JAG ÄR KALL SOM IS.

Jag är kall som is,
hård som sten
Jag har inget hjärta,
ingen kärlek att ge
Vem är jag egentligen,
är jag en sån,
en sån som ingen gillar
som ingen tycker om? 

Du gav mig de orden mamma. Jag var 13 år, och skrev min första dikt. Den kom på andraplats i en tävling i skolan och lästets upp i aulan. Jag vann en cd-skiva.
Mamma och pappa hade precis separerat och jag och min 10-åriga bror skulle lära oss leva ett varannan-vecka-liv. De hatade varandra. Det var en av pappas veckor som mamma ringde och hon ville minsann att jag skulle hälsa pappa att han kunde dra åt helvete och pappa tyckte att jag kunde hälsa tillbaka att.... ja. Och så höll det på. Så när mamma frågade om vi inte skulle komma till henne  en dag tidigare, och jag sa att det är ju en vecka vi ska vara hos pappa, så bröt helvetet lös igen.
"Jaha, så ni tycker inte om mig längre, du vill inte vara här eller? Är det bara pappa som duger, eller är det kanske han som sagt att ni ska säga så där? Du har fan inget hjärta, vet du det?! Du är kall som is och hård som sten! Det finns ingen kärlek i dig över huvud taget, du kommer bli en skitstövel, precis som din pappa!"

Jag var 13 år och för de orden fick jag en cd-skiva i skolans aula. Tack mamma.
Det hade i och för sig varit fint att få ett förlåt också. Men det tänkte jag inte på då. Då tänkte jag bara att du hade rätt. Du var ju vuxen, och jag bara ett barn. Och vuxna har ju rätt, fick jag lära mig...