fredag 14 oktober 2016

DET VÄRSTA ÄR INTE ALKOHOLEN.

Det värsta är inte alkoholen. Inte alla de gånger vi som barn hittat flaskor i din garderob som vi hällt ut i diskhon. Inte hur du suttit full på släktmiddagar eller hur du vinglat hem en tisdagsförmiddag från grannen du fikat hos.

Det värsta är inte lögnerna eller de falska förhoppningarna. Inte sveken eller de tomma orden. Inte heller tystnaden och skådespelet, de gånger vi fått spela med och låtsas att allt är bra. Inte frågorna från vänner som undrar varför du inte är som andra mammor.

Det värsta är inte skriken. Inte slagen eller de hårda greppen om mitt hår. Inte orden om hur ful jag är när jag gråter, eller hur någon annan säkert är en mycket bättre dotter än jag någonsin kommer bli. Inte heller rädslan för att dina ord kanske skulle vara sanna.

Det värsta är inte de sömnlösa nätterna. Inte den kanske livslånga ångesten det givit mig att leva i ett ständigt pågående krig. Inte paniken när du försvann eller rädslan när vi hittat dig utslagen i sängen och inte kunnat väcka dig.

Det värsta är inte det tomma kylskåpet eller hungern. Inte otryggheten hemma eller alla de gånger jag på badrumsgolvet bakom den låsta dörren suttit och gråtit i timmar. Inte heller alla samtal med kuratorn i skolan eller ropen på hjälp.

Det värsta är inte alkoholen.
Det värsta är att du väljer den framför att ta emot hjälp. Framför din familj. Dina vänner. Dig själv. Det värsta är skalet som blev kvar av dig. Tomheten. Saknaden. Det värsta är att inte kunna nå dig, min mamma, min fina mamma, innanför det där skalet.
Det värsta är att jag vet att du fortfarande finns där bakom...men att jag kanske aldrig mer kommer få se dig igen...

3 kommentarer:

  1. Alltså vilken tomhet det måste vara. Du skriver verkligen så man känner din rädsla och frustration.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så otroligt bra och gripande! Har följt din blogg under några år. Och jag känner så väl igen mig i dina tankar och händelser.
    Hoppas du mår bra och att du kanske släppt tankarna på din mamma.

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag känner igen mig! Har en mor som också är aktiv alkis...och jag kämpar för att kunna släppa taget...smärtan är så stor...över saknaden av henne...ont!
    Många styrkekramar!
    /Marie

    SvaraRadera