Jag är så fruktansvärt arg och besviken på dig, men du är inte här... Bara missbrukaren är här. Bara missbrukaren kan jag prata med, bara missbrukaren kan jag nå. Och inuti, bakom missbrukarens hårda skal och smutsiga fasad, sitter du... Gråter du mamma? Ropar du på hjälp där bakom? Snälla... försök... försök ta dig igenom... jag vet att du kan, jag vet att du klarar det. Och när du tagit dig igenom, när jag ser en glimt av dig där i mörkret, så ska jag sträcka ut min hand mot dig och jag lovar att aldrig släppa taget om du väljer att ta den.

Lyssna inte på missbrukaren mamma, lita inte på ett ord hon säger. Hon vill dig inte väl, hon ljuger och hon vill göra dig sjuk, hålla dig fången för alltid. Hon vill ta dig ifrån mig, hon vill hålla oss isär. Jag önskar att jag kunde döda henne utan att döda dig. Jag önskar att du kunde se mig genom fasaderna, genom skalet. Jag finns här på andra sidan och jag ska förlåta dig varje misstag, varje snedsteg, varje slag och varje tår. Om du kommer tillbaka. Om du vågar lita på dig själv och ser att du är stark nog att klara dig ur det här. Om du ber om hjälp, så ska jag hjälpa. Jag ska slåss för dig tills mina händer blöder.

Om missbrukaren lägger sig. Om missbrukaren dör. Om du är stark nog att våga välja mig... framför alkoholen... så lovar jag att välja dig mamma...

2 kommentarer:

  1. Du skriver så enormt vackert, laddat, ärligt. Jag har läst din blogg ett tag och tänker varje gång att "Den här gången kanske jag inte kommer grina." Men jo, varje gång. Förlorade min mamma när jag var 17. Inte till missbruk utan till cancer. Jag kan relatera till en del av det du beskriver, maktlösheten och frustrationen. En liten, liten del som bara den gör jävligt ont. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Lätta din börda. Jag önskar att jag kunde skrika och slåss för dig, och för din mamma. Jag tänker på dig, vem du än är. Och jag känner med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt för väldigt sent svar. Har ju läst din kommentar för länge länge sen, men aldrig svarat. Jag är glad att du läser och uppskattar det jag delar med mig av. Tråkigt med din mamma och att du känner igen dig, även om det såklart är bra att det kanske kan hjälpa att relatera. Tack för din fina kommentar <3

      Radera